Sol över kolonin
Ett reportage om bostadslöshet, ekonomi & Förbifart Stockholm.
REPORTAGE | TEMA FÖRBIFART STOCKHOLM
Kungens kurva. Sveriges största handelsplats med en årsomsättning kring drygt sex miljarder kronor. Här reste Ingvar Kamprad det första möbelvaruhuset i sitt slag som fyrtio år senare gått på export och blivit en global miljardindustri. Ett stenkast därifrån reser sig köpcentret Heron City, ur parkeringen skränar radiomusik för att locka barnen till den tomma lekplatsen. Förut lekte vattnet i foajéfontänen dygnet runt, numera skvalpar den mest om helgerna.
Små öar av natur sticker upp ur vägnätverkens innandöme. Granne med Kungens kurva är inte bara Gömmarens naturreservat, med sina naturrikedomar och skyddsområden, utan även en husvagsnkoloni, kallad för Kontoret. Här lever ett tiotal personer på permanent basis i en skogsdunge intill E4:an. På tre år har de etablerat en mer eller mindre autonom koloni, röjt träd och planat ut vägar, placerat ut husvagnsbostäder och fordon efter en genomtänkt struktur. Svenska flaggor pryder många husvagnar.
Nu letar sig solen in över kolonins gränser, tränger igenom de magra grenpassagerna och landar på fordonen, husvagnarna och det mänskliga arbetet. Stockwell hoppas på fortsatt ljus. Medan det jobbas på i Kontoret brusar motorvägen i kulisserna och formar en kontrasternas symfoni. Regeringen ska just presentera höstbudgeten men riksdagen känns långt härifrån. Stockwell har levt här, i vad lokalmedier beskrivit som ett husvagnsläger för missbrukare, i två år. Han är i övre tjugoårsåldern, uppvuxen i Täby och ytterst fingerfärdig. Efter att ha fått hit sin husvagn finner han inga klagomål.
— Det skulle vara att det är en bit till tunnelbanan, säger han. Nu täljer han vant och smidigt upp kopparrören och lösgör innehållet. Om vintrarna gör tjälen marken hård och rören blir allt svårare att komma åt. Bäst att bunkra upp.
Han minns förra vintern ― 2009-2010 ― då sov han i ett tält utmed E4:an.
— Jag gav mig fan på att klara det. Jag drog el trehundra meter genom skogen. Det var varmt och skönt, inga problem.
Fyra tusen spänn, beräknar han, stående över ett sisådär fem meter långt rör innehållande kopparkablar.
— I dag får man fyrtio kronor kilot. För några år sen, när det var rusch, kunde man räkna med drygt sextio spänn. Då var det rusch.
På Kontoret är man nöjd med det stabila kopparpriset som håller sin nuvarande nivå mångt tack vare den ökade tillfrågan från Indien och Kina. Kontorets invånare säger sig vara trötta på mediers skriverier, som mest handlat om vräkningshot och nedskräpning. Allt de vill är att bli lämnade ifred, inte stämplade som illegala.
Villo påminner om en trött ängel där han tågar fram bland bilarna och dungstigarna med skeptiska ögon. Medelåldersmannens hårman dansar lätt i höstvindarna. Han kommenterar Rysslands utveckling efter östblockets fall.
— Nu är det bara kapitalismen som styr. Många äldre glöms bort och lämnas, suckar Villo som själv växte upp i det forna Sovjetunionen. Människor i dag tänker enkelspårigt, säger han. Samhället bryr sig mer om att förbjuda mopeder att köra 45 kilometer i timmen än att drömma om en bättre framtid för kommande generationer.
Det är människor som sätter färg på tillvaron, som präglar det, ger det liv.
― Kanske allra mest vi som sticker ut, säger Villo och försöker tända en cigarett med fuktiga tändstickor.
På andra sidan trädhavet nära Kontoret skiner McDonald's gula logga, och bländar höstens färgmosaik. Se upp för människospillning och vassa föremål, upplyser en kvinna som rastar sin hund bland snåren. Ett fordon står övergivet mitt i alltsammans; hur den orkat ända dit upp och via vilken obefintlig slinga tycks stå skrivet bland de döende lövverken.
Till husvagnarna används gasolvärmare och element. Liza Bäckman närmar sig, hon bor lite längre upp i backen med skogen i ryggen. Framför Lizas boende breder Svea Hovrätt ut sig på en enorm duk. Hon kom över den när hon körde längs motorvägen. Hon såg den hoprullad och slängd åt glömska, nu skiner den upp Kontorets "torg" med sina bleka nyanser, agerar vindskydd för de nysådda rabatterna i Lizas trädgård.
— Ring polisen och kvittera ut din bil nu, säger hon till Stockwell. Tala lugnt och behärskat och brusa inte upp dig.
Liza ler. Det var hon som körde Stockwells bil och blev haffad då fordonet inte tillhörde henne. Polisen besöker industriområdet med jämna mellanrum. Några bemöter Kontorets invånare med respekt, andra kommer med hot och dragna vapen.
— En gång sköt de skarpt mot en hund som lekte med en boll, berättar Stockwell och minns även ett tillfälle då en lapplisa på order av kommunen anlände för att p-böta en av husvagnarna. Helt absurt eftersom husvagnen inte ens hade några plåtar. Efteråt hade hon anmält oss för att ha slängt nåt slags "spjut" efter henne, vilket vi aldrig gjorde.
Liza, som levt här sedan Kontoret grundades för tre år sen, rensar upp bland bråten på den angränsande parkeringen som vetter mot det övriga industriområdet. Det är övergivna sopberg som säsongsjobbande britter har lämnat efter sig. Längst bort på parkeringen står några husvagnar övergivna. Presenningen till ett utekök börjar ge vika. Inga av fordonen tycks Liza eller någon annan ens vilja röra vid med tång.
— Det ser för jävligt ut. Vi måste rensa upp här så att kommunen eller grannarna inte får för sig att skylla nedskräpningen på oss. De brukar vilja göra det.
Under den senaste tiden har Liza trätt fram som något av Kontorets talesperson, bland annat i TV4 och programmet Efter tio. Andra skulle kanske lyfta fram henne som representant för de som vill leva sina liv efter andra premisser, andra skulle fösa in henne i den samhällsminoritet som ofta rätt och slätt kallas "de hemlösa".
— Folk kommer och frågar om vi behöver hjälp med något. Ja, i så fall med sopor och skräp. Vi måste tömma vår container som nu är full, men det är omöjligt att göra det utan hjälp utifrån.
Den exklusiva möbelaffären Stalands ondgör sig i synnerhet över nedskräpningen och i allmänhet över sina grannar i Kontoret. I kassan på möbelvaruhusets andra våning står Robert Höglund med ett rosa band på tröjbröstet. Först säger sig han inte se röken av bosättarna i skogsdungen, men ändrar sig tvärt när en diskussionen kring en eventuell avvisning av Kontoret uppstår.
— De gömmer sig bland grönsakerna, men vänta tills det blir vinter: då kommer man att se hela lägret från motorvägen. Det ser för jävligt ut. De förstör vår image och deras hundar har jagat våra kunder ute på parkeringen.
Dessutom, fortsätter Robert, drar koloniinvånarna nytta av det gratiskaffe som Stalands erbjuder sina kunder, samt använder deras toaletter. Stalands önskar, med sitt dyra utbud och välkända varumärke, inte vara granne med människor som stämplas som hemlösa, annorlunda. Men en intressant aspekt i Stalands och husvagnskolonins grannrelation är att den senare var här först, ett år innan möbeljätten slog upp portarna för söderförorternas växande konsumentskara. Robert Höglund vill ändå ge möbeljätten Stalands ett humant ansikte i boendefrågan, hans lösning låter minst sagt pittoresk:
— Kan de inte allesammans få bo på en bondgård med tillgång till lite vatten?
Husvagnskolonin Kontoret kommer emellertid inte att vara granne till Sveriges största handelsplats länge till. Då första spadtaget till Förbifart Stockholm är taget kommer Stockwell, Liza, husvagnarna och kopparrören att vara avlägsnade. Byggstarten är planerad till 2012 och högerblockets valseger i Stockholm pekar på att förbifartens tidsplan kommer att kvarstå.
Stockwell är införstådd med det och har inga synpunkter på politiken kring förbifarten, inte heller kommer han med funderingar kring miljötekniska lösningar; däremot förstår han inte varför de inte får bo kvar tills projektet går av stapeln.
— Allmänheten är rädd för oss, många tror att vi är farliga och vill omgivningen illa. Men så är det inte, vi bara bor och arbetar här.
Pertti Koistinen, Stockholms Stad. Foto: Klas Lundström
Men där, i själva koloniseringen av skogsdungen, bottnar problemet enligt Huddinge kommun. "Olagligt markanvändande", fastslår kommunens mark- och exploateringschef Charlotta Thureson. Huddinge kommun har gett kolonin ett år att bryta upp. En uppmaning som mötts med ointresse. Därför hoppas kommunen att avvisning kommer ske med hjälp av Kronofogden. Vart Kontorets invånare tar vägen är oklart, de har ställt sig negativa till myndigheterna.
Pertti Koistinen, socialarbetare hos Stockholms Stad, har besökt Kontoret. Han kan förstå varför människor nekar socialens alternativ, däribland "Bostad först", och anser att myndigheterna måste erbjuda alternativ som är tillräckligt intressanta. Pertti lyfter fram "Skevehus"-projektet, småhus för hemlösa enligt dansk modell. En enklare form av radhus för hemlösa som inte trivs i kollektiva boendeformer.
— "Bostad först" avfärdas av många just för att människor som lever utanför samhällets normer inte klarar av ensamheten, säger Pertti.
"Skevehus" har överlag fungerat i Danmark och finns den politiska viljan i Sverige borde det var ett alternativ även här, resonerar Pertti och understryker den kollektiva fördelen:
— I många boendeformer likt Kontoret har vi och göra med en homogen grupp. Det är människor som aktivt valt att leva tillsammans. Alltså är chansen större att de kan slussas in mer skonsamt om deras etablerade samvaro får fortsätta i "Skevehus"-projekt. Men, summerar Pertti Koistinen, i slutändan är det upp till politikerna.
Stockwell har redan förberett "en flyktväg". Vid händelse av vräkning. Han har ställt upp den svarta bilen mittemot husvagnen framför ett röjt krön.
— Så att jag kan fly som Zorro, säger han.
Om tanken är att plöja väg mot industriområdets parkering i en bil som inte ens ser startklar ut, eller att markera den fria fågelns ståndpunkt att inte vilja låsas in i en bur, låter Stockwell vara osagt.
LÄS ÄVEN
Efter Kontoret?
God jul: hälsningsfras eller rop på hjälp?
Tema: Finanskrisen
Förbifart Stockholm: mer än ett urbant ansiktslyft?
Läs fler reportage av Klas Lundström
