Visst är Obama krigets försvarare
LEDARE | FRIA TIDNINGEN
Vintern 2009 lämnade Barack Obama Skandinavien som fredspristagare, sensommaren 2013 kommer USA:s president hit igen, men nu som krigshetsare. Han vann sitt första presidentval 2008 tack vare löften om att ända krig i Mellanöstern, att återupprätta FN:s roll i världspolitiken och att stänga Guantánamobasen på Kuba.
Av dessa punkter har det redan skrivits mycket – Guantánamo är fortfarande i bruk och FN:s arbete i Syrien förlöjligas. Och Obama har dessutom redan ingripit militärt i Libyen 2011 samt kraftigt ökat USA:s ansiktslösa krigföring i Jemen, Pakistan och östra Afrika, i form av drönarattacker.
När utrikesminister John Kerry (Bushs motkandidat 2004) förra veckan gick i god för att den syriska regimen bortom alla tvivel låg bakom den vedervärdiga kemattacken mot civila så kunde jag inte låta bli att nypa mig i armen och undra vilket år det är. Jag tyckte mig lyssna till Colin Powell, utrikesminister under Bush och den som inför FN:s säkerhetsråd ”bevisade” att Saddam Hussein hade kärnvapen. De politiska herrar som ersatte Bush och Cheneys nykonservativa hegemoni i Vita huset var desamma som kraftigast kritiserade deras utrikespolitik. Och lovade förändringar. Vid åsynen av en fortsatt krigscentrerad utrikespolitik är det kanske dags att dra slutsatsen att inte mycket har förändrats. Eller kanske är det inte så lätt?
Demokrater jag talade med i USA kunde inte sticka under stolen med sin stigande frustration inför Obamas till synes vända kappa sedan tillträdet till Vita huset. En ung demokrat från Maryland menade ändå att Obama inneburit en nystart för USA, och särskilt bättrat på landets globala anseende. ”Men visst är jag förvånad över att hans löften om förändring och nytänk och fred inte har blivit mer än just ord. För så har det ju faktiskt blivit”, sade han.
I USA:s nordvästra delstater var en sak slående: krigströttheten. ”Aldrig mer ska vi lägga oss i andras angelägenheter”, hette det. Obama tycktes instämma i den krigströttheten inför sin första valseger 2008, adderade det till sin politiska identitet. Därför blev det för många – och särskilt demokrater – en chock att lyssna till hans tal den 4 juli 2013: ett hyllningstal till USA:s militära kapacitet, en hyllning till kriget som politiskt redskap. Men Obamas krigsretorik är vid närmare eftertanke inte något nytt tilltal. När han mottog fredspriset 2009 mötte han salens applåder med – just det – ett smärre försvarstal av kriget: ”Krigsmedel har en roll att spela när det gäller att bevara freden.” En roll Obama själv axlar när han närmast dagligen beordrar nya drönarattacker i Pakistan eller Jemen – handlingar som kränker folkrätten och just de globala riktlinjer som Obama lovat att respektera och följa.
Så hur kunde denna hoppets och den potentiella fredens budbärare förvandlas till en cynisk världspolitiker som upprepar samma misstag som sin hycklade företrädare? Att vara USA:s president kanske medför vissa skyldigheter, kanske sitter det i väggarna, kanske är alla amerikanska politiker övertygade om sin utvaldhet och förträfflighet. Kanske är Obama bara en skicklig politiker som visste hur att manipulera massorna i ett läge då ”förändring” och ”nej till krig” var gångbara slagord. Kanske är han bara ännu en i raden av skoningslösa makthavare, vilken som helst, som medveten om vikten av sitt historiska eftermäle är beredd att gå över lik för att visa sig slagkraftig och bestämd.
För den som sagt att kriget är en nödvändig metod för att framtvinga fred är kustmissiler mot mål i Syrien ingen avgörande sak, det är snarare en förlängning av en politik som Obama sanktionerat även i drönarattackernas Mellanöstern, i kuppens Honduras och det lågintensiva folkmordets Västpapua.
George Orwell beskrev denna cyniska tradition på följande sätt: ”Kriget är inte tänkt att vinnas, det är tänkt att vara kontinuerligt.”
Läs fler ledare
Och läs fler artiklar på samma tema:
Route USA
Läs fler ledare, essäer, böcker och reportage av Klas Lundström.
