VINDENS ANARKI


 HEM     BÖCKER      REPORTAGE      ESSÄ|DEBATT      LEDARE      E-BÖCKER      OM     ENGLISH 

PER-OVES SISTA RESA     ROUTE USA     FOTBOLL ÄR POLITIK     BRASILIENSPECIAL

 

  VINDENS ANARKI

Ett rekviem för det som aldrig kan stängas in i nån bur, som aldrig kan vårdas ömt likt en relation värd att likställa med lycka. Ett rekviem för dem som kastar sig ut, som vågar. Som blir sina egna yrväder.

 

Att betrakta vinden är att förundras av en rörelse, en massa bestående av — till synes — ingenting. Att bli ett med vindstyrkorna är som att plötsligt befinna sig i epicentret av nåt obeskrivligt, nåt oförklarligt. Vinden är varken fågeln som undsluppit sin bur eller människan som bestämt sig för att följa sitt hjärta — den är friheten.

 

"Kuling" kallas de tilltagande vindarna när experter uttalar sig kring väder och klimat. Men ofta studerar de vindarna ur terminologiska vinklar, gärna från fel sida om dataskärmarna, invecklade system och siffror. Inget fel i det, kanske, men att känna håret bölja fram och tillbaka, och känna själen helt utelämnad åt kastvindarna är nåt helt annat. Nåt närmare.

 

Längre bort från där jag sitter, fegt inklämd halvt i lä för att kunna tända pipan, kämpar en gren för att hålla sej kvar vid barkryggen, för att inte falla ner och uppslukas av asfalten.


Vindarna viner aldrig likadant. Varje vind har sitt eget läte, sitt eget eko. Födelse och död. Framkomst och bortgång. I dem lever nånting, nåt viskande, överhängande, oundvikligt. Ett märkligt dån dröjer kvar, ett läte som varken logik, vetenskap eller drömmar kan förklara. Som ingen teori vågar tyda. Och som om tiden utan föraning upplöses står allting stilla mellan de ständiga vindkasten; då är det som om världen plötsligt öppnar sej — och möjliggör allt.

 

Hur ser vindens hjärta ut? frågar jag mig. Hur många känslor, beslut och öden har det inte på sitt samvete? Vid katastrofer händer det att man ställer sig intill världens rand och skriker ut sin förargelse över naturens framfart. Varför skulle man inte göra det? Men ingen kan påverka naturen, inflikar många, naturen sköter sig självt och vegeterar efter sina egna märkliga rörelsescheman.

 

Motfrågan blir därför lika grym som öppen: varför gör inte vi också det? Varför gör vi inte som vinden, och blir friheten? Röken från pipan försvinner med vinden, lika snabbt som de stigande molnen uppkommit ur en brunn av meditation.

 

Människor vegeterar efter krigens vindar. Rör sig likt spöken över savanner och regntunga och nersörjda stigar på väg nånstans utan mål. Ständigt med vinden i närheten. Ibland i ryggen, men allt som oftast i ansiktet, rör de sej i motvind.

 

Andra rör sig efter sökandets vindar. I jakt efter arbete, nånstans att bo, i kampen att bli kvitt titeln "illegal" som skoningslösa system ålagt dem. Ekonomismens vindar, relationernas vindar. Kärlekens vindar som ständigt tycks leda oss vidare in i opiumdosernas illusionerande Paradis. Där vill man bida kvar, och gör gärna det — naturligt nog — så länge man kan.

 

Hur skulle det vara om man levde efter vindarnas riktning? Det skulle aldrig finnas nåt mål, aldrig tillstymmelsen till destination. Bara en färd, utan kartor, vädertecken eller matsäck. En naken tillvaro; fattig på mening menar nog många, fri och uppriktig kanske nån annan skulle känna. Men för en sån tillvaro måste man troligen bli kvitt sin kropp — lasten man bär från födseln till vad det än är som kommer efteråt.

 

Därför kan man öppna sina sinnen och släppa in vinden och låta den bli ens inre — men det är inte alldeles lätt, märker jag. Jag måste först avsäga mig all kunskap, alla sanningar erkännas som påhitt, den inlärda tillvaron innanför systemen, arbetsfabriker och minerade konsumtionsfält blir återigen de illusioner varken värda mindre eller mer än förbrukat syre. Erfarenheterna ändrar form, skiftar plats från minnesarkiven och blir dansande demoner som äger förmågan att kunna kommunicera direkt med vindarna, för samtal med blåsten och gråter med regnet.


Det aggressiva vädret tar stryptag om båten. Vattnet slungar upp vredgande vågor som stöter mot sidorna likt vore alltsammans en lek där hela havet stormar fått en helt ny innebörd, helt nya regler.

 

Ena stunden klättrar båten mödosamt uppför stigande vågor för att i nästa ögonblick handlöst falla ner mot nån okänd avgrund. I stormens ögon får avgrunden ett ansikte. I svaga fragment mellan vågorna är det som om havet öppnar sig på vid gavel, och den andra världen stirrar lika förvånat upp på en som en själv blänger tillbaka.

 

Likt i en sil försvinner båten igenom och bitar av oss som upplever detta makalösa skådespel blir kvarlämnade. Vi lämnar delar av oss kvar där; tankar, känslor, drömmar — vi ser oss omkring, känner i vårt inre, men det är borta.

 

Och det genomgående i alltsammans: blåsten.

 

Vindarna överröstar till och med den som skriker nåt genom blåsten. Man uppslukas helt av de obeskrivliga makter som knackat på i många människors systematiserade tillvaro. På andra sidan är det alldeles tyst. En gång simmade jag från en strand till en annan just när en plötslig storm drabbade världen. Om kaoset överlistade mej ovanför vattenytan slogs jag av den fridfulla stillheten — av tystnaden — under vattenytan.

 

Ändå var det alldeles mörkt.

 

Jag fick navigera mig fram på måfå, då och då försöka kika upp och ta hjälp av de få stjärnor som alltjämt väntade på att försvinna bortom molntäckena. Nånstans i fjärran hörde jag havets brus, och ännu mer i fjärran — likt läten som tycktes tillhöra en helt annan värld — kunde jag urskilja ovädret nån meter ovanför simtagen.

 

Vattenytan rörde sej orolig men liksom slumrande, lät sej bara svepas fram och tillbaka av vindarna. Vattenytan var den tydliga porten mellan två helt olika världar, och jag kunde inte överleva i den värld jag helst hade stannat kvar i om jag kunnat välja. Jag måste bli ett med stormen, be om tillåtelse att få passera den, på väg tillbaka till en strand som var min destination.

 

Jag är ingen bra simmare, men av nån anledning anlände jag kry och fylld av energi till strandkanten där jag satte mig ner och pustade ut. Vattnet var varmt, vindarna bitande och iskalla. Ändå satt jag kvar en stund och blickade ut över världen och den passerande stormen.

 

Tomas Tranströmer beskrev stormen i en dikt från 1954: "plötsligt möter vandraren här jätteeken, lik en förstelnad älg med milsvid krona framför septemberhavets svartgröna fästing".

 

Smattrande regn mot ett fönster nånstans. Innebär husfasaden ett skydd mot verkligheten? Varför undfly regnet och kastvindarna? Enkelt. Vi anser oss ha alldeles för mycket att förlora på en sån förening — som andra skulle likställa med uppoffring. Våra sminkade ansikten, våra dyra klädscenografier, våra liv. Nästa ögonblick är regnet som bortblåst.

 

"Vind är flödet av luft i atmosfären", säger uppslagsverk. Är det vindflödet som räddar oss när oljan inte längre tar oss till vip-fester, OS-spel och jämrande politikerveckor? Det verkar inte så, människor som bor vid havet vill inte ha vindkraftverk framför sina bostäder.


De stör utsikten. En hel horisont framför sej; moln, vatten, möjligen strandpromenader och privata gräsmattor — så mycket att se. Ändå ser mänskligheten aldrig helheten, alltid detaljen — den onödiga, betydelselösa detaljen.


Vinden mojnar utan föraning. Utan förklaring. Befriad från mening och syfte.



LÄS ÄVEN

Vi ska alla åt samma håll

Den glömda byn

Så har världen gjorts vit

Babylons rötter



Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.

 














KONTAKT

 

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM


@RASTAREPORTERN

 RONGO FÖRLAG




KÖPA BÖCKER?


MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.