KUBAS VÄGVAL

  (16/1)

Kubas långsamma reformprocess har utgjort hörnpelare i en rad reportage och ledarartiklar sedan den inleddes på allvar 2008. Då klev Fidel Castro åt sidan och gav plats åt sin "skugga" och bror, Raul. Förvisso hade Sovjetunionens kollaps inte bara fråntagit Kuba sin enda handelspartner och sponsor, den tvingade även fram ekonomiska lösningar till följd av att Rysslands president Boris Jeltsin inte ville fortsätta köpa kubanskt socker till överpris.

Början på nittiotalet var en mörk tid på den karibiska ön, bland annat präglad av upplopp, dengueepidemier, hunger. Men framför allt var det en väntan, ett vägskäl, en undran på vad som skulle komma nu.

Den kubanska revolutionen har dödförklarats så många gånger att inte ens exilkubaner i Miami vet den verkliga siffran. Somliga vidhåller att den redan fallit, att den bara täckts med turismens vackra parasoll. Klart är att Kubas karaktär, i likhet med många länder i Latinamerika, har ändrats de senaste åren. På pappret har ekonomin — alltför beroende av turism och venezolansk olja — fortsatt växa de senaste åren, och mycket ger skäl för ekonomisk optimism.

Omvärldens intresse ökar, oljereserver spåras, restriktioner för handel på den lokala marknaden har hävts.

Första maj i Havanna. Foto: Klas Lundström.

En förändringsvåg, en reformprocess? Det är vad den kubanska regeringen kallar den nuvarande stämningen i landet. Många kubaner skakar dock på huvudet.

"Vad har förändrats här, menar du?" frågade en man mig under mitt senaste besök.

Situationen är inte antingen svart eller vit, som många vill tro, faktum är att kubaner börjat återvända från exiltillvaron i USA för att ta del av möjligheterna till egen affärsverksamhet. Till National Geographics reporter sade ett återvändande par att Kuba var stället att verka i för tillfället. Sant eller inte, det säger något om de olika analyserna gemene kuban gör av processen.

Ett vanligt exempel är att visa på splittringen som reformprocessen åsamkar: två nära vänner drar helt olika slutsatser av framtidsmöjligheterna på ön. Den ena vill inget annat än att lämna Kuba, illegalt om så krävs, den andra ser inget för honom på andra sidan Karibiska havet, hans identitet och plats är här. Människor är naturligtvis olika och Kuba bör ges några år för att visa på resultat i spåren av de ekonomiska uppluckringarna. Däremot bör landet snarast inkludera fackliga rättigheter, en press värd namnet och politisk pluralism i reformprocessen.

Västerländska politiker drar fortfarande slutsatsen att Kuba är bröderna Castros privata egendom. Det är en underskattning av femtio år av utbredd god hälsa, tillgång till utbildning och gränslös solidaritet. Den som exempelvis reser omkring i Östtimor inser snart att många städer vore helt utan lärare eller läkare ifall Kuba beslutade sig för att avbryta sin närvaro i tredje världen.

Kubas utrikespolitik hjälper förmodligen fler osynliga händer än EU, fredspris till trots. Med osynliga menas hörn av världen dit västvärldens blickar och geopolitiska intresse inte når. Det är Kuba, och inte EU eller USA, som Östtimor kommer att tacka när de år 2015 väntas ha Sydostasiens bästa tillgång till läkare per capita. Timoresiska läkare som sedan 2003 utbildas kostnadsfritt på Kuba.

Att titulera Kuba som en socialistisk enpartistat som faller med bröderna Castro är inte heller helt orienterad i det politiska samtalet på gatan, men förblir den drivande tesen i västerländska mediers rapportering. Mycket lär fortsätta att förändras, politiska generationsskiften är oundvikliga, politisk pluralism är en möjlighet, men unga kubaner lär inte lättvindigt ge upp de privilegier som få länder i tredje världen ståtar med. Vägen till framtiden är inte enkelriktad.

Kuba var en lydstat till USA, ett tillhåll för den nordamerikanska maffian och oligarkin, som samman med revolutionen 1959 fick chansen att räta upp sin ryggrad. Den ryggraden är rest kring en ung och välutbildad kubansk generation mån om att hålla upprätt, och förhoppningen är att de rättigheter Kuba vunnit på vägen i framtiden ska inkluderas av många, många fler.

LÄS ÄVEN

Havanna ömsar skinn

Klas Lundström skriver om Kuba i reportageboken DEN HÄR PLATSEN FALLER SAMMAN

Läs fler essäer/debatter och reportage av Klas Lundström.