Sankta Helena på liv & död
REPORTAGE | WWW.KLASLUNDSTROM.COM
Efter en tio veckor lång seglats nådde Napoleon Bonaparte ön Sankta Helena i Sydatlanten. Året är 1815, slaget vid Waterloo har satt punkt för det tolv år gamla "Napoleonkriget" och den 46-årige franske ex-kejsaren vet det kanske inte vid det här laget, men ankomsten till Sankta Helena kommer att bli hans sista anhalt i livet. En tillvaro i fångenskap nära jordens medelpunkt, ljusår från världens politiska centrum.
Sankta Helena är en 122 kvadratkilometer liten landremsa som sträcker ut sin bergsprydda ryggrad i hjärtat av Atlanten, i höjd med gränsen som skiljer Angola och Namibia åt. Ön var obebodd då portugisiska skepp anlade vid dess stränder 1502. Hundra år senare annekterade det brittiska samväldet ön i syfte att inkludera Sankta Helena i Union Jacks globala handelsexpansion.
Sankta Helena är efter Bermuda britternas äldsta kvarvarande koloni, sedan 1981 klassad ön som "Storbritanniens översjöiska territorier". Ett politiskt dekret som innebar att öns femtusen invånare i ett slag såg sig fråntagna rätten att med brittiska papper söka arbete i just "hemlandet" Storbritannien. Medan Falklandskriget rasade mellan Margaret Thatchers Storbritannien och militärjuntans Argentina såg många av Sankta Helenas invånare chansen till anställning hos brittiska armén som då opererade härifrån. Som en sista utväg i en tid då arbetslösheten höll de europeiska kolonierna i Sydatlanten i ett järngrepp.
Annekteringen av Sankta Helena hör till en av kolonialismens mest cyniska processer. Denna kolonialism var varken ämnad för nuet eller för kalla krigets decennier — det är en kolonialism för framtiden. Sankta Helena utgör enbart en strategisk geopolitisk punkt tills ett slags "år noll" infaller, då Antarktis isar smält och naturresurser går att exploatera. Men tills denna ekonomiska gryning förblir själva innehavet av denna geografiskt viktiga punkt politikens enda syfte.
År 2010 redovisar Sankta Helena kräftgången av en pågående avfolkning. Öns viktigaste näringar — fisket, jordbruket, turismen — lider i sviterna av finanskrisen medan beroendet av omvärldens bistånd förblir tärande. Arbetslösheten ligger sen 1990-talet fast förankrad kring 20 procent, inflationen stiger och endast ett fartyg, Royal Mail Ship, anlägger här på regelbunden basis. Två gånger om året.
Turismen lyfts ofta fram som Sankta Helenas egentliga — och enda — livboj. En sektor nästan helt rest kring Napoleons sex år långa fångenskap på ön. Här sjönk den stolte regenten långsamt in i en depression innan han 1821 dukade under för magcancerns framfart. (Det rådde länge tvivel kring kejsarens dödsorsak: den svenske tandläkaren Sten Forshufvud drev länge tesen att Napoleon blev arsenikförgiftad. En tes som Forshufvud 1961 publicerade en bok om, rest kring uppgifter som gjorde honom till en smärre världscelebritet i forskarvärlden. Men analyser fastslog till sist att Napoleons dödsorsak de facto var magcancer.)
En mindre armé vaktade den störtade härskarens varje steg. I Herman Lindqvists biografi över fältherren, från 2004, beskrivs Napoleons imploderande vardag med syrlig närvaro; den kolonialt lagde politikern som födde tanken om "ett enat Europa" (det som i dag är EU) åsåg hur världen krympte omkring honom. Det enorma och ointagliga Sydatlanten som bredde ut sig framför fötterna intill hans mögelangripna bostad Longwood må ha uppfattats som krigets slutliga dom.
Fastän Napoleon klagade över dålig behandling sägs Longwood dagligen ha försetts med 40 kilo kött, nio kycklingar och sjutton vinpavor jämte införsel av annan alkohol och champagne.
Sköldpaddan Jonathan kan ha varit här samtidigt som Napoleon. Andra röster tror att han föddes några år efter fältherrens död. Jonathan är en sköldpadda av arten aldabra, och är med sina 178 år världens äldsta levande varelse. Enligt guvernören i Sankta Helenas "huvudstad" Jamestown (700 invånare) anlände Jonathan tillsammans med två artfränder från Seychellerna utanför Madagaskar 1882, men erhölls inte sitt namn förrän på 1930-talet.
Sköldpaddan Jonathans plats i Sankta Helenas svåråtkomliga omvärld tycks vara i form av en kvarlevande relik från en svunnen tid. Ett tyst vittne av en svindlande epok som kanske bäst förevigas utan ord. Tar "år noll", stunden då isarna smält och britterna kan börja borra efter olja i Antarktis, vid när Jonathan går bort?
Tankarna är många.
Hur som helst är Jonathan utan tvekan öns mest framträdande varelse, att han vandrade i dessa lundar samtidigt som Napoleon, överlevt fem brittiska statsöverhuvud samt åsett apartheiden falla i Sydafrika skänker aldabrasköldpaddan ett säreget lyster. Gör honom större än Sankta Helena i sig. I Guinness rekordbok lyfts Jonathan fram och i England har unika foton från 1900-talets början sålts på auktion för motsvarande 50 000 kronor.
Kanske hänger han på väggfonder intill historieböcker som återberättar Napoleon Bonapartes sista avfärd till Sankta Helena. Troligen återfinns i samma bokstavsdel en redogörelse för Boerkriget i Sydafrika. Om Zulufolkets kamp för tillgodosedda rättigheter mot europeiska kolonialister beror förmodligen på vilken förläggare som gjort det historiska urvalet. Förlorarna i kriget om Sydafrika (oftast ursprungsfolken) hamnade många av dem i fångenskap på Sankta Helena.
Vad Jonathan skådat genom åren är kanske främst mänsklig exil. Sankta Helena har ofta kallats för flyktingarnas ö. Till Sydatlanten tog sig inte bara fängslade krigare, kolonialister och frihetskämpar, utan även sydafrikaner som undflydde apartheid, européer i jakt efter en tillvaro i tystnad, i böljande lugn.
I dokumentärfilmen Atlanten, från 1995, intervjuas en präst på ön. För öborna, berättar han, är Sankta Helena själva världen. USA och Storbritannien har man hört talas om men aldrig sett, afrikanska kontinenten är en appendix av Kapstaden, Kina tror han inte att någon egentligen vet vad det är. Atlanten symboliserar horisonten, linjen av det som förefaller mindre än ön. Behöver de veta mer, är det viktigt att tro något mer av och om världen än en ö bebodd av fyra tusen mänskliga individer, kullar, havet i varje väderstreck, lugnet?
I St Helena Independent rapporterade man i juli 2010 om bygget av den förestående flygplatsen. Har framtiden börjat rita in sig för att råda bot på nutidens arbetslöshet och avfolkning redan nu? Förbereder man sig inför boomen efter det att isarna smält. Politiker i London har gett klartecken, meddelar tidningen, flygplatsen rätar ut en linje till framtiden. De flesta av artiklarna i den 28-sidiga upplagan upptas av euforiskt skrivna texter om en flygplats som kan välkomna även större flygplan. Atmosfären tränger igenom orden, det är som om de länge varit förlista och att hjälp äntligen är på väg.
I samma nummer av St. Helena Independent redogör polisväsendet sakligt för den senaste tidens ingripanden: "Under onsdagskvällen greps en man i Jamestown efter att varit offentligt berusad. Mannen kvarhölls i förvar till torsdags morgon då han tillhandahölls en formell varning och släpptes."
Samma eftermiddag, under torsdagen, stoppades en man för vårdslös körning. Fredag morgon ägde en smärre trafikolycka rum på en enkelriktad väg. Senare under dagen ägde även en smärre singelolycka rum. Ingen kom till skada. "De ansvariga förarna släpptes efter verbala varningar."
Vad invånare och tillfälliga besökare ser i 178-årige sköldpaddan Jonathan är kanske en tidlöshetens herre. Men vad ser Jonathan i Sankta Helena?
En början eller ett slut, uppgången och fallet? Storpolitikens höga pris? Är det Jonathans brist på darwinistiskt filosoferande som håller livslustens låga vid liv. Han hinner kanske inte begrunda några påhittade filosofier eller evolutionsteorier, livet är på tok för kort för att spolas bort på sådana saker.
LÄS ÄVEN
Man's Last Chance
Badlands (reportagebok)
Ingen kvinnas land
Djungelns slaktare
Läs även reportage, essäer, böcker & ledare av Klas Lundström.
