Havanna ömsar skinn

TEXT & FOTO Klas Lundström

Om två dagar fyller jag år.

Heraldo säger det utan tillstymmelse till inlevelse eller glädje i rösten. Den 36-årige mannen sitter på en barstol med utsikt över en bakgata nära Revolutionsmuseet i Havanna och visar upp sina skor: ett synligt hål har suddat ut avståndet mellan fotsulan och asfalten.

— Jag lever i Babylon, säger han, märkbart intresserad av reggaekulturens uttryck och filosofi. Det finns två Havanna: ett civiliserat och ett ociviliserat.

Han förklarar inte närmare vad han menar. Istället berättar han om sin dotter och fru. Bertha, som dottern heter, är sexton och hustrun, som han kallar för »Prieta« (Mörk) har han varit tillsammans med i över tjugo år.

Heraldo är, liksom många andra kubaner, lediga under jul- och nyårshelgen. Ledig från arbetet vid en grönsaksodling i ett lummigt område i den kubanska huvudstadens utkanter. Eller »på landet«, som han själv uttrycker det.

Cambio. Förändring.

Han väger ordet på läppen, balanserar det mellan för- och nackdelarnas utsagor.

Kubas ekonomi har på pappret vuxit kraftigt under det senaste decenniet. Handelsavtal med latinamerikanska länder och europeiska investerare har skjutit fart på landets nötta industrier. Längs Havannas gator har på bara några år många nya ställen öppnats, statligt drivna, på bekostnad av familjedrivna pizzerior och restauranger. Ekonomin tycks, menar röster från gatan, leda till allt djupare klassklyftor i det kubanska samhället. Många kubaner äter och dricker på samma ställen som turister, andra sover med tidningspapper över huvudet.

— Om 50 år har ekonomin kanske blivit så pass bra att jag kan unna mig saker, säger Santana, anställd inom servicebranschen.

Han säger det med sarkasm och cynism i rösten, när förändring förs på tal utbrister han:

— Förändring? Vem har du hört det av? För några stycken kanske, för samma gamla elit.

På nyårsafton står David under solens zenit och fiskar längs strandpromenaden Malecón. Det är ett drygt halvsekel sedan diktatorn Fulgencio Batista tog statskassan med sig och flydde till Dominikanska republiken, och om några timmar fyller det moderna tiotalet ett år.

David dricker varm öl och röker en cigarett stående på klippspetsarna. Han tittar ut över havet och de kalla decembervågorna och berättar om tillvaron.

— Jag älskar revolutionen men hatar systemet som följt i dess fotspår, säger han. Det enda sättet för den som vill klättra i samhället och leva ett mer materialistiskt liv är att trampa på andra.

På Kuba liksom i andra länder?

David rycker på axlarna, som om han säger att det kanske är enklare här. Men en sak är klar, fastslår han:

— Kommer amerikanarna möter jag dem med mitt gevär.

På förmiddagen började de grilla den spetsade grisen. De grillade det stackars kreaturet — som förhoppningsvis redan befann sig någon helt annanstans — med rom enligt kubanska seder. Många har sparat ihop pengar i veckor och månader för att kunna fira det gångna årets slutliga sorti med alkohol och överflöd av mat.

— Jag köpte två romflaskor för elva pesos (110 kronor), grisen kostade 72 (drygt 700 kronor). Det är en del, säger en man och tänder en cigarr.

Mannen arbetar inom polisväsendet och har aldrig rest utomlands i hela sitt liv. På gatan är ryktet om polismannen blandat: »Han är bra nu när han är korrupt«, menar en av rösterna.

— Jag vill resa till Brasilien. Det sägs att de vackraste kvinnorna finns där, säger han drömmande och stirrar ut över den skinande månen, som kastar starka siluetter ner över havet. Fyrskenet från fortet vid Malecóns ände kommer och går med imponerande precision. Som om skenet samverkar i samspel med den antändande natten.

En kylig eftermiddag i januari bjuder Soyla på lunch i sin lägenhet på en innergård nära baren El Floridita, där Ernest Hemingway brukade inta sina alkoholhaltiga drycker i Havanna. Innergården är en labyrint där lägenhetsportar öppnar sig

i varje hörn. Soylas lägenhet vetter mot innergården, från balkongen öppnar sig himlen där de höga hustaken slutar.

— Förut bodde jag bara i halva lägenheten, men så flyttade min granne till USA och lägenheten stod öde. Så jag slog ut väggen, monterade upp två extra loftvåningar och vips så hade jag fyra rum.

Den livsglada kvinnan pekar ut olika pinaler — sängen, luftkonditioneringen, kylskåpet — och berättar att hon har betalat för allt ur egen ficka.

— Jag betalar ingen hyra och jag har fantastiska grannar som hjälper mig med internet, telefon och annat och i gengäld gör jag dem tjänster. Vi samarbetar, det är som om vi bor i det här huset tillsammans.

Soylas mångåriga flickvän är i USA på ett halvår långt besök. Själv har hon varit i Mexiko flera gånger. Resevillkoren är tuffa, menar hon, men hon vill inte bo någon annanstans.

— Jag är min egen här. Det materiella intresserar mig inte. Man blir slav under pengar och ägande. Här har jag allt jag behöver, arbete, mat, min lägenhet. Aldrig att jag ger upp mitt liv här.

En av hennes grannar, Gloria, kommer förbi för en kopp kaffe och en bit mat. Hon berättar att hon är född 1959, samma år som revolutionen, men ser mycket äldre ut. Hon arbetar inte till följd av problem med knäna, men arbetade tidigare som sjuksköterska.

— Jag växte upp under Fidels tid, säger hon, då såg jag hur saker och ting blev bättre och bättre. Men nu verkar det som hans idéer är bortglömda. Det är mycket brottslighet här nu och det är smutsigt på gatorna. Det är ett svårt liv, och nu verkar det bli ännu svårare. Det blir svårt att få tillbaka det vi hade.

En äldre man öppnar dörren till ett museum som trängs i ett hyreshus nära det pråliga Cuba Libre. Mannen vaknade av dörrknackningarna och andedräkten är helt insvept i stanken av romprydd andedräkt. Museet är Abel Santamarías gamla lägenhet, en revolutionär martyr som stupade den 26 juli 1953, då Fidel Castros edsvurna försökte storma en garnison i Santiago de Cuba. Planen misslyckades, de som inte dog fängslades och Abel Santamaría torterades vägg i vägg med sin tillfångatagna hustru och avrättades samma dag. Det sägs att det var här, i den här lägenheten, som stormningen av garnisonen planerades.

Museet är inte öppet och det visar sig att mannen i fråga är vaktmästare. Han får dagen att gå genom att stirra in i en tv och läsa Granma, kommunistpartiets tidning. På bordet mitt i det lilla fönsterlösa rummet står en snart nog tom romflaska.

Han vill inte ha några pengar, understryker han, för den spontana vandringen in till rummet intill. Man stirrar på ett spartanskt rum utan fönster, en tom garderob, ett badrum, en liten kokvrå. Doften av ett hopsnickrat museum, något unket men ändå levande, tränger sig på.

Han pekar på sängen.

— Här sov Fidel, säger den gamle mannen bestämt och gestikulerar med sin slangformade kropp, försöker demonstrera hur en lång kropp fick plats i en säng som inte kan vara längre än åttio centimeter. Motoriken sviker mannen en aning och hela förloppet blir en komisk detalj i ett rum som annars helt begravts åt dämpat allvar.

Abel Santamaría då, var sov han?

— Han sov ju på soffan, naturligtvis, säger den gamle mannen och ser på frågeställaren som om den vore ett hopplöst fall.

Synen av den nästan två meter långe Fidel Castro i den lilla sängen tecknar i sällskap av fyllodören en ganska talande bild av Havannas tillstånd kring nyårsfirandet: romantiken möter flaskan, sorg möter dråplighet och historia möter nutid.

Gamla Havanna har i flera år upplevts som en pågående arbetsplats. Restaurationer av de gamla kvarteren är nödvändiga, varje år faller något hus till marken, men i stort är det ett tillstånd som många invånare vant sig vid. Det blir aldrig klart, verkar det som, säger en ung man.

Har du träffat piraten, undrar en annan. Inte? Kom med.

Den unge mannen med en halvrökt cigarett mellan fingrarna leder vägen genom folkmassan på torget Tribuna Anti Imperialista utmed Malecón. Här anordnas en gratiskonsert och unga som gamla trotsar den kyliga januaribrisen och den olycksbådande himlen för tre timmars salsa.

Piraten i fråga visar sig vara en ung man vid namn Sewler. Han klär sig som Jack Sparrow i filmtrilogin Pirates of the Carribean, med tredelad hatt med kantiga ändar, örhängen, ringar, svartmålade naglar och en hes, väsande stämma. Sewler och hans kamratgäng visar sig utbildade men nedsjunkna i en tillvaro kantad av kreativ tristess. De talar gärna kultur, politik och trender.

— Vi hänger mest på Café G, förklarar han. Vi snackar, röker och väntar. Man går dit när man vaknat, någon gång på eftermiddagen. Där finns ens vänner, det vet man.

Väntar på vad?

— Jag väntar på att min flickvän ska komma från Europa. Vi ska gifta oss, säger han och tillägger lakoniskt: Varken första eller sista gången.

Orden drunknar snart i sorlet från de väldiga högtalarna. På scenen ett stenkast från USA:s intressekontor (inklämt i den schweiziska ambassaden) lockar musikernas skickliga samspel ytterligare åhörare som kommer promenerande längs strandpromenaden. Vågorna som slår mot vallen driver in över de unga kärleksparen som svärmar till salsan. Den med feber i kroppen märker av första spåret av frossa.

I vattnen längs med Havannas vidsträckta kustremsa letar arkeologer alltjämt efter historien. Kuba var länge en magnet och en gravplats för fartyg som seglade från Karibien till Europa. Från »den nya världen« förde koloniernas skepp med sig plundrat guld, silver och utvalt tjänstefolk. Många slutade sina dagar här, till synes ett stenkast från Havannas strandpromenad, offer för pirater, krig, dålig navigation och oväder. De sjönk mot djupen och tog skattkistorna med sig.

Bland klenoderna i de museer som utländska arkeologer och kubanska myndigheter upprättat för de återfunna historiska pusselbitarna återfinns inte bara guld och silver, utan även sällsynta träslag som sedan länge varit utrotade.

På nutidens torg har männen reglat upp bokhyllorna och fyllt dem med antikviteter; böcker, nötta sedlar, tidningar. Den kyliga vinden från havet biter tag om de nötta boksidorna, tvingar turisterna att putsa kameralinserna innan de fotograferar försäljarnas vardag. En man med glasögon visar stolt upp solblekta kasinobrickor.

— De här brickorna hämtade vanliga havannabor i januari 1959, när revolutionen segrade. Då var det äntligen slut på horeriet och spelandet!

Det verkar som om stora delar av landets historia säljs ut till underpriser. Historiska dokument och gamla slavkontrakt från 1800-talet säljs till vit hud istället för att hamna på museer eller forskarinstanser där de hör hemma. Ligger det någon fara i utförsäljningen inför framtiden, kan yngre generationer komma att berövas på viktiga flisor av sin egen historia?

Ernesto »Che« Guevaras böcker — många av dem förstautgåvor — säljs för överkomliga summor, likaså sedlar med hans ansikte eller signatur på. Che var under en tid bankchef på Kuba, och i en bok om Kuba och landets ekonomi diskuterar och filosoferar den odödliggjorda martyren huruvida ekonomin ska kontrollera människan, eller tvärtom.

Paradoxalt förefaller Kubas turistindustri — vilken mångt är landets ekonomiska livlina — lita på att Ernesto Che Guevaras symbol, offergärning och fagra revolutionsnuna aldrig faller ur värde. På Kuba är argentinaren som riskerade sitt liv för Fidel Castros ledda revolution respekterad bland äldre likväl som bland yngre; den omutbara idealisten. För de unga är han symbolen för vad samhället de växt upp i saknar: omutbarheten.

Vad hade Che sagt till Kubas unga i dag? Hade han tillåtit sig att bli en martyr och en slags popikon för såväl den kubanska revolutionen som olika globala forum världen över? Är själva frågan i sig beviset på att hans ande lever vidare, inte bara på Kuba?

På trottoarkanten till den inbjudande kullerstensgatan i gamla Havanna sitter en kvinna lutad mot väggen. Hon bär en jeansjacka och det mörka ansiktet bär två starka, utmärkande ögon.

— Mot segern, hälsar hon artigt: »Hasta la victoria«. Mot segern ...

Vilken och vems seger? Tomheten efter Fidel Castros slutliga pensionering blev kanske större än kubanerna hade trott. Visst publiceras hans »reflektioner« i kubansk press, och visst längtar många efter ett öppnare samhälle. Ändå känns det som om kubanerna finner sig utkastade i ett nytt sammanhang, och den som brukade finnas där och peka med hela handen och ta på sig befälet finns inte längre där.

Klas Lundström har även skrivit om Kuba i boken

Den här platsen faller samman [2009 och i nyutgåva 2013]