BEBISAR, OVÄDER OCH COSMO KRAMER

Bebisar, oväder och Cosmo Kramer


TEXT & FOTO Klas Lundström



»Det är stängt.« Det kan man lugnt säga. Men ändå mer än vad någon av de kvardröjande gästerna förstått. Nya Yorks hälsodepartement kom förbi den välbesökta dinern på Broadway i höjd med 101 St. och stängde igen den inom loppet av några minuter.


Jag blir den siste (åtminstone för nu) att betala för mig vid kassan nära den egendomliga utgången där du kläms mellan två dörrar som bara går att öppna i riktning mot varandra. Gubben med rynkade ögonbryn och kal hjässa tackar för besöket. Tacket känns mer mångbottnat än det kanske var tänkt. Han stämplar fast kvittot av beställningen - två pannkakstallrikar, två små apelsinjuicer och två kaffe med mjölk - och försvinner iväg någonstans.


Kommer de att öppna igen? »Ingen aning«, säger servitrisen från Rumänien som levt i Nya York i 26 år. Hennes lön består endast av dricksdollar - som hon nu samlar ihop intill det hopvikta förklädet. Löneförhållanden som knappast är bättre än en svart anställning på de turistockuperade kaféerna på Stortorget i Gamla Stan. Men det är inte därför hälsomyndigheter med omedelbar verkan stängt igen restaurangen. Så, varför? Råttor i källaren? Smutsiga golv i köket? Fiffel i taxeringen? Oklart, men klart är att hälsomyndighetens skrikgula meddelande på entrédörren och ett av dinerns avlånga fönster sprider ett dystert sken kring sig denna fuktiga förmiddag.


Dessförinnan hade en man vid namn Eric med en Sverigekeps över det tonade håret hållit hov från sitt intilliggande bås. Han visade sig ha stora erfarenheter av fester i delar av Stockholm där nio av tio röstar på arbetarpartiet Moderaterna. Eric ställer en rad frågor om vikingarnas historia, frågor som tillhör Sverige förkristna sekel och som sällan prioriteras i några läroplaner. »Det är lite som USA och dess ursprungsbefolkning«, inflikar jag. Eric tycks inte ha hört vad jag sade, eller så var det inte intressant. Det är aningen förståeligt, i Nya York är det långt till vilda västern och indianernas till synes eviga sociala umbäranden. (Att historieböcker ofta exkluderar delar som inte gynnar härskande system är kanske en universal sanning, såväl i USA som i Sverige?)


Tio gator längre upp där Upper West Side börjar angränsa till Harlem - och där Marcus Garvey Park snart blottar sig norr om Central Park - ligger Tom’s Restaurant. För många, och däribland mig, mer känd som »Monk's«, den sunkiga dinern där »Seinfeld«-ensemblen intog sina måltider, drack sitt kaffe, löste världsliga problem. Att stå öga mot öga med dinern är en smärre dröm som gått i uppfyllelse (en banal sådan, förvisso, men ändå …) och dess läge längs det trafikerade norra Broadway känns på något sätt i sin ordning, av oklara febriga anledningar.


»Jag heter Tracy och är er servitris den här eftermiddagen«, säger Tracy, en kvinna i 30-årsåldern från Bronx som visar sig lika ointresserad av tv-serien »Seinfeld« som hon tvingas blidka sina överordnades order. Vi beställer en milkshake och dubbel espresso men får snart veta att minimisumman att beställa för i båset vi valt att slå oss ner i är på tok för långt fjärran för att de ska låta oss sitta kvar där vi sitter. »Beställ mer eller så kanske ni kan sitta i baren?«


Vi slår oss ner i baren i ett hörn. «Jag tänker inte tvinga i mig en sallad bara för att få sitta kvar på platsen ni visade mig till«, hörde jag mig själv säga och insåg hur nära en stöld av en »Seinfeld«-replik jag egentligen var. Tracy syns inte till något mer. Den dubbla espresson slinker ner under några affischer av karaktären Cosmo Kramer, som naturligtvis är till salu.


På Tom's »Monk's« Restaurant mjölkar man vad som går av 90-talets kanske populäraste tv-program alla kategorier. I hörnet hänger tidningsutklipp, på andra väggytor syns privata foton från någon sketen måndag när Jerry Seinfeld besökte dinern och kanske tog en kaffe. Jag betalar notan och ber om ett kvitto. »Visst«, säger ägaren, en storvuxen karl med tjockt hår. »Inga problem.« Vid den klumpiga kassaapparaten har de fäst utländska sedlar likt en tillfällig tapetsering. Jag hinner skymta Irans framlidne ayatolla Khomeini på en av de solnötta sedlarna.


På andra sidan gatan från »Monk’s« (eller »Tom’s«, vad du nu vill kalla den) ligger en bokhandel. Jag blänger lite tidlöst över Paul Therouxs senaste utgivning, en reseskildring om en bussresa genom sydvästra Afrika. Theroux är en outtröttlig resenär, över sextio år och till synes evigt intresserad av planetens skeenden. Kommer jag själv att känna samma intresse när jag närmar mig samma ålder? Frågan känns relevant, jag känner mig lite skamsen som gnäller över Nya Yorks urbana hetta.


Drömmar, gamla resplaner och löften (till mig själv) börjar tränga sig på i den syrefattiga bokhandeln, jag borde kanske genast börja plöja igenom de rapporter och reportage jag samlat på mig genom åren. Angola ropar efter mig, ja just mig - av någon anledning. Men det som skriker högst är hysterin från London och »det kungliga nyförvärvet« som tvingat tusentals ut på gatan. Mer eller mindre uttvingade av sociala och politiska förväntningar som ställs på britter närhelst deras kungahus skriker efter sina undersåtars lydnad.


Pengar på vad som helst? En lika vedertagen sanning som det redan finns på tok för många reseskildringar från Nya York att denna inte torde intressera någon. På tv:n följs inslaget om nyfödda ungar i London upp med bilder från Queens där plötsligt oväder orsakat översvämningar bland bostadsområden. «Se upp för den här stormen när den glider in österut«, säger tv-meterologen och ler belåtet efter sin avlagda rapport.


Nyfödda bebisar och uppspelta nyhetsankare som varnar för stormar ger en tydligen hint om vad USA verkligen handlar om. En direktsänd hybris. Lägg till Cosmo Kramer från »Seinfeld« i röran så lider du i alla fall med ett leende.