UMEÅ vs. LAPPLAND:

  STADEN vs. GLESBYGDEN

  FRIA TIDNINGEN (15/6-12)

I tidningen Fokus årliga ”granskning” av Sveriges bästa kommuner att bo i finner man den första norrländska kommunen på plats 32 – Umeå. Första kommun i inre Lappland att uppenbara sig på listan är Arjeplog – plats 51.

Alltför stora växlar bör väl knappast dras av placeringarna, på sin höjd är det en fingervisning om hur långt ifrån de mest kapitalstarka svenska kommunerna de lappländska kommunerna befinner sig.

Allt ljus faller på Umeå. Det vill mena Lapplands inland, för vars invånare Umeå växer fram som den obestridlige, för många omutbara metropolen. En hel del ger dem rätt: länsmetropol, utsedd till kulturhuvudstad 2014, ansedd universitetsstad, växande befolkningsantal. I Umeå finns en tickande befolkningsräknare, synlig för alla.

Enligt en anställd för Skogsstyrelsen i Storuman är det Umeå i ett nötskal: att stoltsera med sin växande befolkning, Norrlands största stad.

Men utvecklingen, som den ser ut i dag, är till nackdel även för Umeå, menar Ulla Blomqvist, före detta kanslichef vid Umeå universitet i en debattartikel i Västerbottens-Kuriren (28/5):

”Expansionen i Umeå är viktig men den bör inte tillåtas ske så ensidigt på inlandets bekostnad.”

Blomqvist sätter fingret på kortsiktigheten i Umeås växtvärk; i takt med att inlandet töms på sin befolkning finns det på lång sikt inte folk att fylla vare sig arbetsplatser eller hörsalar på universiteten med.

Västerbottens och Norrbottens län har genom åren varit Umeås viktigaste livlina ifråga om arbetskraft och studenter, så den förestående frågan är vem som i längden tjänar på ett dränerat inland?

Den demokratiska aspekten i det snäva maktförhållandet mellan kust och inland är en annan, visar Blomqvists analys:

”Kvar blir uppenbarligen de gamla och vårdbehövande som under sin yrkesverksamma tid bidragit till att hålla hela länet levande.”

Kvar finns också, tillägger Ulla Blomqvist, välfungerande byggnader av olika slag som inte används optimalt ur samhälls- och miljösynpunkt. Infrastruktur, underhåll, transportmöjligheter, nödvändiga delar av välfärden lyser med sin frånvaro på orter som inte skymtar kusten i horisonten.

En förskollärare bosatt utanför Sorsele svär åt Umeås glupska inlandspolitik. Satsningar som skulle kunna tillfalla Lapplands inland tillfaller i samtliga fall Umeå, menar han. Den åsikter är han inte ensam om. Många talar om ett slags inhemsk kolonialism, om en indirekt urbaniseringspolitik som pressar glesbygdens invånare mot kusten.

Det är måhända lätt att som utomstående tycka att Lapplands inlandsbor överdriver, att det rör sig om skrämselskott utan någon stundande fara. Den som känner så bör emellertid snarast bege sig till Dorotea och den utdragna ockupationen av vårdcentralen; den indragna ambulansen hit från Lycksele kan bli en potentiell dödsdom för akut sjuka. Beslutet i Lyckseles vårdkorridorer reser sig i sin tur på att minskade ytor att röra sig på gentemot Bottenhavsregionen.

Längs den mineralrika ”guldlinjen”, som löper i södra Lappland från norska gränsen till Bottenhavskusten, springer prospekteringar kring potentiella guldfyndigheter i höjden nära orter som tidigare huserade statliga industrier. En trygghetsbuffert, någon att kräva på ansvar. I dag är intressena privata, ofta utländska gruvbolag som inlandets invånare tvingas välkomna i en ekvation bestående av pest eller kolera.

Många frågar sig retoriskt:

”Vad har vi för val annat än att välkomna gruvaktörer, hoppas på lite arbetsmöjligheter, fastän vi är införstådda med att de försvinner så fort mineralerna är utvunna. Och lämnar enbart brutna löften och plundrad ekologi efter sig.”

Ja, vilket val ges egentligen Sveriges norra inland, såväl från den lokalpolitiska gräddan i Umeå som från centralmakten i Stockholm?

LÄS ÄVEN

EU:s bruna höst

Välkommen till Matlandet!

Annie Lööf & bonden som söker fruar

Ingen kvinnas land

Läs fler essäer/debatter och reportage av Klas Lundström.