Fiskarna i Hong Kong
Bostadskvarteren utanför Hong Kongs pulserande centralgator försöker sträcka sig mot skyn i en slags stolt rörelse. Men byggnadernas magra kroppar är vad som fångar blicken. Och den bistra grå färgen på fasaderna. Hängande tvätt säger en att en levande tillvaro döljer sig i dess innandömen, men just nu enbart det — annars syns inte minsta spår av mänskligt liv till.
Bara grå, fuktig himmel.
Vattnet skvalpar grönt av tristess och båtbränsle, böljande i morgonvågorna. Den täta morgondimman springer inte ur dis eller bortsjasade regnperioder, snarare ur den överfulla båthamnens gemensamma tomgångsopera i vilken bensinångor och stillahavsvindar bjuder upp varandra till berusande valser. I fjärran skönjs bergstoppar från en grönare värld. Framför topparna, synliga trots morgondiset, ler skyskraporna, ambassadörerna för den klaustrofobiska metropolen.
Just som båten tar sats och kliver över sjötröskeln lägger sig en märkbar tystnad bland morgonresenärerna. Blickarna landar i hamnvattnet, över en svärtad tidningsrubrik eller i det som en gång funnits — men som så uppenbarligen har försvunnit.
Pendelbåten krockar nästan med ett par fisketrålare på sin väg ut ur sundet, och hinner under beslutsångestens gång välja en antal färdriktningar och sprida allmän förvirring bland passagerarna innan den tycks ha bestämt sig för att sikte mot en punkt i fjärran.
Från vattnet framgår det hur pass cirkelformad Hong Kongs kropp är, omringad av omvärldens nätmaskor. Av berg, hav, människor. Eller snarare av människans fåfänga och naivitet, sin övertro till den egna förmågan och det kortsiktiga tänkandet.
De väldiga huskolosserna, alla skrikande billboards dunkla budskap till lyckosökarna, de ringlande gatorna vars trottoarer andas stress, skattjakt och strävan. Allt bidrar med sin respektive slev i tillagningen av utopin av en kokande stadskittel. I de små utrymmen som blir över lever människor sina liv och försöker förverkliga sina drömmar.
Hong Kong. Det begåvade spädbarnet som länge representerade en vårdnadstvist mellan Storbritannien och Kina, mellan den romantiska kolonialismen och den trendiga imperialismen. I slutet av nittiotalet halades Union Jack ner för sista gången. Men ingen part tros någonsin vinna ensam vårdnad om barnet; Kina har visserligen ånyo det politiska ansvaret, men tydligt är att marknaden är den verkliga, den enda riktiga, makthavaren. Det är som om luften i postkoloniala hörn av världen som Hong Kong och dess spelberoende granne, skatteparadiset och kasinohjärtat Macau, andas schizofren vaksamhet.
Enklaven granne med Sydkinesiska havet lär förbli sin egen utopi, en identitetssökande världsmetropol, sin egen provins, sin egen oas i världen. Instängd i lika stora doser bortglömdhet som sin roll som politiskt frontmål.
Det autonoma Hong Kong är kinesiskt, gatorna är brittiskt influerade, skyskrapornas stolta halsar försöker fånga rymdens hemligheter — det är framförallt globalt och mycket förvirrat. Konflikten har stått i centrum sedan tvåhundra år. År 1840 bröt Opiumkriget ut, och det var i den här vevan som de skattefria zonerna etablerats i spåren av en vara som
fram till 1900-talets början förblev helt oreglerad.
Här kan ni hyra rum, här är det billigt.
Rösten, tillhörande en uttråkad innehavare av ett vandrarhem inträngt i ett lägenhetskomplex, insisterar tills ryggsäcken ligger på den enda lediga golvflisan framför dörren i ett trångt rum på sjuttonde våningen i en byggnad där kontor, bostäder och hotellverksamheter konkurrerade om den sparsamma arkitekturens utrymmen. Från fönstret går det nästan att läsa dagboksanteckningarna i byggnaden på andra sidan gatan.
— Hong Kong är ganska tomt, säger innehavaren vid ett senare tillfälle, när vi röker i trapphuset längs våningsbalkongernas utsmyckade stengolv, där växtgrupper och rökelser sprider dofter från ett tvetydigt förflutet, från naturen och drömmarnas svåråtkomliga tårar.
I botaniska trädgårdar och hyreshus stänger man in naturen, bemästrar den som vore det en accessoar.
Gardenior, betong, rosor, utdragna arbetsdagar. Vad innehavaren menar med "tomt" går bara att spekulera i, rör det sig om en andlig betraktelse från det själsliga tomrummet som slåss om plats och uppmärksamhet längs de urbana landskapen?
Lemlästade djurkroppar fångar ens uppmärksamhet på Taipo-marknaden. Här är en tallrik pepprad kobraskinn en lokal delikatess, till den flådda ormkroppen intar man en dryck spädd med ormsäd. Det förefaller vara den yttersta skärningspunkten för den mänskliga grymheten, ända tills jag tänker på Skandinaviens korvutbud, på dess innehåll, kommer fram till att de blott är två sidor av samma mynt.
Soppan som serveras en annan kväll och någon helt annanstans i Hong Kong är kokt vatten och buljong. Smaken av lagerblad. För att locka matgäster står jättelika fiskakvarium utställda på trottoaren, ur vilka fiskarna stirrar ut över skymningstrafiken, förvånade och dödsdömda. Det nyfikna ögonen ska locka bordsgäster. Turisterna som väljer att äta på någon av de inhemska restaurangerna framför det breda, lukrativa utbudet av snabbmatskedjor gräver djupt i sina kassar och påsar av billiga mjukvaror.
När sopptallriken är försvunnen betalar jag och reser mig, lämnar restaurangen och akvariumfiskarna som länge stirrar efter en.
Man går längs neonskyltsgatorna, förbi stånden som säljer vattentäta klockor och självlysande örhängen, inser man att det är möjligt att vandra genom Hong Kong flera livstider utan att få kontakt med en enda person. I Hong Kong befrias man från ögonkontaktens gåvor och spontana närhet.
Urbana människor undviker det alltmer medvetet, spänstigt och intränat vid övergångsställen och i rusningstidens maratonlopp mot sina olika mål. Hong Kong sjunger i bakgrunden, i all sin prakt och märkliga förnekelse och vägran till eftertanke.
Sjunger likt bönutrop.
Avgasen markerar sina runor i handflatorna, likt spår efter köphysterins anlagda nät.
Läs fler reportage, essäer, böcker & ledare av Klas Lundström
