ÖSTERSJÖNS GLÖMSKA

Fredagen den 28 september. Över Östersjön svävar himlen som en blå filt. Höstvindar kränger då och då färjan på väg till Visby. Radion noterar att det är 18-årsdag för Estonias förlisning.

Hösten 1994. Minnen tränger sig på lika oväntat som förkylningen några dagar tidigare.

1990-talet: en lång utdragen natt. Början av en märklig tid: populismen och rasismen började göra gemensam sak i riksdagen i Ny Demokratis galoscher, Carl Bildts regering visade sig inkompetent under 90-talskrisen och förorten brännmärkas på allvar som gudarnas förgätna plats.

På det personliga planet hade jag nyligen blivit faderlös, en känsla jag delade med många flyktingar som i Sverige fann en fristad undan krigsfronternas skoningslösa tillvaro. Från Balkan, Somalia, Colombia. Det var då det slog mig (morgonen efter Estonias förlisning) att sorg är en ofrånkomlig del — vissa skulle kalla den naturlig — av det här livet. En känsla av att drunkna utan att bli blöt.

Passande nog börjar färjan att kränga lite mer när en timme återstår till Visby. Himlen har grånat lite, radion talar om surrealism. (Känns även det aningen passande.) Det är inte bara dagarna kring Estonias fall mot Östersjöns djup som tränger sig på; olika politiska skeenden har sprungit till liv och fallit i glömska i den baltiska sjön som skiljer Skandinavien från den övriga europeiska kontinenten.

Foto: Klas Lundström

DC-3:an som sköts ner av ryska plan efter att, som det verkar, ha kränkt sovjetiskt territorialvatten för att ha signalspanat på uppdrag av USA. Det tog 50 år och privatdykare att finna DC-3:an: Östersjön dolde länge en geopolitisk lögn, om Sveriges så kallade neutralitet under Kalla kriget. Att Sverige närde ett nära samarbete med Washington avslöjades i början av 1970-talet samman med IB-affären. Makten tog inte mest skada av skandalen som visade att agenter kartlade vänsterrörelser, de två journalisterna som avslöjade IB, Jan Guillou och Peter Bratt, dömdes till fängelse för spioneri.

Östersjön bidrar även till klassklyftornas fortlevnad. Nya forskarrön visar att 50 000 kvinnor kom från Tyskland till Sverige efter andra världskriget som arbetskraftsinvandrare. Många blev hembiträden, sin tids pigavdrag. Många kom troligen via Östersjöns vattenburna fartled. Nu kommer vår tids hembiträden över samma fartled, styr kursen mot samma kvinnodominerande marknad, igår en inofficiell servicesektor, idag en legitimerad industri som på sikt kommer bidra till att cementera det svenska klassamhället.

Radion talar om Greklands EMU-kris. I horisonten anar ögonen land i sikte. Men det är nog bara en känsla, en inneboende önskan om fast mark under fötterna. Östersjön tillåter en, i alla fall den här eftermiddagen i slutet av september, att förlora sig i glömskans meditation.

Läs fler reportage här och essäer/debattexter av Klas Lundström.