Maktens arrogans

LEDARE | FRIA TIDNINGEN

SVT:s Uppdrag gransknings senaste FRA-avslöjande (11/12-13) är den största politiska skandalen i Sverige sedan IB-affären. Ändå är det tyst. Frågan lade sig snabbt. Varför? IB-affären lärde svenska politiker hur att bäst använda maktens arrogans.

1973 avslöjade Folket i Bild/Kulturfront Sveriges hemliga och grundlagsvidriga underrättelsetjänst IB. Men det sorgliga efterspelet präglades inte bara av de facto att reportrarna Peter Bratt och Jan Guillou dömdes till fängelse för spioneri; det stod nu även klart att fredsrörelser, Palestinagrupper och Vietnamnätverk avlyssnades, infilitrerades och åsiktsregistrerades. Att kommunister och fackligt aktiva fanns på Säpos radar hade Björn Kumm redan avslöjat i Aftonbladet 1966.

Efterspelet till IB-affären präglades framför allt av en tystnad. Visst, det tog hus i helvete hos allmänheten och kultursfären, men från de politiska kamrarna bemöttes skandalen med idel axelryckningar och försvar av vikten att veta vad ”fienden” hade för sig.

Det tog några år innan IB-affären blev den jätteskandal och det avslöjande det alltjämt är. En rad omständigheter spelar in: allmänheten behövde tid att smälta uppgifterna, kommissioner tillsattes inte förrän långt senare och tilltron på statens ord om ”alliansfrihet” var fortfarande sanningar. Troligen fick IB-affären skjuts på traven när ”Bordellhärvan” briserade några år senare, då Säpo i ett hemligt dokument hade kartlagt en rad säkerhetsrisker, däribland förre justitieministern Lennart Geijer. Allt rasade senare samman i pikanta riksdagsinterpellationer där Olof Palme och Thorbjörn Fälldin turades om att stå och ljuga om dokumentets känsliga art. Allt för ett gemensamt mål: att försvara maktens korridorer.

Där hände något. Makten lärde sig hur att behandla kriser med liknande sprängkraft. Tystnaden från IB-affärens inledande fas tillvaratogs och har på senare år utvecklats till en smärre konst. Efter ”Saudiaffären” (vem minns den, förresten?) ekade tystnaden som en gonggong från försvarsministeriet fram tills ansvarige ministern Sten Tolgfors lyfte fram sina barn i rampljuset och avgick. Ingen har ställts till svars, och nu tyder mycket på att ”Saudiaffären”, till de inblandades stora lycka, smidigt kommer att glida in i historieböckernas marginaler.

Går det för fort i dag? Förser informationssamhället oss med så mycket orättvisor och korrupta sagor att vi har svårt att sålla, ta in och smälta skandalernas verkliga konsekvenser? Kanske. Klart är att det inte hjälper när politiker drar sitt strå till stacken för att allmänheten ska förbli okunnig. Allan Widman (Folkpartiets Nato-vänlige talesperson i försvarsfrågor) tycker att det är intressantare att visselblåsaren Edward Snowden har tagit emot besökare på ryska underrättelsetjänstens kontor i Moskva än de uppgifter från Snowdens ”Sverige-akt” som Uppdrag Granskning tagit del av. Det är förståeligt att Widman försöker vända på steken och göra bisak till huvudsak.

Snowdens läckta dokument avslöjar hur förstående USA visar sig vara inför Sveriges vilja att officiellt framstå som ”neutrala” i geopolitiska frågor. Dessa uppgifter följdes upp av andra hårresande avslöjanden om FRA:s lågintensiva krig mot internetanvändare, men ändå tycktes det uppkopplade och upplysta informationssamhället Sverige ta så lätt på reportaget. Allt till regeringen Reinfeldts stora belåtenhet.

Ibland suddas gränsen ut mellan opposition och regering. Olof Palme, huvudrollsinnehavare i flera av de skandaler som nämnts, talade om ”maktens arrogans”. I kölvattnet av avslöjandena om FRA:s nära samarbete med NSA har regeringen Reinfeldt stängt dörren och grävt ner sig i skyttegravarna, där väntar de ut mediernas angrepp. Makten vet numera att medierna snart upptäcker andra skandaler och skeenden, och snart bryr sig ytterst få om NSA och FRA har utbytt signalspaningsresultat i strid mot den svenska FRA-lagen, vilket tycks vara fallet.

Mediernas kortsiktighet är allvarlig nog och den politiska maktens tystnadstaktik är förståelig men förkastlig. Kvar står allmänheten som måste inse att löftena om politisk neutralitet bara varit en chimär, en synvilla, ja – en ren lögn. Låt oss inte tillåta FRA-skandalen glida ut i marginalerna. Det har vi inte råd med.

Läs fler reportage, essäer, böcker och ledare av Klas Lundström