VÄSTSAHARA SER LJUSET I TUNNELN?

  FRIA TIDNINGEN 28/11

Riksdagsmajoritetens erkännande av Västsahara är en utrikespolitisk skalp för riksdagsoppositionen, men än mer en seger för Västsaharas bortglömda folk och konflikt. Men kanske mest vore det en seger för de mänskliga rättigheterna och för människans förmåga att till slut, men efter lång tid, välja det enda rätta.

I över 35 år har västsahariska flyktingläger rest sig ur sanden i sydvästra Algeriet. I väst reser sig Marockos mur, en slingrande högteknologisk skapelse med krattade minfält framför sig. Vardagen för västsaharierna har präglats av hunger och en strid mot öknens obönhörliga hetta och framfart. En strid för upprätthållen värdighet i ett läge då allt förutom hopplöshet övergivit en. Men framför allt präglas tillvaron av väntan.

Den som besökt flyktinglägren vet hur denna väntan artar sig, hur den brutit sig in och ockuperat varje individs inre. Dagarna består inte bara av tjugofyra timmar, de består även av avsaknaden av tidsuppehållande alternativ. Barn går till skolan, visst, en del har funnit försörjningsmöjligheter bland lägrens olika marknadsstigar, men de flesta håller sig inomhus under stora delar av dagen. Vad rör sig i deras huvuden? En ung generation drömmer om att få "återse" havet som deras föräldrar flydde ifrån och berättat om. Framtiden i horisonten: en vag, knappt synlig punkt.

Det som är särskilt motbjudande i den politiska kontexten av konflikten är de facto att ingen väststat förutom Sverige har erkänt Västsahara. Kan blott den tidigare koloniserade sympatisera med den ännu koloniserade? I det här fallet verkar så vara fallet, jämte Marockos framgångsrika allians med USA och EU rörande bland annat lukrativa fiskeavtal.

Kommer ett svenskt erkännande att ändra kursen av västvärldens omänskliga Vätsaharapolitik? Det krävs mer än en marginaliserd EU-stats rätade ryggrad för att åstadkomma det, men helt klart kan det utgöra ett trendbrott, ett första tecken på Sveriges geopolitiska uppvaknande. Självständig utrikespolitik är på pränt en självklarhet, men i realiteten är avvikande röster i känsliga frågor, däribland Västsahara, en utdöende art.

För Västsahara betyder ett svenskt erkännande icke desto mindre allt i en tid då diplomatin de senaste åren varit fruktlös, samtidigt som Marocko i allt högre utsträckning känt sig bekväma i sin definitiva ockupation av landet. Nu kanske vinden vänder och släpper in en bris av hopp i de västsahariska flyktinglägren.

Läs fler essäer och debatter av Klas Lundström här. Han har även skrivit om Västsahara i boken Den här platsen faller samman.