LISSABONS HETTA

Lissabons hetta

TEXT Klas Lundström


Valet i Portugal senhösten 2015 innebar ett nederlag för de krafter som lett ett av Europas »eurooffer« genom ett socialt och ekonomiskt stålbad. Men demokratin fick aldrig segra: landets president har, med stöd från Bryssel, deklarerat att Portugal inte kommer att få en regering som går emot sparpaketspolitiken, eller är kritiska till Nato. På samma sätt – men med politiska fångar, censurerad press och kolonier i södra Afrika – styrdes Portugal under stora delar av 1900-talet, under António Salazars vakande öga. Den nuvarande krisen vittnar om en »Salazarismo 2.0«, en brunpolitisk kvarleva som inte vill släppa taget.


Spansk början, portugisisk fortsättning

I vissa bilder påminner finanskrisen i Europa om den arabiska våren i Nordafrika och Mellanöstern. I vissa moment tycks historiens vingslag dubbleras och uppstå som tvillingsystrar på två olika torg. Desperationen inför maktens stängda dörrar tar ofta sig snarlika uttryck. Som regn från samma himmel.


Vintern 2010: I Tunisien tänder en ung gatuförsäljare eld på sig själv i protest mot landets korrupta regim. Den tragiska akten sägs ha fött den arabiska våren som i skrivande stund – även om demokratin ännu inte hunnit ända fram – mynnat ut i regimskiften i Tunisien, Libyen och Egypten, samt tänt ett blodigt inbördeskrig i Syrien.


Våren 2012: I centrala Aten utanför Greklands parlament skjuter en sjuttiosjuårig pensionerad farmaceut sig i huvudet i protest mot den konservativa regeringens nedskärningar. Efter att ha sparat ihop till en värdig pension i över trettio år skulle mannen i den ekonomiska krisens spår inte längre få ut tillräckligt av den för att kunna överleva.


I sitt självmordsbrev skrev mannen: »Jag ser ingen annan utväg än att på detta värdiga sätt ända mitt liv, så att jag slipper se mig själv gräva runt i soptunnor för att överleva.«


När Stig Dagerman för Expressens räkning reste runt i efterkrigstidens Tyskland stiftade han inte bara bekantskap med ett ohållbart politiskt system som nyligen fallit samman; han träffade även de människor som nazismens oundvikliga kollaps hade tagit med sig i fallet, till avgrunden. Hungern, kölden, storpolitikens spel om framflyttade positioner, sönderbombade hus, hopplösheten. Dagerman besöker de bombade ruinerna och dess invånare, möten han förevigar i sin bok Tysk höst.


70 år sedan andra världskrigets slut har Europa återigen fallit, men nu är det marknadens kollaps som tagit suveräna EU-stater med sig till avgrunden. Och den som reser omkring i Spanien och Portugal i dag lägger märke till liknande skeenden som Stig Dagerman stiftade bekantskap med i efterkrigstidens Tyskland: hunger, hopplöshet, storpolitiskt maktspel.


Innan vi tar oss till Portugal stannar vi till en stund i grannlandet Spanien: Vid entrén till en mataffär (känd för låga priser och låga löner) i en förstad till Barcelona håller en man upp en tom pappmugg i ena handen och en lapp i den andra. Muggen symboliserar hans ställning inom dagens EU och lappen förklarar den tysta misärens ursprung – omständigheter med många djup men en uppenbar katalysator: den ekonomiska krisen. Mannen rycker på axlarna på frågan om framtiden:


– Den är i alla fall inte till för mig, säger han.


I andra änden av staden har klockan just passerat elva på kvällen. En kvinna och en man i övre tjugoårsåldern stannar till vid några överfulla soptunnor. I deras händer har de varsin plastpåse. De öppnar locken till de tunga, hjulburna soptunnorna, de ser sig omkring – det är sent, gatorna är folktomma och tömda på ljuskällor – de börjar sedan leta bland soporna. Numera är letande bland sopor efter något att äta eller sälja ingen ovanlig syn i den södra eurozonen. Just valutan, euron, används som vapen i det politiska spelet. Skrämselskottet »om Spanien faller, faller EMU-projektet« hörs från olika håll: kultursidor, politiska kammare, marknadskrafter. Nödropen ekar allt högre alltmedan gatorna fylls av protestmassor som demonstrerar mot indragna pensioner, sänkta löner, åtstramningspaket och vräkningsvågor av småbarnsfamiljer.


Enligt den spanska vänsteralliansen Izquierda Plural genomlider landets arbetsmarknad en »feodal omställning«; arbetsrätten urholkas medan arbetslösa och ungdomars villkor försämras gentemot arbetsgivaren. Det är som om någon vridit tillbaka klockan hundra år. Ungdomsarbetslösheten lever upp till depressionens siffror och om den spanska konservativa regeringens förslag på botemedel mot den ekonomiska influensan inte erbjuder annat än urholkad arbetsrätt, menar många att de inte företräds av en regering med något seriöst uppsåt. Det är i så fall blott en samling politiker som utnyttjar ett katastrofalt läge för att genomdriva ideologiska reformer som på sikt helt riskerar att urholka den spanska demokratin. Eller så rör det sig om desperata makthavare som inte äger tillräckligt med makt för att förmå kontrollera kapitalismens cykler.


Felipe är en man i femtioårsåldern. Han är bördig från Zaragoza och verksam inom IT-sektorn och tackar högre makter för att hans två söner fortfarande har en inkomst, att de inte är tio år yngre och tillhör den ungdomsgeneration som kommer att växa upp i krisens efterdyningar.


– Spansk politik är ett totalt haveri, säger Felipe. Utvecklingen är, om jag ska uttrycka mig milt, skrämmande och det spelar ingen roll vilka politiker som innehar makten, kurvan pekar nedåt i vilket fall. Spaniens unga generation är den som rustats bäst inför framtiden sedan diktaturen, men ändå är det den generation som vanskötts värst. Jag tror inte vi förstår eller ens kan ana hur mycket den här krisen kommer att slå tillbaka längre fram.


Felipe blickar ut över Medelhavet. För en stund känns det som om marken sviktar under fötterna, som om jorden lösgjort sig och seglar ut över havet. Utan mål eller kompass. Och många är rädda. Alla har sett filmen Titanic. En utdragen väntan på ett oundvikligt isberg. Allt som finns kvar tycks vara konstgjord andning, ett spel inför tomma läktare, redan beprövade recept.


Depressionen på 1930-talet blev inte den plågsamma men viktiga lärdom som dagens politiker använder som skräckexempel i ekonomiska krishanteringar; i stället ser omvärlden på medan EU-stater upprepar misstaget att förlita sig på nedmonteringar av sociala skyddsnät, genomföra nedskärningar och låta samhällssplittringarna växa.


EU spelar rysk roulette med demokratin. Fascismen och nynazismen skrattar hela vägen till valurnorna. Från Sverige till Grekland via Centraleuropa har parlamenten börjat fyllas av övervintrade bruna idéreliker från ett förflutet som många varnar för med orden: »Aldrig igen!« Hur länge kan EU-toppen i Bryssel fortsätta att gå i god för den rådande krishanteringen? Finns det fog för farhågan att demokratiföraktet kommer att stå som finanskrisens slutliga segrare?


Samtidigt som solen sakta gick ner över Kataloniens hustak befann sig den spanske kungen Juan Carlos på statsbesök i gulfstaten Kuwait i Persiska viken. Enligt Spaniens största dagstidning El País reste monarken dit för att leta olja å Spaniens vägnar i tider av en allt mer kännbar oljebrist. Libyen, en av Spaniens mest betydande oljeleverantörer, befann sig då instängd i sin egen turbulens, och oljebristen kastade ytterligare fotogen på den spanska krisen. Juan Carlos statsbesök i Kuwait erbjuder en talande bild av ett Europa där arbetstillfällen flyttar utomlands medan inhemska löner sänks och levnadsvillkoren blir dyrare.


När Juan Carlos gav den kuwaitiska emiren ett vänligt leende förkroppsligade kungen även en process, nämligen en omvänd maktordning där den vita världens självklara plats på geopolitikens piedestal kommit att bli starkt ifrågasatt. Och hotad. Vilken plats EU förväntas tilldelas är oklart; kontinentens medborgare tillfrågas inte om den saken. Vad som däremot kan konstateras är att själva villkoren – den enes död är den andres bröd – står fast.


Barcelona har, poängterar La Vanguardia i en ledare våren 2012, blivit smältdegeln för Spaniens motsättningar – ett ohållbart bygge där lugn ställs mot kaos och där den realpolitiska verkligheten möter kommande generationers drömmar om ett jämlikt samhälle. Barcelona blev i samband med sommar-OS 1992 Spaniens viktigaste skyltfönster mot omvärlden, och ett bevis på att landet hade lämnat Francisco Francos diktatur bakom sig. Men urbana ansiktslyft, städade avenyer och allehanda skrytbyggen lyckades inte bygga bort sociala orättvisor eller den ständigt kokande kitteln av politiska motsättningar.


Peter Rawet, ekonomireporter på Sveriges Television, skrev våren 2012 i en krönika: »Den spanska sjukan har två smittvägar. En bostadsbubbla göddes av eurons toklåga räntor. Trots att miljontals gästarbetare tvingats lämna landet i spåren av en förlamad byggsväng så får den människointensiva byggbranschens frånvaro hjulen att snurra allt långsammare i landet.«


I centrala Barcelona gapar allt fler fönster antingen tomma eller så är de täckta med mäklarskyltar: »Till salu.« Under 2000-talet började fastighetsmarknadens priser att svälla och nå ohållbara nivåer, och 2011 var fem miljoner spanjorer arbetslösa samtidigt som 1,5 miljoner nybyggda bostäder stod tomma. Räknades det fel någonstans? Mycket tyder på att bostadsmarknaden, en central del i den spanska ekonomin, försökte varna makthavare om att situationen var ohållbar och priserna övervärderade, men dessa negativa signaler togs inte på allvar förrän det var för sent. Det var inte bara inflytelserika pressröster som The Economist som påpekade att bostadspriserna 2003 låg 50 procent över sitt långsiktiga jämviktsläge, även studier från 2006 visade att invånarnas inkomster inte höll jämna steg med bostadsmarknadens prisutveckling.


Tomma lägenheter blickar nu ut över krisens Spanien. Gatorna har intagits av proteströrelser i syfte att väcka makten ur sin skönhetssömn. Det protesteras mot de konservativa krafternas återkomst till makten, mot ekonomiska reformer och sociala stålbad. Protesterna visar oss att det finns delar av EU som vägrar acceptera ökade klyftor för att rädda kapitalismens ansikte (igen). Motsättningar står att finna lite varstans där europrojektet inte levt upp till vare sig förväntningar eller löften, och Spanien utgör bara ett i raden av exempel på hur politiker inom EU försöker släcka en politisk härdsmälta med ytterligare tändvätska. Och allt färre i Portugal och Spanien vill fortsätta att bekosta »den dåliga föreställningen« om EU.


– Vad hände? frågar sig Felipe retoriskt. EU skulle ju bli vårt förlovade land, vårt »drömmarnas land«. Men det blev en fars, ett jävla skämt ...


Den nya staten

Historieprofessorn Felipe Ribeiro de Meneses skriver i sin bok Salazar: Uma Biografia Política (»Salazar: En politisk biografi«, 2010) att Portugals seglivade diktator António de Oliveira Salazars politiska bygge innebar ett för västmakterna lockande politiskt alternativ i skarven mellan 1920- och 30-talet. Medan Sovjetunionen började anta sin repressiva, stalinistiska form under Josef Stalins vakande öga lyftes Salazar – och dennes politiska projekt Estado Novo (»Den nya staten«) – fram som en politiker som ordnat upp finanserna efter att ha tagit över ett nära nog bankrutt statsbygge.


Felipe Ribeiro de Meneses skriver: »I konservativa intellektuella kretsar var Portugal och Salazar högsta politiska mode. Portugisisk korporativism och Estado Novo tycktes tyda på en ny politisk kurs som kombinerade modernisering med tradition och disciplin, allt för nationens bästa.«


Salazar var emellertid ingen isolerad ö i en okänd ocean. I mitten av 1930-talet antog Portugal en ny grundlag, med såväl korporativa som fascistiska inslag. Det var i samma veva som Adolf Hitler säkrade regeringsmakten i Tyskland och Spanien stod på randen till ett blodigt inbördeskrig. Nu, snart sjuttio år senare, tycks en liknande politisk tradition få nytt liv. I EU:s ekonomiskt söndertrasade länder ges teknokrater absolut makt utan demokratisk legitimitet med invändningen att stabilitet (alltså ekonomisk) går före demokrati.

Känns mönstret igen?

I Portugal anar många skepnaden av ett slags »Salazarismo 2.0«, en salazarismens uppståndelse. Salazars Estado Novo växte fram i 30-talsdepressionens kölvatten. Då liksom nu låg ekonomin i spillror och den sociala ovissheten var vida utbredd. Behovet av en enande kraft hade fötts, fått eget liv, och allt fler började ropa efter någon som kunde berätta den ensidiga sagan om »ett land, en kultur«. Bäst på det visade sig Salazar vara – en makthavare som stod för ett politiskt projekt som talade om disciplin och uppoffringar, men praktiserade brunfläckad och direkt repressiv politik.


Blir magnituden av en kris allra tydligast när gatorna blir till slagfält där demonstranter med plakat möter poliser med tårgas?


Detta skeende förmedlar en kris externa och komplexa mekanismer, krisens synliga desperation. Fastän bilden av manifesterande missnöjesyttringar är stark, drabbande och explosiv är den inte heltäckande. Den skymmer ofta för den andra sidan, den tysta, den som inte ens orkar eller förmår uttrycka sina känslor men som i det längre perspektivet är minst lika explosiv.


Under en tågresa från Lissabons centralstation Rossio med destination Sintra passerar en några av den portugisiska huvudstadens förstäder. En syn upprepar sig gång på gång efter att stad berett plats för landsbygd, efter att stadsplaneringen har trätt fram syns även de tomma husskeletten.


Tysta, övergivna, halvfärdiga drömmar.


På vissa håll har till och med byggnadsställningarna försvunnit, vilket ses som det slutliga beviset på att hoppet – åtminstone för nu – inte finns att inom en överskådlig framtid färdigställa bygget. De tysta byggplatserna väntar i en atmosfär av frågetecken. Bakom de tomma fönsterhålen bor bara mörkret och tystnaden – två allt svårare husockupanter för den portugisiska staten att vräka.

Bara i Lissabon stod 50 000 lägenheter tomma sommaren 2012. Veckomagasinet O Diabo Djävulen«) publicerade i juni samma år ett reportage om Lissabons »förestående civila kollaps«.


Granskningen innehöll bland annat följande intressanta observation: »Det sägs att ett lands moderna utveckling kan urskiljas av antalet kranar som syns i horisonten.«


Hur bör man då tolka en horisont fläckad av övergivna kranar? Bostadsmarknaden har luckrat upp villkoren för uthyrning av lägenheter som en konsekvens av Portugals låneavtal med EU och Internationella valutafonden (IMF). De nya villkoren, som blev verklighet efter en lagändring i oktober 2012, förväntas slå hårdast mot de hyresgäster som fram till nu betalat femtio euro eller mindre per månad – i siffror 22 procent av landets hyresgäster. Förhoppningen med lagen är att gjuta liv i landets stagnerade bostadsmarknad, men många tror att verktygen som används – marknadshyror, utförsäljningar och enklare regler för hyresvärdar att säga upp kontrakt med hyresgäster – i längden kommer att överlämna bostadsfrågan i händerna på ett fåtal penningstarka marknadsaktörer.


I södra EU:s byggbonanza har enskilda byggherrar gjort enorma förmögenheter på upptrissade bostadsbubblor och bankers generösa lånevillkor, för att senare under krisen undvika ansvar och skattesmällar genom utvandring. En spansk byggentreprenör blev exempelvis miljardär på Spaniens bostadsbubbla, tog pengarna med sig och grundade en ny byggkarriär i den forna spanska kolonin Ekvatorialguinea. Kvar lämnade han bara kostnader och tomma fastigheter som ingen längre har råd att bo i.


Vems Lissabon?

I Portugal är det inte alldeles fel att tala om ett imperium i imperiet. Eurokrisen är för Portugals del inte bara resultatet av en kontinental finanskris, med ena foten cementerad i osäkerheten kring en ung valutas tillstånd och den andra i en svällande bygg- och bostadsbubbla, utan kanske främst epilogen i en utdragen politisk kräftgång. Den så kallade »Trojkan« – EU, IMF och Europeiska centralbanken (ECB) – räknar med att Portugal någon gång under 2014 kommer att nå skuldbergets topp – 124 procent av landets BNP. Prognosen blir emellertid allt mer pessimistisk vartefter den uppdaterats.


Det råder portugisisk vinter fastän hettan tilltar.


Sommaren 2012 säkrade Portugal ett nödlån från IMF och EU i miljardklassen (totalt 700 miljarder kronor). Ryggdunkarna från Bryssel som berömmer regeringens besparingsåtgärder ekar likt hjärtslag. Andra ljudspår hörs från gatorna och arbetsplatserna – husfasader har blivit debattforum för tysta rop på hjälp. Portugal, ett land med ett stolt folk och en brokig historia som få haft tid eller råd att göra upp med, har klivit fram som eurokrisens minst omnämnda offer.


Europas västligaste nation befinner sig längs en märklig, tvåfilig motorled där mycket tynar bort som en vattenpöl under solen: arbetstillfällena, det ekonomiska rörelseutrymmet, framtidshoppet. På väg uppåt: klyftorna, ovissheten, trappstegen mellan rika och fattiga. Allt fler är beroende av socialbidrag. Kyrkorna fylls numera inte bara på grund av ett gemensamt sökande efter svar – i kristider är de andliga templen de bästa platserna att vallfärda till för en bit mat och något att dricka.


I ett bokantikvariat i en av centrala Lissabons branta backar trängs dammet med de nötta bokryggarna om plats bland lådorna. Butiksinnehavaren är en äldre kvinna som inte har tid för småprat. Hon ägnar i stället all uppmärksamhet åt intensiva telefonsamtal. Liksom i många andra butiker reas inventarier ut, och fina boktitlar går parvis att införskaffa för en euro. Däribland Fernando Gonçalves Urbanisar e Construir Para Quem? (»Urbanisera och bygga, för vem?«), en socioekonomisk analys av det portugisiska samhällsbygget, skriven 1972.


I boken påpekar Gonçalves att portugiser från landsbygden redan på sjuttiotalet hade svårare att integrera sig på arbets- och bostadsmarknaden i Lissabon än i exempelvis Paris. Portugals urbanisering under Estado Novos sista döende år byggde på rädsla och mänsklig sortering. Och följden är tydlig: sedan millennieskiftet har Portugals huvudstad slutit sig bakom stängda samhällen, i så kallade gated communities. Medel- och överklassen har länge betraktat omvärlden bakom resta murar och långt ifrån den, i deras ögon, sönderfallande omvärlden. På deras sida om muren finns vad som behövs: säkerhet, en fungerande administration och en tydlig avgränsning mot det »avvikande«.


»Demokratin i dessa samhällen blir av sekundär art«, skrev Göran Dahlberg i boken Hemliga städer. Det primära är säkerheten och att alltihop fungerar.


Men – saker och ting fungerar inte. Inte längre. Världar har börjat kollidera och murar rasa.


Kanske fungerade aldrig Lissabons bostadsapartheid annat än med hjälp av lånade pengar? Det ekonomiska och sociala stålbad som Portugal genomgått i etapper i finanskrisens spår passerar ingen – inte ens landets mest välbärgade – obemärkt förbi.


Yolonda är »inkastare« vid en argentinsk restaurang belägen i en av Lissabons famösa och svindlande trappor i de gamla kvarteren. Utsikten från den lilla allén i trappans mittfåra är majestätisk, i båda riktningar, och en förstår varför Lissabon kallas för »de sju kullarnas stad«. Yolonda är tjugoåtta år och från Peru. Hon har bott i Lissabon sedan 2010 och är gift med en portugisisk man som hon lärde känna i Brasilien. De har en son som bor hos hennes föräldrar i södra Peru.


– Jag jobbar tolv timmar om dagen, pendlar dagligen två och en halv timme till och från jobbet. Min man är också verksam inom servicebranschen. Barnpassaren vi anställde agade vår son så vi bestämde för att låta honom bo hos mina föräldrar tills vidare.


Mellan raderna delar hon med sig av de premisser som blivit många småbarnsfamiljers verklighet i Portugal: de har helt enkelt inte råd att försörja sina barn. Så hur ofta träffar Yolonda sin tvåårige son?


– Det beror på, svarar hon lite skamset, men högst en gång om året.


Allt beror på externa faktorer, liksom Portugals servicesektor i stort. Det mesta beror på skeenden hon allt mindre anser sig kunna påverka själv.


– När euron faller tar raset med sig lönerna, säger Yolonda.


Och villkoren.


Det värsta, som hon ser det, är att människor uppmuntras att ordna upp tillvaron på ett individuellt plan. Hon saknar de kollektiva lösningarna.


– Det är ju så kriser bäst löses, säger hon. Kollektivt. Och med det menar jag inte nedskärningar som slår mot kollektivet, utan satsningar som lyfter kollektivet.

Som stärker o povo, folket.


– Men i stället uppmuntras vi att fortsätta som inget har hänt, fortsätta ta lån och skuldsätta oss. Och till slut spricker ju alltsammans ...


Krisens globala spännvidd får luft under vingarna runt några utställda bord i Bairro Alto ovanför hamnen. Ägaren är portugis och de anställda kommer utifrån, inte sällan från Brasilien eller andra forna portugisiska kolonier. Många ser sig nödgade att ta de anställningar som erbjuds i det nya Europa. Hur många familjer drabbas av den nedåtgående trenden i EU – den som är så tydlig i Yolondas och andra serviceanställdas ögon?


– Vi skulle flytta om vi kunde, säger hon. Tro mig, det skulle vi. Men det kan vi inte. Vi kan inte flytta, inte som läget är just nu.


Med solnedgången slår fadobarerna upp sina portar. Om dagarna dröjer ekon av tidlösa sånger kvar i husväggarna. Fadosångerskan Amália Rodrigues sjunger fortfarande om havet med en längtan i rösten: »Ler, dansar, lever, drömmer vid din sida.«


I Lissabons gamla kvarter trängs turister runt bronsstatyn av Fernando Pessoa, en av Portugals mest inflytelserika författare genom tiderna. Han använde sig av ett sjuttiotal olika skribentnamn i egenskap av korrespondent, essäist, poet, översättare, astrolog, filosof och alkemist.


Pessoa ställde sig till en början positiv till militärkuppen 1926, den som senare banade väg för António Salazars regim. Men när Estado Novo började byggas på allvar ställde sig Pessoa tveksam till processen och kom till och med att skriva kritiska texter om Salazars korporativism och fascistiska inslag. 1935 bannlystes han av regimen. Samma år dog Fernando Pessoa i skrumplever endast fyrtiosju år gammal, men i och med hans död väcktes intresset för hans författarskap. Vid sin död hade endast ett av hans många manuskript publicerats – Mensagem (»Budskap«, utgiven 1934), ett diktepos som botaniserar i Portugals historia och mentalitet. En del av eposet heter, i fri svensk översättning, »Det om slotten«:


Europa ligger, lutar sig på sina armbågar, sträcker sig från öst till väst, stirrar

och romantiska lockar faller över grekiska ögon, påminner.

Den vänstra armbågen stegar bakåt, den andra bildar en vinkel.

Den första säger Italien där den lutar; den här är England, där, i fjärran

håller handen uppe det vilande ansiktet.

Gåtfullt och ödesdigert hon stirrar västerut, till det förflutnas framtid.

Det stirrande ansiktet är Portugal.


Diktstycket skrevs 1928, just som Portugal och Europa började krypa allt närmare trettiotalets depression och år av socialt och ekonomiskt förfall. Lissabon har i Fernando Pessoa vad Prag har i Franz Kafka: ett litterärt samvete, ett socialpolitiskt vittne. Pessoa blev Lissabon trogen i hela sitt vuxna liv, och likt Kafka blev han litterärt erkänd först efter sin död.


I Pessoas dödsbo återfanns en rad opublicerade och mer eller mindre färdigskrivna romaner, diktsamlingar och reseskildringar som senare gavs ut postumt. Ett verk är Lisboa: O Que o Turista Deve Ver (»Lissabon: Vad turisten bör se«), en rappt och poetiskt skriven reseskildring. Litteraturforskare tror sig kunna fastslå att Fernando Pessoa företog sig upptäcktsfärden i sin egen stad 1925, men det var först på åttiotalet som manuset hittades i författarens arkiv.


Lisboa: O Que o Turista Deve Ver är i dag ett intressant tidsdokument som går att köpa i Lissabons bokaffärer. På hyllorna står den tätt intill aktuella titlar om den pågående finanskrisen. Bland boksidorna besöker Pessoa platser han säkert redan sett, upplevt och passerat otaliga gånger, men det är som om han beskådar teatrar, hamnar, jockeyklubbar, parker och statyer med nyfödda sinnen.


Tanken på Fernando Pessoa som turist i sin egen stad följer ett givet mönster: författaren är iklädd sin omisskännliga svarta kostym, fulländad av flugan under det raka, mustaschprydda ansiktet. De runda glasögonen gömmer en vis blick och hjässan täcks av ett svart plommonstop. Händerna hänger fria och avslappnade utmed sidorna. Fernando Pessoa förskönar bilden av sin stad, vandrar förbi kvarter där revolutionen som störtade monarkin och utropade Portugal till en republik ännu inte hade infriat sina löften om förbättrade levnadsvillkor. Men bokens titel ljuger heller inte: »Vad turisten bör se.«


Då liksom nu – och som alltid – kan besökaren välja vilket Lissabon den vill se.

I ett kapitel redogör Pessoa för tidningsutbudet, och i Lissabons journalistiska centrum ståtar dåtidens smala informationsutbud som en påminnelse om dagens höger- politiska mediedominans:


Den äldsta dagstidningen är Jornal do Commercio e das Colonias, Rua Almeida e Albuquerque, som främst berör ämnen av intresse för de kommersiella och industriella klasserna, samt koloniala problem. Den näst äldsta är Diário de Notícias, fint belägen på gatan döpt efter tidningen; det här är helt och hållet en dagstidning som når många och försvarar konservativa värderingar inom det republikanska systemet.

 

1940, femton år efter Fernando Pessoas turistande i sin egen stad, anordnades en festival med syftet att i katolska termer summera (och försköna) landets historia. Festivalens teman var »självständighet, erövring, tro, navigering, utvidgning, imperium«. Det var ingen slump att Salazar bekostade festivalen just 1940 (trots att landet genomled stora ekonomiska bekymmer) – spanska inbördeskriget var över, andra världskriget rasade och en intellektuell diskussion fördes i Europa om kolonialismens plats i en modern, upplyst värld. Salazar hade för avsikt att utmanövrera världskrigets båda sidor och hålla sig neutral samtidigt som Portugals koloniala besittningar aldrig skulle behöva utmanas.


»Salazarismo 2.0.«

Samma år utropades Salazar till »Portugals störste sedan prins Henrik Sjöfararens dagar« i ett reportage i Life Magazine. Reportaget bär den märkliga rubriken »Kriget har format Portugal till Europas tröskel«, och skrevs samtidigt som Hitler förpassade judar, romer, homosexuella och kommunister i koncentrationsläger och som den portugisiska diktaturens brott mot sitt eget folk var vida kända och dokumenterade.


Reportagets tidstypiska demokratiförakt och beundran av en manlig auktoritet lyser tydligt igenom under läsningens gång: »Portugal är en krävande uppgift för en diktator. Landets vänliga, undfallna folk är duktiga på att planera och drömma men får ingen knuff i ryggen.«


Några sidor längre fram får den ursäktande västerländska inställningen till Portugals fascistdiktatur eget liv:


Diktatorn har byggt nationen. Det mesta av vad som är gott i dagens Portugal kan tillskrivas Dr. António de Oliveira Salazar. Diktatorn är allt som gemene portugis inte är – lugn, tystlåten, asketisk, puritansk, en frossare för arbete, kall mot kvinnor. Han fann ett land i kaos och fattigdom. Nu har han balanserat finanserna, byggt vägar och skolor, jämnat slummen med marken, minskat dödligheten och storartat ökat portugisernas självförtroende. Utan egna ambitioner övertog Salazar regeringsmakten på begäran av armén och styr nu med folkets gillande. Han får som han vill genom att hota som Greta Garbo: ’Jag tror att jag återvänder till Coimbra [universitetsstaden som Salazar undervisade i.].’


Och ännu längre fram:


Vänner av demokrati må utmåla Salazar som diktator, men de kan ändå inte förneka att Portugal försatte sig i en salig röra som Salazar har väglett landet ut ur.


Den sistnämnda meningen har fått nytt liv sjuttio år senare, i och med Portugals tillstånd i spåren av finanskrisen. Samma elitistiska teknokrati och ekonomiska korporativism som Salazar åberopade under bygget av Estado Novo träder återigen fram som det mest lockande alternativet i flera EU-länders jakt efter en väg ut ur finanskrisen.


På demokratins bekostnad.

 

Salazars filosofi hade grunden i ett konservativt samhälle – i händerna på en utvald manlig teknokrati – kryddat av fascism och nästintill blind lydnad under katolska kyrkan. Salazars ideologiska arv har övervintrat i den europeiska politiken – en prestation som Hitlers och Mussolinis politiska arv inte mäktat med. Än så länge, bör tilläggas.


Rabatten är redan ansad för en ny brun våg i Europa: »Fattigdomen i Portugal börjar i siffror att hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre«, menar Fernanda Mateus, ordförande i det portugisiska kommunistpartiet, och lutar sig mot instämmande räkenskaper – desamma som börjat dekorera landets husfasader. Extremism växer ofta fram ur fattigdom. Det förstår den som begrundar Europas 1900-talshistoria.


På en av landets alla betongväggar har någon skrivit: To Buy Or Not To Buy (»Att handla eller inte handla«). Det är frågan för Portugal.


António Salazar reste sin »nya stat« kring stöd från teknokrater, fascistpolitiker och konservativa katoliker. Diktaturen föll 1974 i samband med den så kallade nejlikerevolutionen, efter en närmast oblodig kupp. Det var fyra år efter Salazars död och sex efter hans avgång och maktöverlåtande till Marcelo Caetano, Salazars högra hand. Men den sociala och politiska tradition som hans skugga lade över Portugal har ännu inte släppt greppet om landets politiska korridorer. Salazars fall följdes av elva olika regeringar under fem år innan Portugal landade i vad som kunde börja kallas för rofylld parlamentarisk demokrati.


De konservativa grupperna förblev likväl starka och inflytelserika, och diktaturen innebar en nästan femtio år lång och repressiv väntan för etniska, sexuella och politiska minoriteters tillgodosedda rättigheter. Och långt ifrån alla i Portugal önskade sig en politisk revolution i mitten av sjuttiotalet.


I Portugal vittnar en rad omständigheter om att landet i dag befinner sig i en djup sänka. En eftermiddag slog ett femtiotal läkare upp hopfällbara bord på ett av Lissabons mest välbesökta torg och erbjöd gratis hälsokontroller. Det arrangerades i samband med ett läkarupprop i protest mot såväl nedskärningar inom vården som uppluckringar kring anställningsskyddet i sig. Samtidigt demonstrerades det på andra håll mot den konservativa regeringen med premiärminister Pedro Passos Coelho i spetsen och dennes beslut att dra in den kostnadsfria vården för barn under tolv år.


Runtom i Portugal har människor börjat gå folk ur huse för att visa sin avsky inför utvecklingen: arbetslösa, fackförbund, hamnarbetare, studentorganisationer, kvinnorörelser – till och med röster ur armén har börjat morra inför rykten om militära nedskärningar. Mobiliseringen, eller snarare de höjda rösterna på gatan, i pressen och olika subtila kanaler, visar ändå att något håller på att vakna till liv i Portugal.


Kustfrågor

I Azenhas do Mar, en by utmed Atlantkusten norr om Lissabon, yppar egenföretagaren María något som blivit en utbredd syn i landet: Portugiserna såg krisen komma för länge sedan, de anade den i horisonten, men de saknade demokratiska verktyg för att förmå bromsa upp dess ankomst.


– I Sverige fick ni folkomrösta om euron, påpekar María. Det var tur, för er del, tacka Gud för det. Vi hade däremot inget val, vi blev påtvingade en valuta som vi förstod skulle sparka igång med hög svansföring för att sedan dala. Att binda en hel ekonomi kring en ung och relativt känslig valuta är ren idioti, och vi försökte förvarna politikerna och ekonomerna om den saken. Men de ville inte lyssna till oss.


I november 2012 visade Vetenskapens värld en dokumentär som ställde den relevanta frågan: Hur kunde världens ekonomer missa krisen? Den kris som María menar att gemene portugisisk småföretagare anade trots gynnsamma tider i mitten av 2000-talet. De som förutspådde finanskrisens ankomst var få, och prognoserna som ropade efter åtgärder togs inte på allvar. Det låg förvisso i sakens natur; börser och kalkyler går upp och ner, sämre tider ersätter bättre och vice versa. Ett kapitalismens kretslopp.


Dokumentären visade om inte annat att skulder och ökade samhällsklyftor inte fungerar som ekonomisk grund. Den berättade också om hur ett hundratal bolagsjättar kontrollerar åttio procent av den globala företagsvärlden – de flesta banker och finansbolag. Och eftersom den globala marknaden vuxit samman till vad som kan liknas med ett hopplöst intrasslat garnnystan förklarar Stefano Battiston, forskare i komplexa system vid Zürichs tekniska institut, risken med ett så pass sammanvävt system: »Det som överraskar är [de stora aktörernas] intima koppling till varandra. Injicerar man ett virus i en av noderna sprids det i ett rasande tempo. Frågan man ställer sig är huruvida en struktur som denna gör vårt globala finanssystem stabilare eller mer instabilt.«


»Den koloniala marknaden.« Det var så Lenin beskrev monopolet som en förlängning av kolonialismen i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Tanken rider vidare på samma spår: en maktstrid på bergets topp inleds och snarlikt dramaturgin i en dokusåpa försvinner konkurrenterna en efter en, tills en handfull står kvar med inflytande och ekonomiska territorier i sina händer. Djungelns lag kan inte bli tydligare, kanske någon fyller i.


Och vem behöver längre vara kolonialist och administrera dyra kolonier när storkapitalet gör det möjligt att billigare och bekvämare diktera ekonomiska verkligheter långt fjärran de egna gränserna med hjälp av, säg, lånepaket, sparkrav, en svajig valuta? Det tidiga 1900-talets kritiker till den då ännu unga kapitalismen hade förstått något som makthavare ett sekel senare måhända har insett men ännu inte gjort något åt. Lenin skrev:


Vi har sett att imperialismen till sitt ekonomiska väsen är monopolistisk kapitalism. Redan härmed är imperialismens plats i historien bestämd, ty monopolet, som växer upp på den fria konkurrensens grund, och just ur den fria konkurrensen, är övergången från den kapitalistiska ordningen till en högre samhällelig-ekonomisk ordning.


De orden tycks eka i Lissabon. Måhända bara som en litterär påminnelse, men orden tycks bättre än några av ECB:s eller EU-kommissionens egna rapporter sätta fingret på kärnan i finanskrisens grund, dess avgrund: en socialpolitik som växer fram ur krisens aska, som måste anpassa sig till givna regler bestämda av utomstående krafter medan själva roten till krisen, de privata skuldbergen, fortsätter att finnas kvar. Och dessutom: de skyddas. Nya rapporter från IMF talar visserligen om vikten av att halvera den globala finanssektorn, det vill säga spekulationspolitikens hjärta, och allt fler ekonomer inser att omfattande skuldavskrivning för miljontals skuldsatta européer måste till för att lyckas skjuta ekonomin i hållbar riktning.


Men att låta saxen löpa amok genom krisländers sociala sektorer har emellertid varit helt i linje med EU:s och IMF:s krav för fortsatta låne- och stödpaket. För Portugals politiker – liksom i Grekland, Italien och Spanien – är det enklare att föra krig mot det egna folket än mot EU:s elit. Och det finns det skäl till, intygar ekonomen Stefan de Vylder i boken Eurokrisen: »Merparten av [räddningspaketen] har knappast ens mellanlandat i Aten, Lissabon eller Dublin utan slussats direkt till franska och tyska banker.«


Samtidigt har insatserna och omsättningen på den svarta marknaden skjutit i höjden de senaste åren. Portugals geografiska plats med sin avlånga kust har alltid varit en tacksam punkt för smuggling, men även i de centrala delarna har en alternativ marknad vuxit fram sida vid sida med landets skadeskjutna dito. Och en av de mest gynnsamma varorna på den svarta marknaden är, liksom i Sverige, koppar. Kopparn stjäls från tågrälsen och orsakar kaos. På vissa håll står tågtrafiken stilla och öde medan Portugals sårbara och viktiga turistindustri sliter sitt hår. Kopparn säljs sedan ofta tillsammans med annat stöldgods som kommit dit i kölvattnet av den senaste tidens ökande stöldvåg.


– Krisen har skapat en desperation, säger tjugoåriga Diana som arbetar som butiksbiträde utanför Sintra, väster om Lissabon. En desperation som gör en rädd. Det skrämmer mig faktiskt.


Dianas butik säljer allt från tidningar till öl till kläder och billiga snäckattribut. Stolarna utanför handelsboden står tomma, men personalen tar alltid in dem om nätterna. Tidigare har de låtit stolarna och borden stå kvar ute över natten, men inte längre. Stölder sker i allt frekventare intervaller, mer systematiskt.


– Utredningar av stölder har inte precis högsta prioritet här just nu, säger Diana. Därför dröjer det innan vi kan reda ut saken med våra försäkringsbolag. Och under tiden måste vi lägga ut för förlusterna som vi gör, vid sidan av redan minskade dagskassor. Ohållbart ...


På landets ledarsidor prioriteras särskilt en fråga: Vad kommer att hända med Portugals övre samhällsklasser när sparpaket och ohållbar ekonomisk hållning hinner ifatt även landets privilegierade? Kommer dessa samhällstrappsteg att falla samman om Portugal fortsätter att blöda av finanskrisens skador?


I portugisisk historia är detta en bekant syn; när de afrikanska kolonierna fick självständighet efter »nejlikerevolutionen« och fascistdiktaturens fall, såg sig koloniernas överklasser bestulna på tillgångar, marker och utlovade gröna skogar. Resultatet blev en destruktiv kultur som avfyrade startskottet för den apartheidpolitik som tillträdande, självständiga regeringar ärvde som ett naturligt tillstånd.


De parallella samhällen som den vita portugisiska samhällseliten lämnade efter sig föll samman, invånarna försvann med svansen mellan benen tillbaka till Portugal och tog bitterheten och rasismen med sig. Många välkomnades som nya medborgare i de högre skikten av Portugals kvarlevande klassamhälle. Nu upplever de en ny kris – men utan att ha någonstans att ta vägen. Det är en historisk paradox: EU har tvingat in sig i sitt allra sista hörn. Vägen ut kommer troligen att fortsätta följa lånepaket, sociala åtstramningar och bugningar inför Bryssel, men det är bara en tidsfråga innan Portugal försätter sin sista chans till ekonomisk hållbarhet – och ekonomisk demokrati.


Det glöms ofta bort att slutet på Estado Novo på sjuttiotalet försåg Portugal med ett gyllene läge. På alla plan. Men det gynnsamma läget tillvaratogs inte utan försummades genom alltför många eftergifter till landets oligarki, vilka senare säkrade inflytande över parlamentet via kohandel med Socialdemokratiska partiet (Portugals ledande parti).


Kontentan? Ett virrvarr. Problemen kvarstod: de orättvisa ägarförhållandena, diktaturen på arbetsmarknaden, Salazars idéer. Bristen på verklighetsförankring löper som en råd tråd genom landets nutidshistoria och portugisiska tidningar beskriver sällan den tillvaro som allt fler invånare tvingas leva i. Där är liknelser som tenderar att landa i idépolitiska floskler ingenting värda, än mindre till någon hjälp. Många har inte ens tid att leta svar bland ledarsidornas spalter; de har bara tid att säkra sin överlevnad.


EU-kommissionens rapport Employment and Social Developments in Europe 2012 fastslår »att enda vägen till en hållbar och socialt inkluderande tillväxt beror på tillgången till utbildad och begåvad arbetskraft«. Det är förvisso en klok slutsats, men den sjunger dessvärre i otakt med unionens egna orkestrar: i somliga EMU-länder i södra EU är ungdomsarbetslösheten femtio procent, och i andra länder omfattar den allmänna arbetslösheten var fjärde arbetsför.


»Många har mist sina illusioner.« Så uttryckte sig Eva von Oelreich, ordförande för svenska Röda korset, i en intervju i Sveriges Radio för Studio Ett i januari 2013. Hon syftade på illusionen om att fattigdomen var något fjärran, något som inte stämde in intill EU:s utbasunerade självbild. Inom unionen delade Röda korset vintern 2012-2013 ut nödbistånd i form av mat och medicin i tolv länder, samtliga i södra och östra EU.


Eva von Oelreich varnade för ökade oroligheter i finanskrisens spår och målade upp samhällen där en ekonomisk kris har placerat människor i ett tillstånd av krig – mot varandra, sig själva, för överlevnad: »Det är ju olyckligt när klyftorna ökar på det här sättet, och man behöver gå tillbaka till 1800-talets sätt att dela ut mat och allmosor. Det är en förödmjukande åtgärd, känner många, och det kan bli en viss desperation i sådana fall. Vi har jämfört ganska mycket med situationer av liknande slag i Nordafrika där det har blivit upplopp, och det vet vi ju, att det har varit upplopp i London, Paris, i Aten.«


En kollektiv desperation, men vilket är dess frö? Röda korsets kartläggning visar att de mänskliga öden och desperationer många sett som isolerade konsekvenser av diktaturer och krigsskådeplatser i södra Afrika numera är vanliga syner i finanskrisens Europa. I sin essä Herrelösa människor skriver den grekiska författaren Ersi Sotiropoulos: »I Aten tar människor livet av sig – för att skona varandra.«


På kultursidor publiceras allt fler hjärtskärande berättelser om människors tragiska öden, ofta med dödlig utgång, och fram till dödsögonblicket bärs historien fram av en uppgång och ett fall, såväl ekonomisk som personlig. Men vad säger oss dessa reportage, essäer och artiklar om människors lidanden? I den bästa av världar försöker de förklara något för läsaren, ett förändrat tillstånd.


I enskilda samtal luftar portugiser inte bara sin djupa besvikelse över politikers brutna löften – de klandrar dem även för att ha förstått utvecklingen av den ekonomiska politiken, men sett åt andra hållet och låtit statsskutan flyta vidare åt samma håll. Men kanske mest låter många uttrycka, ofta förklarat underförstått, att det som hänt nu, det som fallit samman, inte kommer att återuppstå. Åtminstone inte i den form de lärt känna. De berättar det med lika mycket sorg och saknad som lättnad över att de nått botten och inte kan sjunka djupare än nu.


Ana Cristinas Portugal

Stående öga mot öga med Ana Cristina förstår en ändå att det bara är ord. Allt är luft eller trycksvärta: välskrivna rapporter, löften, analyser. Det finns en verklighet som fungerar annorlunda, hennes verklighet, som tycks lika villkorslös som skoningslös.


Det syns att hon har magrat mycket på kort tid. Blicken är bruten, kvävd av hunger.

Ana Cristina ligger efter med elva månaders hyra för sin enrummare i Lissabons utkanter. Och lika många månader har passerat sedan hon förlorade sitt arbete. Någon ny anställning tror hon heller inte på, och de dåliga oddsen blänger ilsket mot henne; redan arbetslös och snart (när bostaden glider henne ur händerna) utanför systemet.


– Nu tvingas jag gå ner på mina bara knän för allmosor. Inför främlingar jag aldrig träffat förut och som inte vet det minsta om mig eller hur jag har det eller har haft det. Jag vräks vilken dag som helst. Socialen kan inte hjälpa mig och ingen annan utväg finns än att tigga.


Ana Cristina är en kvinna i övre trettioårsåldern med garderoben full av kläder som inte alltför länge sedan inhandlades i butiker längs Lissabons shoppingstråk. Inte långt ifrån den sidogata där unga backpackers med Lonely Planet-guider nära tillhands intar sitt morgonkaffe, och där en kvinna med besegrad blick nu sträcker ut sina händer som en absolut sista utväg för överlevnad i krisens Portugal.


Hennes öde löper jämsides med EU:s egna prognoser: integrationen av kvinnor på arbetsmarknaden har i finanskrisens värst drabbade länder avstannat, samtidigt som kvinnor löper större risk än män att fastna i fattigdom och socialt utanförskap. Skillnaden har inte bara vuxit sig större mellan de rikare länderna i norra EU och de fattigare i södra, utan finanskrisen har dessutom format interna klyftor som gjort kvinnor och unga till de största förlorarna.


Ana Cristina vill inte tala mer. Skammen griper tag om henne i något som liknar en ångestattack. Hon viskar nästan ursäktande när hon talar, som om hennes närvaro störde omgivningen.


– Jag gör det ju bara för att överleva ...


Den enskilde EU-medborgarens osäkra framtidsutsikter är inte att likna med en storm i ett vattenglas. Även om unionen rest höga murar längs de egna gränserna råder en oförutsägbar oordning innanför desamma. Att försöka finna vad som är upp och ner i ett stormöga är inte alltid enkelt. Under ett träd, ett stenkast från Lissabons centralstation Rossio, lutar sig en man med välstruken skjorta och pressade byxor mot ett vitt elskåp. Han sitter på en avlång stol och låter en äldre herre putsa hans skor. Mannen ser sig omkring; bara föreställningarna når bakom de rundbågade solglasögonen. Vad försiggår i mannens huvud? Blicken är svår att tyda och kroppsspråket är något besynnerligt, liksom ryggat mot omvärlden.


Utsikten från den lilla stoltronen strax intill en av Lissabons mest trafikerade gator är kanske inte imponerande, men skoputsarens val av arbetsplats är ingen slump. Dessa gator intas dagligen av tusentals människor och det är som om de närliggande guldbutikerna, de anrika restaurangerna och de stolta lyxhotellen instämmer i den världsbild som skoputsaren, men kanske mest hans kund, sänder ut.


Mannen blickar ner på den gamle skoputsaren vars rygg kröker sig som en stel katt. Från sin position kan mannen med solglasögonen med lätthet yppa sina åsikter om fläckar som brylkrämen missar eller skohörn som trasan inte putsat tillräckligt rena. När någon putsar någon annans skor är föraktet alltid nära tillhands. Båda är införstådda med de villkor som drivit dem hit, till just den här handlingen.


Vad säger bilden av mannen med solglasögon som låter få sina skor putsade av en äldre man med krökt, tydligt utarbetad rygg? Argumenten från Latinamerika menar att kunden gör skoputsaren en tjänst, att denne får en inkomst, om än en skral sådan, men likväl en inkomst. Personer med lackskor gör skoputsaren en tjänst.


Efterfrågan skapar tjänster. Ryggraden reagerar i reflex, vill skrika ut det motbjudande i att någon måste putsa någon annans skor på öppen gata, inför allmän beskådning, för att överleva.


Skoputsaren arbetar med den solglasögonprydde mannens lackskor i tjugo minuter. På en handskriven pappskylt anges priset för ett par putsade skor: en euro. Ponera att skoputsaren (vilket dock inte var fallet här) skulle klämma in ytterligare tre kunder under samma timme. Det skulle generera i en timlön på fyra euro, generöst räknat fyrtio kronor.


Lönenivåer att vänja sig vid i det nya Europa? Det verkar som om 1800-talet inte bara har återvänt vid soppköken, utan även integrerat sig i det moderna tidevarvet.


Reportaget är ett utdrag ur Portugals vinter oktober 2013).