Argentinas kris 2.0.

LEDARE | FRIA TIDNINGEN

Buenos Aires, december 2013. En känsla i luften. Under marken är det något som kokar. Det sägs att ekonomiska kriser först visar sig i form av små detaljer, i maktens desperation efter att utstråla lugn. Sådan var kanske tanken när argentinska centralbanken beslutade att pryda landets 100-pesosedel med Evita Peróns ansikte.

Men Evitas symbolvärde har inte hindrat priser på dagligvaror från att skjuta i höjden och peson har börjat visa tydliga svaghetstecken när sommarhettan knäcker Buenos Aires elnät. I december gick poliser ut i strejk i 14 av 23 provinser och banade vägen för plundringsvågor och upplopp. Inför årsslutet tömdes bankomaterna på sedlar och en man jag talade med i en bankkö berättade om historiens förmåga att upprepa sig: ”Så här var det i början av förra krisen. Först bankomater och elbrist, sedan faller peson och sedan bryter helvetet loss.”

I spåren av krisen vid millennieskiftet cementerades en allmän oro i den argentinska folksjälen. Då kollapsade landets ekonomi till följd av en huvudlös nyliberal politik med privatisering av allt från parker till sociala rättigheter som skolor och dagis. Inför årets jul- och nyårsfirande töms bankomaterna på sedlar medan det suckas över den höga inflationen. Statliga subventioner på exempelvis el har i sommarhettan fått oönskade konsekvenser. I flera bostadsområden har elen stängts av för att inte belasta systemet. En man i en drabbad del av huvudstaden säger: "Det är bra med billig el, men inte till priset av totalt mörker. Du får applåder i dag, men bespottas i morgon. Men politiker är så insyltade i vänskapskorruption att allas korthus skulle rasa om förändringar skulle drivas igenom".

President Cristina Fernández de Kirchner skakas av anklagelser för korruption och kritik mot nya medielagar. Samtidigt har hon med hjälp av statliga subventioner säkrat stöd i landets fattigare grupper. Frågan är bara hur länge Argentina kan fortsätta sin svajiga ekonomiska resa utan ordentliga systemförändringar. För visst är elbrist i en stor oljenations huvudstad inte bara märklig, utan framför allt ett bevis på korruption och vanstyre.

Buenos Aires, januari 2014. Falklandsöarna har nått den politiska dagordningen. Igen. Peson uppvisar rekordfall gentemot dollarn: 11 procent (de högsta noteringarna sedan krisen 200o). Inflationen är runt 25 procent och nyligen meddelade centralbanken att argentinare får spara i dollar, ett försök att lindra svarta marknadens grepp om ekonomin men framför allt ett försöka att lugna befolkningen om att regeringen har allt under kontroll.

Men alla är inte så säkra på det. Och att närmare binda ekonomin kring den amerikanska dollarn är inte lika mycket en känsla av ansvarstagande som ett tecken på besatthet. Besattheten av dollarn löper långt tillbaka i Argentinas historia, ett slags identitetskris där ”Sydamerikas New York” inte vill inse sina systemekonomiska brister och geografiska tillhörighet. Kortsiktigheten härskar alltjämt och trots investerade miljarder på fattigdomsbekämpning har klassklyftorna inte nämnvärt suddats ut.

Och i lägen där ekonomin alltmer centreras kring sparande i dollar blir de största förlorarna naturligtvis de som inte befinner sig i närheten av den åtråvärda valutan. Därför tyder mycket på att Argentinas kris bara har börjat och att de mindre lyckligt lottades plats cementeras i ekonomins källare.

Läs även

Badlands (Lundströms bok om bl.a Argentina)

Mot ett nytt Falklandskrig?

Läs fler reportage, essäer, böcker och ledare av Klas Lundström