Malmbältets skilda världar
TEXT & FOTO Klas Lundström & Tigran Feiler
Malmbältet har alltid haft en central roll i Sveriges ekonomi. I dag kantas regionens framtid av frågetecken. I Pajala gick drömmen om en lönsam malmgruva i kras. Och när den statliga gruvjätten LKAB firar 125 år som gruvbolag i Norrbotten överskuggas festligheterna av rekordlåga järnmalmspriser och beskedet att 400 jobb försvinner före 2016.
I Pajalas historieböcker kommer den 14 december 2014 att bli hågkommen som »den svarta måndagen«. Dagen då det Luxemburgbaserade gruvbolaget Northland Resources begärde Pajalagruvan i konkurs med hänvisning till de rekordlåga malmpriserna.
– Vi hade ju kommit så långt, allt var klart, och så föll gruvplanerna på mållinjen, säger Pajalas socialdemokratiska kommunalråd Harry Rantakyrö.
En lika ovälkommen som iskall vind svepte in över Pajala. Luften gick inte bara ur Harry Rantakyrö – luften gick ur kommunen i stort. Hela staden försattes i ett chocktillstånd.
Pajala kommuns malmreserver tros räcka till 50 års gruvdrift och det hade redan investerats i infrastruktur i väntan på den efterlängtade gruvboomen. Landshövdingen, den tidigare ministern Sven-Erik Österberg, hade under högtidliga former invigt arbetet med gruvan 2012. Det viskades om pipelines mellan Finland och Sverige samtidigt som experterna lovade en blomstrande ekonomisk framtid.
– Men så sprack allt och vi kastades tillbaka till ruta ett. Och det på ett högst brutalt sätt, säger Harry Rantakyrö.
I Pajalas kommunhus är det nu bråda dagar. Möten avlöser varandra. Harry Rantakyrö ska bland annat välkomna finska lokalpolitiker från Kolari som ska dela med sig av sina erfarenheter från turistnäringen. Liksom många andra avfolkningshotade och ekonomiskt trängda kommuner i Norrbotten ser Pajala gärna turismen som en potentiell livboj.
Rantakyrö medger ändå att turismen troligen inte erbjuder något långsiktigt svar för Pajala. Kommunen måste hitta något eget, menar han, och det vore lönlöst att försöka konkurrera med Kirunas turistindustri som kretsar kring nationalparken Abisko och ishotellet i Jukkasjärvi eller med Jokkmokks vildmarksprofil.
Harry Rantakyrö känner branschen väl; i över trettio år arbetade han för statliga gruvjätten LKAB och han var i tio år ordförande för fackklubben Gruvtolvan. När han för en tid sedan flyttade hem och blev kommunalråd stod Pajala på tröskeln till den efterlängtade gruvboomen som beskrevs som bygdens slutliga räddare.
– Nu blev det inte så. Men världen behöver ju alltid stål, det får vi inte glömma bort mitt i allt det trista, säger han.
Konkursen vid Pajalagruvan visar på ett nationellt problem: gruvor har svårt att bli lönsamma. Och i spåren av den globala finanskrisen har särskilt privatägda gruvor i norra Sverige – om det så rört guld, silver, koppar eller järnmalm – haft väldiga problem att överleva och uppfylla sina löften till de berörda kommunerna om tillväxt och arbetstillfällen. Kanske är det därför som LKAB spelar en central roll i kommunalrådet Harry Rantakyrös framtidsvision:
– Om tio år ser jag Pajala som en stabil gruvkommun som kommit långt inom turism tack vare närmare samarbete med Finland.
Kommunalrådet tänker efter ett ögonblick, och säger sedan:
– Men om jag får önska mig något vore det att LKAB kommer och tar över gruvdriften i Pajala.
Pajala, Gällivare, Kiruna – stora delar av Norrbotten bildar i dag ett malmbälte där framtidsutsikterna knyts till gruvbolagens verksamhet och malmbrytningens lönsamhet. Och allra mest handlar det om LKAB. Underleverantörer, detaljhandel och bostadmarknad – alla är de i slutändan beroende av de rikedomar som den statliga gruvjätten strör omkring sig.
I Pajala gick bostadsmarknaden på kort tid från glödhet till likblek. En bostadsrätt i centrum lär under haussen inför gruvöppningen ha sålts för drygt tre miljoner kronor. Arbetstillfällen skulle skapas i Pajala och många flyttade in. Bostadspriserna trissades upp. Den som nu ska sälja en fastighet i Pajala kan bara drömma om de svunna rekordsummorna.
– Självklart påverkas bostadsmarknaden i malmstäderna väldigt mycket av gruvkonjunkturen, säger Sandra Kluwetasch, mäklare på Jonas Nilsson fastighetsförmedling.
Nu är det i stället Gällivare och Kiruna som ser rekordpriser på bostäder. Höga lönenivåer för de anställda på LKAB leder i kombination med rådande minusränta till en attraktiv bostadsmarknad. I Gällivare får priserna en ytterligare skjuts uppåt av stadsomvandlingen där LKAB:s inlösning av fastigheter nära gruvan i Malmberget lett till bostadsbrist (se Att bygga och riva en stad). Men i bakgrunden lurar alltid oron för vad en fortsatt nedgång för gruvindustrin skulle kunna leda till. Även här.
– I Kiruna och Gällivare går villorna som tåg. Men vissa spekulanter är oroliga på grund av de sjunkande malmpriserna, säger Sandra Kluwetasch.
Från Pajala i öster till Kiruna i väster – när osäkerheten breder ut sig över Malmbältet letar lokalbefolkningen efter hoppfulla tecken.
I mars 2015 klövs återigen tystnaden i Svappavaara av ljudet ifrån grävskopor och lastbilar försedda med LKAB:s logga. Svappavaara-gruvorna Mertainen och Leväniemi ses i mångas ögon som startskottet på en ny era – och minst 500 nya arbetstillfällen.
En av de hoppfulla är Jonas Olsson, bosatt i Puoltikasvaara, en by med 160 invånare mellan Kiruna och Gällivare, inte långt ifrån Svappavaara. Trots orosmolnen på järnmalmshimlen anar han luckor som kan kasta ny framtidstro över malmbältet.
– Det skulle betyda oerhört mycket ifall gruvdriften i Svappavaara kommer igång.
Som bosatt på en ort plågad av avfolkningens kännetecken tror han inte att hans två små barn kommer att bo kvar här när de når tonåren. Det finns ingen chans till det, resonerar han.
– Det blir kanske att flytta till kusten och Luleå eller Umeå när de ska börja gymnasiet, säger han.
Jonas Olsson är bredbandssamordnare för Gällivare kommun. 2020 är det tänkt att hela kommunen ska ha tillgång till bredbandsuppkoppling, något som även står med bland de nationella målen och som definitivt skulle påskyndas av utvidgad gruvdrift längs det lappländska malmbältet. Det är inte utifrån som livlinan måste komma, menar han, den finns inom räckhåll, det är bara att gräva fram den ur jorden.
– Det är malmen som är samhället. På gott och ont. Hela vår identitet är starkt förknippad med gruvdriften, säger Jonas Olsson.
LKAB:s planer på nystartad gruvdrift i Svappavaara är förvisso inte nya, men efter flera års underhållsarbete och upprustning räknar det statliga gruvbolaget med att ha båda gruvorna i drift senast 2016. Skulle både Mertainen och Leväniemi komma i bruk kan Svappavaara titulera sig som Europas största järnmalmsprojekt. Men allt beror i slutändan på de globala råvaruprisernas nyckfulla dans.
I år firar LKAB 125 år. I bolagets egen tidning Veckobladet (Nr.1/2015) blickar nuvarande vd:n Lars-Eric Aaro tillbaka till 1976, året då han själv tog klivet in i gruvbranschen som lastare i Kirunagruvan. Storheten löper som en röd tråd genom LKAB:s informationsarbete: ansatsen till något monumentalt, Malmbältets plats i den svenska ekonomin, LKAB:s ansvar gentemot lokalsamhället.
»Nu ska vi fira«, skriver Aaro. »Vid jubileer är det alltid kul att titta bakåt och minnas, för av det kan vi lära oss framåt.«
Men jubileumsåret inföll samtidigt som de globala järnmalmspriserna hade sjunkit med 50 procent. Fredagen den 13 februari 2015 informerade LKAB allmänheten om planerade personalnedskärningar. Orsaken sades vara det nya marknadsläget som fram till december 2016 kommer att tömma LKAB på 400 tjänster – eller drygt tio procent av den nuvarande personalstyrkan.
Inom LKAB heter det att »anpassa kostymen genom att justera kostnaderna efter de egna inkomsterna«. Bolaget valde dessutom att lägga skulden för det dystra februaribeskedet på myndigheter vars processer dragit ut på tiden när det gäller ansökningar om nya gruvtillstånd. Särskilt lång tid tar det när det gäller miljökraven, menar LKAB.
– Vi är två år försenade. Hade vi varit igång så hade vi inte behövt göra det här, sade Frank Hojem, kommunikationsdirektör, till Norrbottens-Kuriren.
Liksom i Pajala har det nya läget på den globala malmmarknaden skakat om befolkningen i Kiruna. I en nyhetskrönika i Norrländska Socialdemokraten (14/2) skrev Johan Håkansson: »Det råder knappast någon yra i gruvlänet Norrbotten längre.«
Kiruna förblir ändå en stad i rörelse. Stadsflytten har pågått sedan 2007, grunderna till bostadskvarter har lagts men ännu har den förorenade marken vid stadens nya stadskärna inte sanerats – trots att det arbetet väntades gå av stapeln redan 2011.
Sedan den 1 januari 2015 har LKAB övertagit ägandet av en rad fastigheter i Kiruna – däribland simhallen, flera kommunala verksamhetslokaler och Folkets hus. Innanför glasdörrarna till det sistnämnda märks inga orosmoln kring stadsflytten av. Här visas den i stället stolt upp i form av en jättelik modell där dagbrottet i centrala Kiruna ruvar på den väldiga malmkroppen som nästan når golvet på modellens undersida. En flock turister sneglar slött på miniatyrstaden och rotar bland broschyrer. Efter en stund tröttnar de och går i stället till souvenirbutiken intill.
LKAB:s grepp om staden och dess invånare märks även av på bokhandeln, där barnboken »På natten mullrar berget« är det första som möter kunden.
– Det måste ha varit årets julklapp i Kiruna. Alla köpte den, säger Jessica Vennberg som arbetar i den blott fyra år gamla bokhandeln.
Det är den första barnboken som utspelar sig i Kiruna och den berättar historien om malmens betydelse från gruva till stadsflytt. Och varje natt mullrar det nedifrån gruvan, en erfarenhet som den sjuårige huvudpersonen i boken delar med Jessica Vennberg som själv bor i Loussovara där fönstren skakar varje natt.
Men stadsflytten är inte något som det pratas mycket om i bokhandeln – den bästsäljande barnboken till trots.
– Det är mest folk utifrån som kommer in och frågar om stadsflytten. För oss som bor här är det bara ett faktum, säger Jessica Vennberg.
Det är trångt vid bardisken på puben Bishops Arms i centrala Kiruna; franska och japanska turister på väg mot Riksgränsen och Narvik slåss om utrymmet med Kirunabor som glatt beställer in importerad finöl för upp emot hundralappen per flaska. Arbetsveckan är slut, inne i den plyschklädda värmen känns en uppseglande malmkris minst sagt avlägsen. Malmbältets svartskimrande skatt sprider alltjämt välstånd omkring sig. Medellönen i Kiruna tillhör landets högsta och arbetslösheten hälften jämfört med riksgenomsnittet: 4 procent. Många jobbar veckovis med gruvan och reser utomlands med jämna mellanrum.
Vid ena baränden står systemteknikern Christer Eriksson och läppjar på en tjeckisk öl. Efter några år i Stockholm har han vänt hem till Kiruna.
– Det är dyrare här än i Stockholm. Men vi har råd, säger han och ler.
Först publicerad i Arbetaren (mars 2015)
