När böcker
gör ont
ESSÄ | KULTUREN
När jag första gången fick veta att frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fängslats i Etiopien efter att illegalt ha tagit sig in i Ogadenprovinsen befann jag mig hos en vän på Nya Zeeland. Där pustade jag ut efter en intensiv reportageresa i Indonesien och Östtimor. Särskilt den senare, Östtimor, Asiens yngsta och fattigaste land, hade tagit musten ur mig.
Men här satt jag nu, med trådlöst internet och fulla anteckningsblock och skrivna reportage och ett väntande bokprojekt. Om dagarna kunde jag promenera de hundra meter som krävdes av mig för att nå ner till stranden och blänga Stilla havets frihet i ansiktet tills jag tröttnade. Om kvällarna kunde jag dricka öl och uppskatta trevligt sällskap.
Samtidigt förberedde sig Johan Persson och Martin Schibbye inför domstolsförhandlingarna i Addis Abeba, och ingen har hört något enda livstecken från Dawit Isaak på många, många år. Journalistiken befinner sig i farozonen, jag lyssnade till fruktansvärda villkor för systemkritiska reportrars vardag i Indonesien, och när jag befann mig i Östtimor reste jag i mördade och ärrade reportrars fotspår. Jag var tvungen, något annat vore självbedrägeri. I Balibo, en stad i västra Östtimor intill gränsen mot Indonesien, mördades fem journalister 1975 då de som bäst dokumenterade den indonesiska arméns illegala invasion av det precis avkoloniserade Östra Timor. Som tack för det mördades de brutalt och summariskt och synnerligen kallblodigt, och deras material förstördes.
I Balibo försöker invånare i dag att komma på fötter med hjälp av de bördiga sluttningarna som omgärdar den lilla staden med majestätisk utsikt över havet. Men en stor sorg ligger som ett tungt täcke över Balibo: minnesmärket över de civila som föll offer för den indonesiska arméns invasion 1975 – samt de modiga reportrar som trots kulregn och förmodade dödsdomar stannade kvar – tvingar hjärtat att hoppa över några slag.
Samma process stöter man på i Östtimors huvudstad Dili. Röken efter kriget har inte riktigt skingrats än. Trottoarkanter som förstörts av kulregn, explosioner och bränder har ännu inte korrigerats. FN-basen, ett väldigt fort i Dilis hjärta, räddade 1999 flera tusentals människor undan miliser trogna indonesiska armén. Endast tre reportrar stannade kvar efter det att alla utländska delegater och reportrar evakuerades eftersom staden föll i milisernas händer. Samtliga var kvinnor och likt Johan Persson och Martin Schibbye och Fabrizio Gatti levde de sedan sida vid sida med tusentals timoreser, dömda till döden om det inte vore för FN-basens taggtrådsförsedda murar.
Irena Cristalis beskriver det ovärdiga politiska spelet om Östtimor, med civila liv som insats, i sin bok East Timor: A Nation’s Bitter Dawn. Hon återger hur hon och de övriga två reportrarna tog emot spädbarn och kvinnor och män som trotsade tåggtråden och kastade sig mot säkerheten. Maten tog slut, de sov på golvet, de väntade på nästa fas – liv eller död, de visste inte vilket.
Sanningen kan inte mördas, inte i Dili, inte i Balibo, inte i Ogaden. Trots Etiopiens skenavrättningar av Persson/Schibbye har de lurat både döden och diktaturen och levererat en reportagebok som kommer att leva för alltid: 438 dagar: vår berättelse om storpolitik och vänskap och tiden som diktaturens fångar. Och medan EU:s flyktingpolitik gång på gång visar sitt rätta ansikte i takt med att antalet flyktingar dukar under för grekiska nazister, Medelhavet eller resta murar dimper den italienske reportern Fabrizio Gatti ner med ett fullständigt makalöst reportage: Bilal: på slavrutten till Europa.
I 438 dagar skildrar Persson/Schibbye efterspelet efter att allt gick åt helvete i öknen. Ett nytt helvete väntade dem i det ökända Kalityfängelset, nu som politiska fångar i ett land, Etiopien, som på senare år hyllats av västvärlden för sin ekonomiska tillväxt. Och i boken Bilal skildrar Fabrizio Gatti smuggelrutten från västra Afrika till Medelhavets kust, ombord på en överfull lastbil – på väg till demokratin, hoppas många, på väg mot det fria EU, ber många.
I båda böckerna – skrivna i olika former och stöpta ur olika processer – ges plats åt dem som aldrig får komma till tals, de som saknar #taggar och en röst i samhällsdebatten – men som alla ändå debatterar om. Vad att göra med flyktingar som försöker äntra vårt förlorade men bankrutta EU-paradis? Hur att hjälpa politiska fångar som Persson/Schibbye, Dawit Isaak och övriga inhysta i diktaturens fängelser runtom på vår planet? Varför bry sig?
Att bry sig känns. Och medför en rad otäcka lärdomar.
Det gör nämligen fysiskt ont att läsa 438 dagar och Bilal. Att vända blad är som att lyfta stenblock med ögonfransarna, att tänka sig in i journalisternas situation – men kanske ännu mer i civilbefolkningarnas diton omkring dem – framkallar mardrömmar som förföljer en in i vardagens till synes meningslösa sysslor. Så jobbigt att det inte går att närma sig böckerna på ett tag. Men då kan jag inte låta bli att känna skam. Av olika anledningar. Eviga frågor om varför somliga föds in i givna mönster: fred, krig, konflikter, hunger, flykt, höstvardag. Vad Persson/Schibbye gick igenom, och varför det krävs ett epos av Fabrizio Gatti för att förstå att EU-kommissionens fagra ord och krokodiltårar framför de obegravda kropparna vid italienska Lampedusa inte överensstämmer med verkligheten.
Medan jag har tak över huvud och rätt hudfärg lever miljontals människor som internflyktingar, under repressiva regeringars godtyckliga paraplyer. Medan jag skriver det här tar anhöriga någonstans i världen emot det sorgliga beskedet att någon av deras närmaste dess värre omkommit i en båtolycka efter att vågat drömma om ett nytt liv i den vita världen. Den som Tom Cruise lever i och där folk dricker öl i serier som How I Met Your Mother.
Visst, jag har i egenskap av frilansjournalist själv fått en liten inblick i hur tillvaron ter sig för utsatta minoriteter, politiska rörelser och enskilda personer glömda av politiska och ekonomiska makthavare i Latinamerika, Oceanien, Nordafrika och Sydostasien – men då jag själv inte tillhör någon av dessa minoriteter behöver jag glasögon för att verkligen upptäcka hur det ser ut på samhällenas golv.
Så nära golvet såsom Persson/Schibbye och Fabrizio Gatti kommit har jag aldrig kommit, de har sett sanningen i vitögat som de nu skrivit förtjänstfulla reportageböcker om. Än mindre har jag känt, upplevt, levt denna vita sannings vardag som huvudpersonerna i 438 dagar och Bilal.
Reportaget har en förmåga som andra litterära områden inte har: den kommer då och då åt sanningen. Vad allt handlar om. Och nog är det förståeligt varför bra reportage ges allt mindre plats i vår moderna värld; för när de likt den här essäns nämnda böcker har något verkligt att berätta så stör de. Vem orkar bjuda sanningen på middag när den tillrättalagda verkligheten, den chimära sanningen sagt sig villig att komma, bjuda på några vitsar, få oss att le, en kudde att luta huvudet mot?
Referenser
Cristalis, Irena [2009] East Timor: A Nation’s Bitter Dawn, Zed Books
Gatti, Fabrizio [2013] Bilal: på slavrutten till Europa, Celanders
Jolliffe, Jill [2009] Balibo, Scribe
Persson, Johan/Schibbye, Martin [2013] 438 dagar: vår berättelse om storpolitik och vänskap och tiden som diktaturens fångar, Filter
Bild på Johan Persson och Martin Schibbye efter gripandet. Fotograf okänd, från 438dagar.se.
Läs mer på samma tema
frilansjournalistikens villkor
och mänskliga rättigheter
Läs fler ledare, essäer, böcker och reportage av Klas Lundström.
