ALGERIETS MÅNGA ANSIKTEN
FRIA TIDNINGEN (1/5)
När ålderstigna politiska ledare i postkoloniala länder insjuknar litar de sällan till den egna sjukvården. I stället reser de till privatsjukhus i den forna kolonialmaktens huvudstad – som en länk till det förflutna. Vad Frankrike som kolonialherre gjorde mot Algeriet är ännu inte helt klarlagt, men brutaliteten tycks ha saknat gränser: miljontals dog i befrielsekriget, politiska aktivister förföljdes av franska underrättelsetjänsten, algerer hölls kvar i fattigdom. En våldstradition som gick i arv till det självständiga Algeriet.
Nyligen flyttades Algeriets president Abdelaziz Bouteflika, 76 år, till ett sjukhus i den forna kolonialmakten Frankrike efter en mini-stroke. Bouteflika representerar Algeriets elit kanske bättre än någon annan – han var med i början av 1960-talet när landet vann självständighet från Frankrike. Han var med när en statskupp avsatte Ahmed Ben Bella i den självständiga nationens barndom, och givetvis var han med i början av 1990-talet när de styrande ignorerade valutgången med ett islamistparti som potentiell segrare. En nationell konflikt tog vid, urartade till ett smärre inbördeskrig och krävde 200 000 liv.
Den arabiska våren nådde även Algeriet. Protester förekom, men president Bouteflika och övriga makthavare valde att möta den kontinentala protestvågen politiskt: lönehöjningar infördes jämte kostnadsfria lån för unga. Men Bouteflikas sviktande hälsa är ändå en påminnelse om vad varje postkolonial nation möter när nya generationer tar vid. Det finns skäl till oro: arbetslösheten är stor, särskilt bland unga, korruptionen utbredd och de största inkomstkällorna – olja och gas – kommer främst landets elit och utländska bolag till del.
Geografiskt sitter Algeriet i en kokande gryta: laglösheten härskar i norra Mali, där olika beväpnade grupper med hopp om privatstyrda islamiska stater opererar utom synhåll för omvärlden. För den västafrikanska maktbalansen är Algeriet en viktig komponent, dels som länk till västvärlden i fråga om underrättelser om terrornätverken från Nigerias kust och norrut till Mali och Mauritanien, dels som samtalspartner i regionala konflikter.
Det är en balansgång, en seglats över minerat hav. En stämning jag själv slogs av i Alger, många år innan någon ens hade kunnat ana att en arabisk vår var på väg. Vitt spridda åsikter slog emot en likt regnstänk. Det tycktes, till skillnad från i andra länder som nyligen var kolonier, vara självklart att resa farhågor eller hopp inför den politiska framtiden. Kanske eftersom oljan spelade huvudrollen i de flesta politiska samtalen. Algeriets livlina, de till synes outtömliga ökenskatterna. Oljan var ständigt närvarande, styrde besluten och stakade ut framtiden.
Hur länge kommer oljans löften om en bättre framtid att hålla realpolitiska förbättringar på avstånd? Ekonomiskt har Algeriet goda möjligheter att bli ett jämlikt och demokratiskt land. Rädslan för att radikala grupper ska vinna makten i fria val är utbredd men troligen överdriven. Priset för år av högt tonläge, konflikter och hårda nypor mot islamiska partier kan ändå bli högt, den sociala och ekonomiska kitteln har fått stå och torrkoka länge.
Vreden över klyftorna mellan klasser och mellan olika minoriteter kan lika väl stänga dörren till omvärlden som öppna den på vid gavel. Samma omvärld som många algerier tycker har vänt dem ryggen till förmån för goda handelsförbindelser och anti-terrorspionagesamarbeten med en liten, åldrad maktklan.
LÄS ÄVEN
Rekviem för Timbuktu
Den här platsen faller samman: reportage från den globala periferin
Västsahara ser ljuset i tunneln?
Tunt regn över Azorerna
Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.
