Så har världen

gjorts vit...

DEBATT  |  WWW.KLASLUNDSTROM.COM

Så har världen gjorts vit. Vad kom först, Tintin i Kongo eller snön? Det plötsliga snöfallet slog som spikar mot asfalten och täckte innerstadens vägar med vithet. Det går inte att vänja sig. Det finns något som trycker minnen av kyla och snö så långt bak i minnesbrunnen som möjligt. 

Där får de sedan dröja i ensamhet utan att någon ombesörjer dem. Vem vill veta av minnen som drar ut en på vägarna i en snöstorm, då fötterna köldskadats, du tänker på alla djur som ägare kastat ut genom fönster, lämnade i dungar eller skogar, att dö, åt ensamhet, bara de inte längre stör, de är inte längre intressanta, barnen har tröttnat ― vem orkar med sådana minnen när världen blir vit?

Du ser ett av dessa djur, frostskadade tassar, stänger dörren om dig, skyller på din upptagna tid och din dåliga ekonomi. Vem kan klandra dig? Det är det värsta, ingen gör det. När världen färgas vit gäller bara en sak: att förvånas över känslan, den påfallande kylan över kinderna, förbanna sig över hur det kunde gå så här långt.

Hade jag inte lovat mig själv att vara så långt bort från detta som möjligt? Nu är det för sent, du står mitt i en vit, tyst värld och förstår att slaget är förlorat, du står ånyo på den förlorande sidan. Hur kunde det gå så här fort? Det gjorde du redan när du nickade instämmande i debatten om Tintins vita världsbild, den som genljöd längs kultursidornas fält och spalter, gav uttryck för något som du likt vintern trodde att du hade lämnat bakom dig.

Även det slaget visade sig vara förlorat. Belgiens kolonialism vann, i det långa loppet. Vad vet barn i mellanstadiet om gummihanteringen i Kongo under samma år som landet i väst, det med den stora fladdrande flaggan på sina altaner, kom till våra stränder för att befria oss från ondskan? De vet inte att européerna höll kongoleserna i medveten okunskap, att bara sjutton hade högre utbildning när landet erhölls självständighet år 1960 är det färre som känner till än att New Yorks största park heter Central Park.

Slag förloras, busskuren känns allt mindre i takt med att fler söker skydd mot snöskuren. Någon stannar sin cykel för att fotografera de vitas ankomst, likt en här som rider in med natten. Några bararbetare sjunger julsånger med sarkastiska stämmor, förlänger den kollektiva känslan av isolering.

Så har världen gjorts vit.

Vad kom först, opinionssiffrorna som smeker nyfascistiska partier på ryggen, eller vad det folkföraktet från medieeliten när de bestämde sig för hur du får och inte får delta i det så kallade offentliga samtalet? Rädslan genomsyrar bådadera och förvandlar väderleken till ett högre väsen, till något som håller inne med svar som inte är till för alla, så som en religion oftast fungerar i människors våld, när anden ges makt.

En vit värld, allt som finns kvar?

Läs fler ledare, böcker, reportage och essäer av Klas Lundström.