AMAZONAS ARV & EKOIMPERIALISMENS ANKOMST
Staden Belterra (på portugisiska "vackert land") i hjärtat av Amazonas grundades av Ford Motor Company på trettiotalet. Det rådde gummibonanza och den växande fordonsindustrin i USA krävde däck till sina fordon. Men han ville inte bara skapa bilar och materiell förändring.
"Han ville också skapa nya människor", skriver skribenten Nils Erik Forsgård i en essä.
Hatet, menar Greg Grandin i sin pulitzernominerade bok Fordlandia, drev den USA:s bilindustri rakt in i Amazonas mest svåråtkomliga djungelfickor. Ur dess orörda jord skulle en ny värld gro. Men gummiproduktionen angreps av skadedjur som snabbt spred sig när gummiträden tvångsplanterades på led och dukade slutligen under.
Expanderingen, ekonomismen, profiten; samtliga är mentaliteter och sociala konsekvenser som däremot dröjt kvar i dessa lundar efter att de sista nordamerikanerna reste hem till industrialismens hjärta.
Belterra var försöket att resa ett drömsamhälle utan intresse för lokalinvånarens samtycke eller synpunkter; de skulle i stället lära sig dygden av hårt arbete i en miniatyrmodell av dåtidens USA. Inga fackliga sammanslutningar, ras och etnicitet avgjorde status, att blidka den större utopin var allt. Belterra är i dag en stad med tiotusen invånare. Arvet efter Ford Motor Companys dagar är främst dess huvudgata, Estrada Um, som bänder upp stadsjorden med platt asfalt.
Längs med Estrada Um sticker pittoreska vilda västernliknande hus upp med inbjudande altanter och märklig tidlöshet. Bigator strömmar till helt andra verkligheter. Ett stycke bort står man öga mot öga med sojafälten, den monokultur som omringar Belterra och hotar norra brasilianska Amazonas överlevnad.
Sojabönan har spridit sig explosionsartat i de amazonska delstaterna Mato Grosso och Pará. Industrin sker i en region där sojan inte utnyttjas lokalt utan uteslutande går på export till USA och EU. Greenpeace rapport Eating Up the Amazon har emellertid väckt sociala initiativ till liv. Den visar hur Amazonas soja används lika mycket av miljömedvetna vegetarianer som McDonald's kunder. Till och med matvanor plöjer världens största regnskog. Odemokratiska intressen spelas i händerna och gjuter fast Amazonas i sin arvsynd — okänd urskog genererar i big buisness?
Och det i allt märkligare former.
Hos miljöförbundet Jordens vänner kan man adoptera skog i Amazonas. En med tiden förmodligen växande trend bland (främst urbana) nordbor som vill känna sig delaktiga i kampen mot skövlingen. En slags social aktivism på avstånd där aktivisten de facto inte vet särskilt mycket om vart eller om nån dunge ens adopteras och räddas.
Regnskog adopteras för att bevara träden inför framtiden, något som i praktiken mynnar ut i en slags godhjärtad kolonialism som fått sällskap av än mer penningstarka och politiskt inflytelserika projekt.
Biljätten General Motors och de nordamerikanska energibolagen PacifiCorp och American Electric Power är de senaste i raden av storföretag som investerar miljarder till stödfonder för Amazonas överlevnad. Trenden är global och kan även spåras till Patagonien, Borneo och Söderhavet där glaciärer, urskogar och korallatoller allt mer skyddas av tjocka plånböcker. Andra exempel på världsmarknadens nya taktik är mikrolånets växande popularitet. Där vann Percy Barnevik välkomna portioner goodwill i allmänhetens ögon, kallades de fattigas vän efter att ha hedrats med epitetet snål efter avgångsvederlag i miljardklassen från sin tid som vd för ABB.
Men i fallet med Amazonas senaste hjältar är investerarna öppna med sina bakomliggande ekonomiska intressen; i utbyte för sin välgörenhet och sitt miljötänk åtnjuter PacifiCorp, American Electric Power och GM "utsläppskrediter" för framtida växthusgaser. Förmånliga avtal som tros bli värdefulla i framtiden och som kan leda till en boom där företag konkurrerar om att få nämnas som utsatta regioners försvarare samtidigt som man med några skickliga mutor kommer undan miljöansvar.
Alltså att i realiteten minska de egna utsläppen. Ingen rolig läsning. PacifiCorp bedriver miljöförstörande kolkraftverk i elva nordamerikanska delstater medan kärnkraftsverksägaren American Electric Power pumpar stora summor av sina miljardprofiter in i Republikanska partiets valkampanjer. Ett parti bestående av välkända klimatförnekare.
"Ekoimperialismen" har burit många ansikten genom historiens sekler. Imperiernas beslag av land och människor, dess omedvetna spridande av för de nya världarna obotliga sjukdomar. Kultur, språk, samhällsskick som tvingades på de erövrade stränderna. Men rötterna till nutidens "gröna ekoimperialism" finner författaren till Eco-Imperialism: Green Power, Black Death, Paul Driessen, snarare i religiös fundamentalism än i politiska budskap.
En grön våg sprider sig över jorden som lugnar klimatmedvetna urbana vänstermänniskor men som påtvingas människor bosatta i ekologiskt utsatta regioner, bland annat i form av NGO:ers närvaro och andra, enligt Driessen, tokiga idéer om jämställdhet, ekonomisk demokrati och sociala rättigheter.
Paul Driessen är en skicklig, nyliberal marknadslobbyist som struntar i att inkludera reservatprojekt finansierade av marknadsjättar i utbyte mot utsläppskrediter som exempel på vår tids ekoimperialister. En grön våg som under ytan bär kolets miljöförstörande grånad. Driessen frågar sig, på många vis klokt, varför jordens utsatta regioner måste anamma västvärldens "ekofundamentalism".
Men liksom andra likasinnade klumpar han ihop skickliga marknadsaktörers dubbelspel med intressanta sociala initiativ. Som De jordlösas rörelse, MST, i Brasilien och eminenta klimatforskare som menar att åtgärder mot dagens dumpande marknadsekonomi måste sättas in omgående.
Solidaritetsarbete växer sig större i takt med att västs biståndspolitik blir alltmer marknadsinriktad. Ska en brunn byggas kan det lika gärna få finnas konkurrens, resonerar den moderna biståndspolitikern. "Privatisera vattnet i samma veva så får du en mikromarknad!" I takt med att biståndspengar pumpas in i projekt långt från verkligheten måste ett tomrum fyllas. Vad som kan liknas med en växande nygrön folkrörelse har under nollnolltalet exploderat i takt med globaliseringens möjligheter och komplexa arbetsfält.
MR-projekt prydda med västvärderingar och säkrade privatekonomier gör film med kids i Amazonas, agerar mänskliga sköldar i Chiapas, sträcker ut hjälpande händer på barnhem i Indien, samarbetar med kristna fränder i Filippinerna.
Mycket har redan skrivits om detta växande fenomen, om västerlänningars glöd och vilja att bidra till en bättre värld, och att med hjälp av upplevelser långt hemifrån i samma veva säkra sig politiskt kapital på hemmaplan. Det är en antirasistisk rörelse som i praktiken mynnar ut i godhjärtad nykolonialism.
Vad är alternativet?
Oavsett svar så är det då som nu västs värderingar som går på export. Och frågan är om kolonialismen överlevt moderniseringen, erövrat de nygröna och antagit en annan form men där innehållet ändå förblir detsamma? Att den vite mannen, oavsett skrudad i erövrarens, socialarbetarens eller företagsdirektörns mundering, fortsätter att sitta på naturskatternas öden.
Klas Lundström har även skrivit om Amazonas i boken Amazonas: Reportage från jordens lungor.
