THE KIM SHOW:

  Varför badar ingen naken i Pyongyang?

I den bisarra och lysande radiodokumentären "Man badar inte naken i Pyongyang", från 2009, berättar den förre svenske ambassadören i Nordkorea, Lars Bergqvist, om sitt korta möte med Kim Il Sung. Efter mötet sa Bergqvist till en protokollförarna att de borde titta till diktatorns svulst i nacken. En böld, en "hårbeväxt svulst", minns han.

"Svulst? Nej, vår älskade ledare har ingen svulst."

"Nähä, då säger vi så." Bergqvist förstod. Ingen idé att bemöda sig med följdfrågor.

Lars Bergqvist ger sin syn på Nordkorea och hur det blev som det blev: "Allt var tillåtet." Dörrarna insparkade, vägarna utstakade, öppna likt en ocean. Bara att skena iväg, forma vad man vill att det ska likna. Kimlandia.

"Här är tiden upphävd."

Så låter Lovisa Lamms svävande summering av Nordkoreas tillstånd. Kanske är det så Nordkorea vill att vi ska uppfatta det. Samma känsla, eller kalla det samma förträngande världsbild blir Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans normala tillstånd under en veckas gruppresande i Nordkorea. Kärnvapenmakt, stenhård diktatur, nekrokrati — dödsstyre. En gruppresa som mynnade ut i boken Alla monster måste dö.

I stort kommer Bärtås och Ekmans prosa mer till sin rätt i essäform än i det litterära reportaget. Medan den vi-berättade skildringen av en dryg vecka i världens mest slutna land på sin höjd känns alldaglig och välskriven är djupdyket i koreansk och japansk filmhistoria synnerligen intressant. Det senare är uppenbarligen vad som ligger de båda författarna närmast om hjärtat (konstprofessor och musikdramatiker som de är).

Den något ojämna berättarformen, varvad med den för ögat tydligt uppdelade skrivprocessen mellan de båda författarna, kan emellertid inte skugga ansatsen i att berätta en ärlig reseskildring från ett land där att resa i stora drag går ut på att inte få resa så mycket.

Researchen och efterarbetet är gediget och berättar om Nordkorea som historiskt fenomen och Kim-dynastins förvandling av ett krigssargat norra Korea till ett fullfjädrat kastsamhälle, där släkttillhörighet avgör samhällsplats, matranson, fångläger eller lägenhet i Pyongyang, överleva eller inte överleva.

Bland boksidorna nämns namnet James "Joe" Dresnok. En av fyra nordamerikanska dissidenter som under brinnande koreakrig i början av femtiotalet korsade fiendelinjen och anslöt sig till Kim Il Sungs juche-bygge. "Joe" Dresnok är den ende nordamerikan som ännu lever i Nordkorea, en tillvaro och i det närmaste bisarr historia skildrad i BBC-dokumentären "Crossing the Line".

I slutet av dokumentären når samtalet in på svältkatastrofen under nittiotalet. "Joe" Dresnok förklarar sorgen han känner när han äter sitt ris, när han hämtar ut sina matransoner — han vet vad koreaner "gjort för honom", för att han ska kunna äta sig mätt. Aldrig har hans ransoner dragits in. Kanske inte lika mycket en nationell uppoffring som praktisk politik; den som bor i Pyongyang hör till gräddan, de som är värda ransonernas bringande mättnad.

"Joe" Dresnok ångrar inte att han krossade alla gränser som fanns att korsa för att ta sig till Kim Il Sungs förlovade land. Efter några år försökte emellertid de fyra desertörerna fly landet, sökte asyl på den sovjetiska ambassaden, fick nobben och insåg sitt öde, ja, kalla det straff: en tillvaro i landet de som unga gossar kom till utan att riktigt ha tänkt igenom saken.

En annan bisarr historia gräver journalisten Lovisa Lamm fram i "Man badar inte naken i Pyongyang". År 1985 upptäcker den svenska ambassadpersonalen två nakna kvinnor i poolen. En med rakat huvud. De tar motvilligt på sig sina stringtrosor och t-shirts. Det passar sig inte i Nordkorea, förklarar den svenska ambassadören, närmaste grannarna (en rad muslimska länders ambassader) skulle inte uppskatta det.

Det hela visar sig vara slutet av en invecklad historia med porr, dollar och makt i centrum. Det hela började med att Kim Il Sung skickade diplomatfolk till det fagra Sverige för att flyga in snygga tjejer till diverse privatfester. "Kunderna behöver underhållas", var diplomaternas förklaring till tjejerna som i anslutning till diverse sexkretsar tillfrågades. Väl på plats i Pyongyang; privat svit, privat betjänt, ledarens porträtt på väggen. Champagne, spriten flödade, alla var kanonkula. Vakter överallt, inget fotande tillåtet på festerna.

Det berättar "Mona", en av två tjejer (då i 25-årsåldern) som upplevt den nordkoreanska diktaturens bisarra sida på nära håll, i ett reportage för herrtidningen Lektyr. Sena nätter med Kim Il Sung. Lovisa Lamm får kontakt med "Mona" brevvägen, men minnena framkallar obehag, hon lever ett annat liv nu, den andra tjejen har familj och barn. Hon vill inte bli kontaktad igen.

Problematiseringen med den sterila bilden av en diktatur överlag, och vad som är dess "kreatur" hör till de starkare passagerna i Alla monster måste dö. Bärtås och Ekman beskriver den politiska kroppen, eller snarare ledarens kropp, till vars hälsa såväl maktskiktet som hela det nordkoreanska statsbygget är knutet.

Är det så en diktatur byggs? Är det där det börjar, i romantiseringen, den utopiska bilden, av ett paradis. Medborgarna i fråga kan inte undersöka sakens natur närmare, censur, reseförbud och allehanda hot hindrar dem. I Nordkorea även svält och krav på deltagande i det större skådespelet.

En dag bevittnar turistgruppen, en bisarr skara människor (däribland tre grabbar från överklassens Stockholm), ett heligt revolutionärt snötäckt berg. De pekar på bergen och säger till guiden att de inte är snötäckta. Deras ord rör inte guiden ryggen:

"Bergtopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta."

Så fungerar det Nordkorea som Bärtås och Ekman stiftar bekantskap med i egenskap av turister. Ett kulissbygge i klass med den moderna klassikern, den förutseende "The Truman Show", där alla gör sitt för att ingen ska förstå hur saker och ting ligger till.

Vem är Truman i det hela? De själva, turisterna, den döde och lika eviga ledaren — eller är det själva lögnen, själva luftslottet, som är Nordkoreas Truman?

Den andra frågan är: Varför denna pågående föreställning? Bortsett från en rad vänskapsorganisationer och verklighetsfrånvända stalinistpartier världen över köper ingen längre illusionen om det demokratiska Korea. Men tills den dag någon etablerad opposition kliver fram och berättar om livet på andra sidan ridån (ytterst oklart när) blir dessa tankegångar blott de intellektuellas ordlek på lidandes bekostnad.

I Nordkorea är medborgare statister eller på sin höjd betydelselösa birollsinnehavare i oupphörligt skådespel där leendena är breda och två Kim oantastliga huvudrollsinnehavare (i klass med Ingmar Bergmans diktatoriska dramatenchef).

Regissör är Kim Jong Il, själv filmfantast och samlare av en obskyr och enorm samling kultur- och filminventarier. Producent är den älskade ledaren Kim Il Sung, världens enda ledare som fortsatt att regera även på andra sidan dödens tröskel. Allt under namnet "The Kim Show".

Samma föreställning, diktaturens tragedi, utspelades fram till åttiotalet även på andra sidan gränsen, i Sydkorea och Park Chung-hees brutala militärdiktatur. Det är en viktig poäng som Bärtås och Ekman understryker och påminner oss om i Alla monster måste dö. Något som ofta glöms bort i den eviga demoniseringen av Nordkorea som "ondskans enda frö".

Så enkelt är det inte. Även i Korea har orsak och verkan haft sin gång, den cyniska politikens spel har skapat sina monster och sina hjältar. Allt efter ett på många sätt redan färdigskrivet manus.

Politiskt förblir Syd- och Nordkorea beroende av varandra för sina egna inrikespolitiska agendors lugn. Det förstår den som läser Alla monster måste dö.

Illustration: Jonathan Wiksten.

LÄS ÄVEN

Korea: ön full av kärnvapen

Tema: Västpapua

Krokodilernas land: ett reportage om Östtimor

Fiskarna i Hong Kong

Läs fler ledare, essäer/debatter och reportage av Klas Lundström.