Torsdagen den trettonde

KÅSERI |  WWW.KLASLUNDSTROM.COM

Två kartonger står på en hjulpall och väntar utanför porten. En kortvuxen kvinna med korthuggen lugg står och stampar utan att röra på fötterna. Hon plockade upp kartongerna från en kollega, berättar hon.

"Från Bromma."

Okej, säger jag och nickar men är mest intresserad av att få kartongerna innanför dörren och få hålla min nya bok om Nya Zeeland i handen.

Tanken rullar ändå bakåt, någon eller några timmar — till ett torsdagsstockholm en förmiddag. Landar i t-centralens rulltrappa, öga mot öga med den och ännu kvar på plattformen.

(Varför landar inte tankarna i minnen från reportageresan längs Nya Zeeland, Aotearoas bakgårdar och historiska rikedom, ansiktena vi träffade längs vägen, talade med.

Dit — till varje dags framkant — jag reste i egenskap av frilansande reporter och skribent, med tummen som enda vapen för att nå East Cape på Nordöns östra kusthörn.

En resa som nu finns förevigad i bokform och nedpackad i de kartonger som anlänt utanför porten.)

Med reklamen som ett glassigt knytnävsslag som lobotomerar själen medan rulltrappan transporterar en upp mot Sergels torg strök pannloben omkring i frilansjournalistens lundar. Märklig meningssats där, märker jag, men det går inte att vända om, vad som än händer kommer vi aldrig att vända om, liksom mantrar jag för mig själv —

Går liksom inte.

Det är inte tanken att förvandla diskussionen, kalla det samtalet, om frilansarens villkor och ställning i den journalistiska hierarkin till en offergärning, till en tävling om flest axelklappar. Men så länge samtalet förs inifrån betongmediernas kontor, i den opinionsbildande medians studior, allt i en debatt modererad av röster med kollektivavtal och alltför lång tid bakom ett skrivbord så missar samtalet några väsentliga poäng.

En av dessa poäng skriker efter att få lyfta fram ansvaret. Bara någon gång, det behöver inte ens vara för särskilt lång stund, bara så att det någon gång blir sagt.

Ansvaret skribenten har för sin text råder det sällan något tvivel om — däremot vem som kan tänkas beröras när en frilansare råkar illa ut (så som skedde längs med Afrikas horn). Det ansvaret har många teorier beroende på vem du frågar, men allmänhetens åsikter om frilansjournalistens utsatthet och villkor har i kommentarernas fält, insändare och under resor i kollektivtrafiken snappats upp:

"Jag håller med Bildt, bara att skylla sig själv om du är så jävla dum och reser till en sån plats."

Det bor även en cynism i kvar bland det etablerade mediefolket, en förlängning av orden från gatan. Det är härifrån det kommer, från de som vet hur ett samtal kan regisseras. Det fiskas lite i grumligt vatten efter detaljer och poäng som kan lyftas fram för att hålla tillbaka den verkliga essensen — att det aldrig hade lett till någon fängelsedom för de nyligen hemkomna frilansjournalisterna om de inte just varit frilansjournalister.

Utan någon i ryggen.

Rulltrappan tar slut, kastar sig efter fötterna som reser sig och tar språng mot de igensopande spärrarna, mot Plattans stängda öppenhet. En blå himmel stirrar ner över alltsammans.

Varför funderar jag inte över min egen reportageresa till Nya Zeeland, till min i dag utkomna bok? Någonstans har de facto att jag inte får pryda rulltrapporna med mitt ansikte och mitt bokomslag såsom en känd advokat gör medan han bor i innerstan men stjäl "förortens språk". Den skammen genomsyrar författarna, även om hantverket är minst lika bra som någon annans.

Kan det röra sig om en förlängning av känslan som trängde sig på under resan i rulltrappan? Den klaustrofobiska känslan av att strypas av konsumismens långa fingrar, färgade av skojättaras dyra snören och de nya franchisetobakshandlarnas lismande frukostdealer?

Vad det än är bär vi det med oss, med krökta ryggar.

Klas Lundströms bok som kom i två kartonger på en hjulpall torsdagen den trettonde heter Aotearoa: En reseskildring om Nya Zeelands förlorade udde. Läs gärna mer om boken här.