Vykortet från där allting slutar

  REFLEKTION | WWW.KLASLUNDSTROM.COM

Flight 618 kraschlandar i Kälvesta utanför Stockholm, samtliga tjugotvå omkommer.

Nån helt annanstans lyfter två obemannade Voyagersonder mot himlens djup. Sonderna hade tilldelats det lagom hedervärda uppdraget att styra kurs mot universums slut och aldrig nånsin återvända. Uppdraget, att utforska de yttersta planeterna i solsystemet — Juptier, Saturnus, Uranus och Neptunus — genomfördes redan 1989 och nu närmar sig Voyager 1 och hennes systerfarkoster och dennes namne 2 vägs ände, det vill säga solsystemets yttersta skikt, dit vi endast tar oss i drömmar och mardrömmar.

Är det slutet, eller bara början av alltsammans? Det beror på hur man ser det.

Nu svävar de för människans moderna rymdpolitik snart betydelselösa farkosterna mot tomhetens vägg. Den studsar mot rymdens mörka vägg utan att lämna minsta spår efter sig. Otacksamhet är världens lön, heter det. Vem saknar en rymdfarkost utan en fast punkt?

Men frågan studsar tillbaka, ut ur vakuumets salar och in i vår atmosfär, in i våra liv. Vem är den egentligen riktad åt? Vilka var vi som sköts upp med Voyagersonderna för snart 34 år sedan, vilka flisor av oss själva delar vi nu med oss av till universums vakande blickar?

Vem är inte sin egen voyager, hopsatta mekanismer och drömmar sprungna ur eld och rök för att nå till alltets slut, få skicka det där vykortet därifrån?

Varje morgon tittar jag ut genom fönstret för att se om koltrasten sitter på sin vanliga plats. Den vanliga platsen är en böjd blompinne som sticker upp ur den meterhöga snödrivan. Mot den vita bakgrunden blir koltrasten, som fått namnet Svarta fågeln, ett rörligt motiv ur en modern Carl Larsson-tavla där de natursköna omnejderna ersatts av frusna träd, asfalt och vakande tystnad. Svarta fågeln vet kanske ytterst lite om dessa ting, men jag väljer att tro att den inte kunde bry sig mindre.

Jag öppnar dörren och kallar på den. Fågeln böjer huvudet en aning, springer liv i den av kylan tilltufsade kroppen och svarar med sitt säregna läte som tycks komma djupt inifrån. Jag hämtar fågelmaten och slänger försiktigt ut en handskopa frön. Jag har bestämt mig för att rörelserna måste följa ett visst schema, där antalet avvikande rörelser måste minimeras.

Flödet, det som är ett med en osynlig cykel rest kring energi och luft, är vad som rämnar muren mellan oss.

Se det hellre som en helhet, som någon som kastar en boll och tar ut svingen till fullo, inbillar jag mig, stänger till dörren och hör hur Svarta fågeln lättar från den böjda blompinnen och blir ett med fröna. Det svarta kaffet får mig att minnas vad som kanske var en dröm eller någon tanke en dag för länge sedan; himlen var svart, rensad från stjärnfält. Tanken skrämmer. Som om jag intalat mig att jag någon gång kommer att finna de övergivna frågorna längs himlavalvets märkliga kropp.

Vad händer om ingenting kommer tillbaka till mig, det jag förlorade vid födseln, de flisor från ett söndrat hjärta som tog sin tillflykt till atmosfären där ingenting sägs finnas, men dit alla reser sina blickar för tröst.

År 2011. Febriga februari. Vad har hänt, vad har inte ägt rum? Jag ser mig om, men allt som bidar kvar är mänsklighetens längtan efter svar. De två Voyagersonderna närmar sig slutet av resan, som vi känner den.

Vem fångar in dem i sin famn när de når bortom solsystemets yttersta tröskel?

Läs fler essäer, reportage, böcker och ledare av Klas Lundström.