PÅ OPIUMFRONTEN INTET NYTT
FRIA TIDNINGEN (21/4)
Kanske är det problemformuleringen som är fel, bristen på insyn i det afghanska geopolitiska landskapet. Brist på verklighetsförankring. Eller är det en slump att vallmoodlingar åter börjat växa fram i dalar där USA-stödda utrotningsprogram redan ägt rum?
Vad erbjuds den afghanske bonden istället? En lektion i att inte odla knark, förmodligen. Inte mycket mer. Dalen, marken och behovet av en inkomst finns kvar, som de alltid har gjort. Och likaså de maktstrukturer som omgärdat afghanerna i hundratals år.
Opiumets plats i Afghanistans maktspel är en utdragen historisk paradox. Sedan sidenvägen etablerades genom det bördiga landet har vallmoodlingarna orsakat krig, statskupper och finansierat väpnade miliser. Samtliga parter i samtliga konflikter i Afghanistans komplexa nutidshistoria – talibaner, privata krigsherrar, den väststödda Norra alliansen, Hamid Karzais administration – har finansierat sin kamp och existens med opium.
Intressant är att västvärlden under 1980-talet såg genom fingrarna när opiumsmuggling finansierade de CIA-stödda rebeller som bekämpade den sovjetiska ockupationsmakten.
Om 2013 års vallmofält skördas utan avbrott förväntas Afghanistan ensamt förse marknaden med 90 procent av världens opium. USA:s opiumpolitik i Afghanistan i mitten av nollnolltalet, då landets opiumfält besprutades och förstördes, drev upp priserna på opiumet i takt med att utbudet minskade. Följden är tydlig i dag; allt färre bönder har råd att odla något annat – kilopriset närmar sig 300 dollar – och särskilt inte med tanke på Afghanistans fortsatta politiska instabilitet och brist på lokalt jobbskapande.
Eller som skribenten Emma Graham-Harrison skriver i Guardian (15/4): "Besprutningsprogram som inte förser bönder med sociala förmåner såsom sjukvård och utbildning samt stöd att odla andra grödor lär endast förstärka talibaner och andra upprorsgrupper som tolererar och uppmuntrar till vallmoodling."
Västvärldens antidrogpolitik har med andra ord slagit inåt, briserat likt politiska sprängladdningar och på lång sikt raderat försörjningsmöjligheter istället för vallmoodlingar. Och fastän nytänkande har sipprat upp till ytan under senare år regisseras den politiska agendan av fundamentalister som hellre ser ödelagda vallmofält än förändrade lokala maktstrukturer.
LÄS ÄVEN
Skogens pris
Minderårig tobak
Borneos sista strid
Fiskarna i Hong Kong
På knarkfronten intet nytt
Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.
