Nato-övning i paradiset
TEXT Klas Lundström & Tigran Feiler
FOTO Tigran Feiler
På fredag (5/6) avslutas flygövningen Arctic Challenge Exercise (ACE) över norra Sverige. Enligt Försvarsmakten är ACE en unik möjlighet för Sverige att förbättra sin försvarsförmåga i samklang med Nato. Men i skuggan av övningen växer protester mot att Norrbotten blivit en återkommande skådeplats för storskaliga militärövningar i Natos regi.
– Vad i helvete är det som låter?
Frilansfotografen och aktivisten Tor Lundberg Tourda rusade ut från sitt hem i Randijaur utanför Jokkmokk med kameran i högsta hugg. Gårdens hästar travade oroligt av och an under det susande dånet från triangelformade militärflygplan som plöjde över Norrbottens hösthimmel. Det var augusti 2013 och Sverige övade luftstrid tillsammans med Nato. I den första upplagan av flygövningen Arctic Challenge Exercise (ACE 13) deltog mer än 60 plan.
– Vi hade ingen aning om vad som pågick, berättar Tor.
Även om det nu är väl känt att Sverige under kalla kriget odlade djupa band till Nato i det fördolda var det först 1994, genom inträdet i Partnerskap för fred, som Sveriges samarbete med militäralliansen blev officiellt. Loyalarrow som ägde rum 2009 var den första stora internationella militärövningen över norra Sverige. Sedan dess har den militära verksamheten i Norrbotten bara växt. Nu är det dags igen: 2015 års Arctic Challenge Exercise går av stapeln med Luleå, Bodö och Rovaniemi som baser. I övningen som i jämförelse med 2013 är dubbelt så stor deltar 3 600 personer och 115 militärflygplan från nio länder. Förutom Sverige, Finland och Schweiz är samtliga deltagarländer fullvärdiga medlemmar i Nato.
I en geopolitiskt känslig tid präglad av Ukrainakris och en militär kapplöpning mellan Nato och Ryssland har nu Sverige blivit en viktig pjäs i det strategiska spelet om Arktis. Kort före riksdagsvalet 2014 undertecknade regeringen Reinfeldt ett värdlandsavtal mellan Sverige och Nato som riksdagen kommer att rösta om under 2016. Kritiker anser att ett fullbordat värdlandsvatal – som underlättar utländsk militär närvaro och verksamhet på svensk mark – kommer att cementera Sveriges roll som central Nato-partner i norra Europa. Från Försvarsmaktens sida är det en positiv utveckling och ett tydligt besked i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i närområdet.
– Nato är en organisation som vi måste kunna samarbeta med, menar Carl-Johan Edström, flygchef vid F21 i Luleå och biträdande övningsledare under ACE.
En dragig hangar fungerar som pressrum under ACE:s mediadag på F21. Reportrarnas frågor ekar mellan väggarna och stridspiloterna huttrar i väntan på nästa flygpass. Försvarsmakten bjuder på renklämmor och bubbelvatten. Det lär bli fler pressträffar av det här slaget: ACE har permanentats och det planeras redan för upplagan 2017 under vilken det kan bli aktuellt att använda skjutfält på marken i Norrbotten. För att desermera en potentiell konflikt med Sveriges samebefolkning understryker Edström att Försvarsmakten ansträngt sig för att säkra en god dialog med samiska företrädare.
– Samerna har vi tagit med väldigt tidigt i planeringarna inför den här övningen, säger han. Det handlar om att hitta en tidpunkt som stör deras verksamhet så lite som möjligt.
Samtidigt som Carl-Johan Edström uppvaktas av nationell och utländsk press öppnar Stefan Mikaelsson – ordförande för de svenska samernas enda folkvalda organ Sametinget – parlamentets plenum i Arvidsjaur. I sitt öppningsanförande kallar han ACE för »en aggressiv militarisering av Arktis och urfolkens territorium«. Mikaelsson är även kritisk till Försvarsmaktens val av samisk samtalspartner: Svenska samernas riksförbund (SSR), en organisation som representerar landets renägare – mindre än 10 procent av den samiska befolkningen.
Genom att föra dialog med SSR bidrar försvarsmakten enligt Mikalesson till att underblåsa segdragna konflikter inom den svenska samebefolkningen där renägarna haft en särställning. Samtidigt har den svenska staten oavsett regeringsfärg vägrat att ratificera det internationella fackorganet ILO:s paragraf 169 som erkänner urfolks rätt till historiska territorier och luftrum.
– Om Sverige hade ratificerat paragraf 169 så hade en militärövning som ACE varit omöjlig att genomföra. Övningen bryter faktiskt mot folkrätten, säger han.
Även om det är de tre nordiska länderna som agerar värdar för ACE sker övningen i enlighet med Nato-standard och syftar till att koordinera internationella militära insatser.
Officiellt handlar ACE 15 om en insats likt den i Libyen år 2011– i det fiktiva scenariot över norra Sverige ska Nato och dess samarbetspartners undsätta landet Middleton som invaderats av Woodland. Stridsflygplanen lyfter från startbanan i Luleå, ett efter ett, och försvinner upp i det blygrå molntäcket. Riksmedias representanter skyndar iväg till sina hyrbilar för att hinna med eftermiddagsflighten tillbaka till Stockholm. Över Berghem i Jokkmokks kommun, tre timmar landvägen från Luleå, spräcker ACE-planen ljudvallen.
– Det var krig här, säger Märit Lindholm som bor i en egensnickrad stuga på en myr mitt i vildmarken.
Berghem ligger vid vägs ände, ett litet idylliskt samhälle bestående av några hus utspridda i gammelskogen. Kringskuret av försvarsmaktens permanenta och temporära testområden och nu med återkommande storskaliga flygövningar i himlen ovanför. I det lilla paradis, omgivet av sjöar och snöklädda fjäll, som hon delar med maken Lars-Ture flög planen så lågt att hon tvingades gå med hörselskydd.
– Det har blivit ofta, säger hon.
Några veckor tidigare när Märit var ute och hämtade ved kastade hon sig på marken. De flög då så lågt att hon trodde att de skulle klippa trädtopparna. Men trots att invånarna i Berghem får återkommande militära besök så lyser information från Försvarsmakten med sin frånvaro. Och även inför ACE har det varit tyst.
Under ACE:s tredje dag regnar det. Tor Lundberg Tourda har sökt skydd på Viddernas hus, ett familjeägt kafé i centrala Jokkmokk. Förmiddagens biltur på småvägar runt Jokkmokk erbjöd en inblick i övningens utseende på marken – slutna militärområden och misstänksam markpersonal vid flygfältet.
– Jag valde att inte fotografera dem, säger han uppgivet. Då hade de blivit misstänksamma.
Medan regnet dränker eftermiddagen förbereder Linn Huuva en beställning till kvällens skolavslutningsmiddag. Men här på Viddernas hus syns inga spår av den besöksbonanza i militärövningens spår som hotell och pubar i Luleå skryter om.
– För servicebranschen i Luleå är ACE säkert bra, men för vår del kvittar det eftersom det inte är vår uppgift att utfordra militären.
Familjen Huuva förvaltar kunskaper om ekologi och att leva av det som naturen ger. På hyllorna samsas naturprodukter framställda av kvanne, älgört och bär med böcker om samisk kokonst författade av modern Greta. Nu är det Linn som ska föra visionen om ett hållbart liv i inlandet vidare in i framtiden. Men även i Jokkmokk växer oron för vad den militära närvaron kommer att innebära på längre sikt.
– Jag ser ingen framtid för mina barn i den rådande utvecklingen, menar hon. Det handlar om vem Norrland ska vara till för i framtiden. Sedan man var liten har känslan varit att vi inte är så viktiga här.
Först publicerad i ETC (juni 2015)
