"Fas 3 är
rent slaveri"
REPORTAGE OM "ARBETSLINJEN" (FÖRST PUBLICERAT I TIDNINGEN ARBETAREN 15/9-10)
Fas 3 sparkade igång våren 2009, just som finanskrisen nådde sitt kanske mest kritiska skede. Arbetssökande som av olika skäl inte fått jobb slussas efter 450 dagar automatiskt in i Fas 3. Deltagarna avlönas av Försäkringskassan med 65 procent av sin tidigare lön. Myndigheten betalar även arbetsköpare 225 kronor per person och dag. Totalt gör arbetsköparen en vinst på 5 000 kronor i månaden.
”Snabbt, fort och fel.” Så sammanfattar Benita Westin, ombudsman på Kommunal, åtgärdsprogrammet Fas 3.
– Det hela är väldigt illa skött politiskt. Det fanns ingen dialog med andra parter innan Fas 3 klubbades igenom, men hade vi fått komma in tidigare hade åtgärder för att bättre introducera personer i dessa program kunnat förverkligas, menar hon.
Att dessa åtgärdsprogram skulle leda till sysselsättning har Benita Westin väldigt svårt att tro:
– Jag har svårt att se att det skulle vara det minsta stimulerande. Men felet är främst politiskt, man kan inte tro att man från den ena dagen till den andra kan ställa om stora arbetsmarknadssystem. Det är naivt.
Lena, fackligt ombud och lärare vid en låg- och mellanstadieskola söder om Stockholm, menar att ett nytt fenomen gjort entré på svensk arbetsmarknad: ”gratisarbetare” som rekryteras från Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram.
– Det är en djungel. Allt sker i det tysta. När jag frågat chefen om vilka program dessa arbetare kommer från hörs inga konkreta svar. Det ska inte frågas så mycket, det är mitt intryck, berättar Lena.
Fas 3 är ett av dessa åtgärdsprogram och berör främst de som står på tröskeln till att bli utförsäkrade. Dessa personer får en anställning, resonerar regeringen. De utnyttjas hänsynslöst, anser de som bekantat sig med dessa nya anställningsformer.
– Det har helt klart skett en omprioritering inom de kommunala väggarna. Förut var verksamheten nummer ett, i dag är chefers och rektorers högsta prioritet ekonomin. Mentaliteten har blivit en helt annan, menar Lena.
Nyligen var en dryg tredjedel av de anställda på Lenas arbetsplats så kallade ”gratisarbetare”, anställda som tillåts gå i uppåt tre år utan kollektivavtal, semester, semesterersättning eller referenser.
Stämningen bland Lenas kollegor är en blandning av ilska och förvåning. I internbrev till sin ledning har de ifrågasatt vidden av gratisarbetarnas insats för lärosätets verksamhet, och i skarpa frågor ifrågasatt varför dessa personer inte fått fortsatt förtroende efter det att deras praktikant- och lärlingskontrakt fullgjorts.
– I Sverige har något hänt. Det har tystnat. Kritik framförs inte från golvet och upp till chefskontoren med samma trygghet i ryggen som tidigare. I den här frågan föredrar till och med fackligt aktiva att citeras anonymt för att inte riskera sina kollektivavtalade arbeten, säger Lena.
Den moderatledda regeringens arbetslinje har blivit ideologi. Att inte ”göra rätt” för sig, vara duktig, individuellt framgångsrik har skapat en kollektiv skamkänsla och ett samhälleligt okej att se ned på människor som av olika anledningar inte lönearbetar.
I alla fall om du frågar Rosa, en medelålders kvinna som kom till Sverige från Peru för 18 år sen.
Rosa anlände till Gävle som utbildad lärare men började studera antropologi. Det var 1990-tal, dåvarande AMS erbjöd kurser och jobb och Rosa hoppade på en introduktionskurs.
Men det fanns bara sommarvikariat och till slut flyttade hon till Stockholm. Här blev hon timanställd inom hemtjänsten för ett företag som sen köptes upp av Attendo Care. Då började problemen på allvar, i form av ökad arbetsbelastning och försämrade villkor.
– Jag ifrågasatte att det inte fanns någon tid till de gamla, men ingen ville lyssna. Anhöriga var misstänksamma mot oss invandrare.
När kommunala nedskärningar drabbade Rosa för några år sen uppmanade Arbetsförmedlingen, AF, henne att byta inriktning samt acceptera en lägre tjänsgöringsgrad. Hon hade inte varit arbetslös under någon längre tid men sändes ändå till AF:s arbetslivsintroduktion.
– Där satt jag med personer som varit sjukskrivna i flera år, som haft stroke eller har cancer. Andra hade just anlänt till Sverige. I programmet blev alla tvångsskickade till en psykolog och tvungna att genomgå ett IQ-test. Det var helt otroligt, jag frågade vad de var ute efter men de sade bara att jag var olydig och att allt var för mitt eget bästa.
Men Rosa kände sig kränkt, hennes integritet och intelligens blev ifrågasatt. Hon, som aldrig tidigare under sina år i Sverige varit sjuk eller behövt uppsöka läkare, slussades ändå i maj 2010 in i Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, och fick heltidspraktik som skolstäderska.
Hennes arbetstider är från sex på morgonen till två på eftermiddagen, inalles 40 timmars arbetsvecka. Ersättningen från Försäkringskassan ger Rosa en nettoinkomst på under 10 000 kronor. En nivå som hon efter ett långt yrkesliv i Peru och Sverige ifrågasatte, men handledarens enda kommentar var enligt Rosa:
”Du har ju så att du klarar dig.”
Så vem vinner på dessa jobbprogram? De berörda anser att de inte gynnas varken ekonomiskt eller socialt. De som däremot utan tvekan gynnas av regeringens arbetsmarknadsprogram är de företag och kommunala instanser som nyttjar möjligheten att ta in, i praktiken, gratis arbetskraft.
Är detta en del av alliansregeringens jobblinje? Ja, låter arbetsmarknadsminister Tobias Billströms pressansvarige, Eleonor Johansson, meddela:
– Vi är nöjda med hur Arbetsförmedlingen har kunnat ta hand om alla våra nya insatser som exempelvis Fas 3. Funktionen som dessa projekt fyller är att få fler i arbete.
– Fas 3 är rent slaveri! säger Rosa upprört. Jag kom till Sverige som en fri människa och här har jag blivit en slav. Politiker kallar de här projekten för utvecklande, det är ett skämt! Om jag inte följer Försäkringskassans och AF:s direktiv vet jag inte vad som kommer att hända. Jag söker jobb, men det finns aldrig något.
För Rosa är framtiden i Sverige ett blankt papper. Här får hon ingen pension, den nuvarande arbetslinjen bryter ned henne, de trygghetssystem som gjort Sverige till social förebild i tredje världen ser hon inga spår av.
Alliansregeringen, säger hon, har kastat Sverige tillbaka till medeltiden.
– Sverige sysslar numera med utpressning. Jag känner mig så oerhört kränkt.
Lena minns särskilt en händelse. Hon kom på sin chef utnyttja en av sina ”gratisarbetare” som personlig passopp. Under kontorstid fann hon chefen på sitt kontor i strumpor, ”gratisarbetaren” masserade hennes fötter.
– ”Han är så bra”, sade hon till mig.
Fotnot: Rosa och Lena heter egentligen något annat.
För mer information om arbetslösas situation och förstahandsupplevleser
om alliansregeringens arbetspolitik, hänvisas till RESURS.
LÄS ÄVEN
Skogens pris
Dödens industri
Ärrens erosion
Minderårig tobak
Från Newcastle med drömmar om kol
Läs andra reportage & essäer/debatt av Klas Lundström
