Duvan, dungen och döden
ESSÄ | SVERIGE
En duva flyger rakt in i en inglasad balkong några våningar ovanför mig. Den bryter nacken och faller död ner mot asfalten. Ibland är det så allting tar slut, inte som i T.S. Eliots De ihåliga männen (1925), där viskningen – inte smällen – förkunnar passagen mellan undergångens storm och tystnaden efteråt.
På nylagd asfalt ligger duvan utsträckt på rygg med benen utsträckta i en sista gest mot samma öppna himmel som utgjort dess habitat. En hisnande rymd med till synes gränslösa ytor som utgör ett slags inlärd sinnebild av frihet. För fåglarna handlar det om en frihetssfär som på kort tid och i allt snabbare takt fått ge vika för människans behov av fri lejd gentemot sin omgivning. 2022 konstaterade biologer vid Manchester Metropolitan University i en rapport att nära hälften av planetens fågelarter uppvisar tydliga tecken på bortfall, varav 13 procent befinner sig i ”tämligen allvarligt läge”.
En vit fjäder har fastnat i duvans näbbspringa och dansar lätt i vinden, som ett kronblad som slitits lott från ett fallet träd i väntan på att forslas bort. Blod har format en ränna nedanför duvans halvstängda ögon, det ser ut som den har gråtit. Till sist slappnar benen av och lägger sig tillrätta på den orörliga buken.
Jag lyfter upp duvan och styr stegen ner i en dunge som är en bevarad remsa efter ett skogsområde uppe på en ås som för några år sedan röjdes för att bereda plats åt bostäder i en växande huvudstadsmiljö, präglad av långvarig bostadsbrist och långa köer till allmännyttans utbud. Medan jag lägger duvan till sin sista vila just som jorden syr ihop sitt skal under en övervintrad illegalt utslängd julgran tänker jag på döden.
Duvans död – var den självförvållad eller en följd av förlorade habitat och politiskt sanktionerade markkonfiskeringar? Hade den en ärlig chans att undfly döden när människan inreder sina moderna grottor kamouflerade som reflektioner av den himmel som stirrar ner på den?
Var den hårda oktoberblåst som måhända svepte med den i en okontrollerbar virvel en följd av alltmer opålitliga väderbeteenden?
Oväder, stormar och regn fångade i september tusentals fåglar i en dödsspiral under deras årliga förflyttning från norr till söder. Vissa föll till marken, utpumpade efter kampen mot de nya vädergudarna, andra slungades ner av vindar (BBC 21/9). Klart är att de sållar sig till den växande raden av representanter för ickemänskliga jordinvånare som röjs ur vägen för modernitetens förlängda armar.
Med andra ord – en duvas dödsfall mot betongen under en förmiddagshimmel som inte kan bestämma sig för att släppa fram regn eller öppna täcket och släppa fram ett svagt solsken bekommer faktiskt sin omgivning.
Dels mig personligen – som hoppade till av kraschen mot den inglasade balkongen och sedermera omhändertog kroppen och ordnade ett spontant återbördande av vad den kristna dialektiken inringar i frasen ”jord skall du åter varda”. Tibetanskbuddistiska samhällen i Himalaya och längs den mongoliska stäppen talade i äldre tider om ”allmosor till fåglar” när döda kroppar bars upp på krön eller bergstoppar, där de lämnades som förutsättningslösa gåvor till omgivningen (Evans-Wentz 1927).
I antropologen Walter Evans-Wentz översättning av Den tibetanska dödsboken med anor från 1300-talet introducerades ”Bardo” som fattbart ingenmansland mellan livet och döden:
”Låt det komma att jag, som får försäkran om oräddhet, kan känna igen Bardo”, skriver Evans-Wentz som trängde djupt in i de tibetanska landskapen, både med kropp och sinnen, under 1920-talet.
Om duvan redan har rört sig förbi detta Bardo och äntrat något helt annat tillstånd, rum eller sammanhang förblir okänd kunskap för mig, men klart är att det inte är tillåtet att dö på vilket sätt som helst i Sverige – även om det är ”storleken på döden” som avgör huruvida det är en olaglig handling (Naturvårdsverket) att överlämna avlidna ickemänskliga kroppar där ute i naturen på andra sidan om civilisationens tröskel som ”allmosor till fåglar” och andra arter som ännu inte fångats in av ”Den sjätte utrotningen”, vilket är namnet på den pågående antropocena industrialisering som sett planetens arter halverade sedan ”den stora accelerationen” efter andra världskrigets slut (Kolbert 2014).
För mitt nakna, skärmanpassade och urbaniserade öga är det först inte tydligt, men duvans död har inte passerat oberört förbi sin närmaste omgivning.
Från trädkronor och hustak kommentarer artfränder det inträffade, sinsemellan och hörbart för allmänheten där jag går med kadavret mot den utslängda julgranen samtidigt som ännu en tunnelbaneavgång rullar förbi inom synhåll. Jag sneglar upp mot de kacklande vittnena, anförda av skator som tvärt tystnar när de märker att en mänsklig blick söker efter dem. Möjligen – och fullt begripligt – kategoriseras jag som utböling och inkräktare i ett parallellt habitat? Med blicken fäst vid en skata som dinglar på hustakskanten är jag nära att snava över en hög med gatbetongplattor, uppstaplade i väntan på sitt bidrag till det fortsatta bygget av civilisationen på den blåsiga åsen i södra Stockholm.
Jag letar efter något märke – en blodfläck eller spricka i glaset – som kvardröjande spår efter duvans dödliga möte med den inglasade balkongen, men finner inget. Bara en grå himmel som speglar sig medan vinden tilltar i en uppstyckad skogsdunge skrudad i blodröda blad.
T.S. Eliots diktning tränger sig på i den svårlästa blåsten:
”Ögonen är inte här
Det finns inga ögon här
I dalen av döende stjärnor
I denna ihåliga dal
Denna brutna käke av våra förlorade kungadömen”.
En värld i oupphörlig Bardo som tröskar vidare.
Klas Lundström Martínez
Journalist & författare (senaste bok Dzud: Klimat, kol och kyla i Mongoliet utkom 2020)
© 2023 Klas Lundström Martínez
* * *
HEM/HOME/CASA
