De svikna EU-skeptikerna

TEXT & FOTO Klas Lundström

Veckan före EU-valet 2014 är det pridefestival på Gran Canaria. Regnbågsflaggor, tusentals besökare, turistsektorn drar en lättnadens suck. Men här är problemen många och EU-valet möts av skepsis och förakt. Många av finanskrisens offer står att finna i EU:s mest söderliggande skärgård.

Det firas i Madrid. Spanska fotbollsligan har avgjorts och Atletico Madrid står som segrare före storklubbarna Barcelona och Real Madrid. Spelarna firas likt hemvändande krigshjältar i den spanska huvudstaden.

– Hur kan folk bry sig om fotboll medan finanskrisen förstör liv, säger David Meijas, taxichaufför på södra Gran Canaria.

På radion hör han firandets sorl. Långt härifrån. 

– Fotboll i vår tids »folkets opium«. Spelarlönerna har skjutit i höjden, men vanligt folk vräks och blir arbetslösa. Hur kan en klok person stöda fotboll?

David är ung, arg och tänker inte rösta i det stundande EU-valet.

– Det är första gången jag inte tänker rösta, säger han. De etablerade partierna bara ljuger och håller varandra om ryggen. Jag har gett upp.

Det är först i Las Palmas det går upp för en att det är EU-val även här, Europas södra utpost. Till skillnad från södra Gran Canaria har Kanarieöarnas huvudstad – en snabbt växande stad med 400 000 invånare – fått sin gatubild dekorerad med plakat och affischer inför det stundande valet av parlamentariker att skicka till Bryssel.

Valdeltagandet är liksom i övriga EU en svår nöt för politiker att knäcka. Och vilka skulle ett högt valdeltagande egentligen gynna: Europas bruna krafter, de etablerade partierna, demokratin i sig? Kanske ingen.

Vid torget San Telmo slåss duvor om smulor under kaféborden. Kaféet är en kupol i mosaik som påminner besökaren om Afrikas närhet. Här arbetar Gran Canarias siste skoputsare, Carlos Albúnez, 64 år, född i Portugal. Han finner stort hopp i Gud men inget i EU-projektet. Innan han blev skoputsare jobbade var han som skeppskock och rabblar upp alla länder han lagt till i (i Sverige levde han fem år). Efter tre hjärtoperationer tvingades han upp på land och blev skoputsare. Som äldre europé med sjukjournal har lidit i finanskrisens kölvatten:

– Medicinerna är dyra och nu subventioneras inte hela beloppet. Så jag får trolla med knäna för att ha råd.

Skoputsaryrket har renderat status som lokalcelebritet och han drar upp sitt »pressarkiv« ur sin portfölj: tidningsklipp han själv figurerat i. Carlos putsar skorna åt Kanarieöarnas makthavare, Finlands konsulär, män i dyra kostymer. Andra bilder matar han duvor på.

– Skoputsaryrket kommer att dö ut, säger han sorgset. Inga unga vill jobba som putsare i dag.

Orsakerna är många, yrket är knappast någon brunn att gräva efter rikedomar i. Och finanskrisen har knappast trollat fram fler kunder, erkänner han. Han tänker rösta, men inte på något alternativ som lutar sig mot kapitalism eller kommunism.

– De måste tro bättre om oss än så, säger han och lägger undan sitt »pressarkiv« i sin vagn och rör sig till den angränsande gågatan ockuperad av klädbutiker. Där spenderar han eftermiddagarna.

Innan han tar farväl vill han understryka sakers tillstånd i dagens Spanien:

– Den som säger sanningen här kallas för fascist.

Buenos Aires-gatan, Las Palmas. Guld- och pantbutiker står rygg mot rygg med stängda kontor och affärsverksamheter i slitna fasader. Porten till den nationalistiska men EU-vänliga alliansen Coalición Canarias–Partido Nacionalista Canario (CC-PNC) huvudkontor är tung och leder in i en dov hall med golv i slipad flinta. Javier Morales, CC-CNP:s främste kandidat i EU-valet, tar emot på övervåningen utanför ett kalt inrett kontor. Det är högt i tak och i väggarna hörs havsvindarnas strandade ekon. Han tar av sig skorna och talar om örikets tappade tilltro till EU och politiken.

– Finanskrisen har påverkat oss negativt ekonomiskt och socialt, men nu även politiskt: folk vill inte rösta. Vi vill förändra saker och ting och stå upp för Kanarieöarna gentemot centralregeringen i Madrid och parlamentet i Bryssel, men för att kunna göra det måste vi få väljarnas stöd.

Vad han ställer sig kritisk till är de orättvisa konkurrensvillkor som EU drivit igenom, som tvingar Kanarieöarna till export av närodlade grödor som sedan köps tillbaka till dyrare marknadspriser. 90 procent på örikets marknad köps utifrån, vilket gör samtliga politiska krafter här eniga om att saker och ting måste förändras.

– Inom tio år hoppas vi kunna se en ny energimodell som skapar nya »rena« jobb för lokalbefolkningen, säger han. Vi måste även få igång ett jordbruk som kan producera mat åt alla. Vi är isolerade här, och i ekonomiska kriser drabbas vi hårdare än fastlandet.

Energibolaget Repsol (delvis ägt av spanska staten) prospekterar olja i havet nära Gran Canaria. För Madrid skulle en oljeindustri här vara ett välkommet tillskott till Spaniens energisektor (landet led av oljebrist efter Gadaffis fall). 2012 reste kung Juan Carlos till Kuwait för att teckna nya oljeavtal, men för att slippa kröka rygg inför gulfemirater hoppas centralregeringen i Madrid på en nationell oljerusch utanför såväl Kanarieöarna som det närliggande ockuperade Västsahara. Men opinionen på Gran Canaria är enad: oljeindustri, nej tack. Mycket lär dock avgöras med det väntade frihandelsavtalet mellan EU och USA: TTIP. Troligt är att ett förbud att utlåta oljerika vatten åt energibolag skulle strida mot avtalets handelsdirektiv.

Javier Morales suckar högt åt oljeplanerna, i La Provincia citerades han (15/5) nyligen: »Oljeutvinning här skulle bara gynna de rika och de mycket rika.«

– Intäkterna skulle inte vara för oss, säger han. Endast multinationella bolag skulle gynnas.

Så vad är alternativet? En radikal energiomställning, svarar han. Vindkraft, solceller, biomassa och havsenergi. En del är redan i rörelse: en vindkraftspark har byggts nära flygplatsen och skapar nya långsiktiga jobb. Det är bråttom: klimatförändringar har sedan 1950-talet ritat om Kanarieöarnas topografi, på Gran Canaria lyssnar unga i dag till de äldres berättelser om skogar och grönområden det i dag inte finns minsta spår av. En ekonomisk nystart är bråttom även enligt ekonomer: under finanskrisen har öarna gått miste om 600 miljoner euros varje år till följd av en avstannad byggboom, minskad turism och arbetskraft som lämnat öarna för andra länder i Europa eller Sydamerika.

Kan ett samarbete mellan Afrika och Kanarieöarna vara nyckeln till framtiden? Till exempel på fiskefronten, där ön Fuerteventura kan fungera som sjönav i ett samarbete mellan portugisiska Azorerna, Kap Verde, västra Afrika och Kanarieöarna. Ett sådant scenario förefaller enklare att förverkliga i egenskap av självständig önation, något många canarios önskar sig. Javier Morales politiska karriär har visserligen sprungit fram ur nationalistiska rörelser, men inte ens han kan ana ett självständigt örike i horisonten.

– Vi skulle klara oss bättre om vi fick bestämma mer själva, då skulle vi ärligt och hållbart kunna bygga ett samhälle som kommande generationer vill stanna kvar i.

CC-CNP tycks strandade i en paradox: bevarande av Kanarieöarnas ekologi är en viktig framtidsinvestering, men hur mycket är den värd när omvärlden driver marknaden och den sociala sektorn in i en ekologisk återvändsgränd? I EU-parlamentet ämnar CC-CNP vid eventuell valframgång äntra den liberala partigruppen ALDE (där Folkpartiet och Centern ingår) som gett sitt stöd för fri etableringsrätt framför statsinitierade grönare energialternativ. Spansk tv pockar på Javiers uppmärksamhet. Han reser sig och svidar om till slips och kavaj, glömmer först bort att han hade tagit av sig skorna. På gatuplanets råder valfeber. Medarbetare sorterar affischer, broschyrer och valsedlar. En kamera höjs för att föreviga engagemanget. Vänta! Två kvinnor och gömmer sina cigaretter under bordet.

– Det är förbjudet att röka inomhus i Spanien, säger de.

Norra Gran Canaria, nära hamnkvarteren. Pilar Álvarez, talesperson för det gröna EU-alternativet EQUO, tänder en cigarett och väntar på sitt kaffe. Hon slänger käft med några servitörer.

– Jag tänker inte och har aldrig röstat, brölar en av dem.

Inför EU-valet är orden ett slags mantra det närmaste du kommer en folkrörelse: soffliggarna. Valskolkarna tros bli i majoritet, över 50 procent.

– Det går ändå inte att påverka med valsedeln, säger mannen.

– Okej, glöm inte att den inställningen är rena drömmen för makten i Bryssel. Klart du inte kan påverka om du struntar i att rösta, kontrar Pilar.

Det politiska landskapet kantas av dessa positioner: fascination eller förakt. Svart eller vitt. »Vad finns det att tro på?« undrar ett hotellbiträde i Maspalomas, södra Gran Canaria. »När politiker skyddar varandra medan vi andra måste muta oss till skäliga reparationer eller installationer i våra hem.« Är det ett tecken på ett samhälle som slagits sönder av en ekonomisk kris eller flisor av ett post-fascistiskt trauma som inte tog slut förrän på 1970-talet? Pilar Álvarez är personalvetare och ägnar just nu all sin tid åt EQUO och EU-valet. Som talesperson för de gröna i Las Palmas visar hon ändå röstskolkarna viss förståelse:

– Korruptionen är det största problemet för det autonoma Kanarieöarna i dag. Den genomsyrar allt: turismen, byggsektorn, industrierna. I EU är vi den tredje mest korrupta regionen.

Medan hon dricker av sin espresso och röker en andra cigarett berättar hon om en turistindustri byggd på svarta pengar och tystade skandaler. Många canarios har sett sina marker beslagtagna eller uppätna av hotellkomplex. Den ohållbara turismen, menar hon, har skapat de sociala sprickor som visar sig i form av utbrett narkotikamissbruk, hemlöshet, kvinnovåld och uppgivenhet.

– Det är svårt att vara grön här, menar hon. Att få folk att delta och tro på de gröna krafterna är svårt i tider av missnöje. Och svårare när makten i Madrid föredrar olja framför gröna alternativ.

Inom EQUO är konsensus ledordet, ett hedervärt alternativ inom en partikultur som annars drivs av majoritetsstyre. Ett resultat är att medlemmarna själv valt sina EU-kandidater. Den annorlunda strukturen och inställningen till föreningsarbete kommer vinna i längden, tror Pilar. Liksom de gröna i Sverige vill EQUO stanna i EU, men »ett annat EU«, säger Pilar.

– Europa måste bäras fram av solidaritet, inte girighet. Det är hemskt att se vad euron har skapat: skenande kostnader. Pesetan hade sina problem, absolut, men inte i närheten av de som euron skapat. Folk måste vilja lära sig mer om hur vi kan komma ur krisen och bygga en ohållbar ekonomi. Annars kommer samma system, byggt på brist på engagemang, att finnas för evigt.

Playa del Ingles är dränkt i en dekadent atmosfär. Många ställen har stängt, kanske för att det är lågsäsong, men förmodligen för gott. Öknen intill känns mer levande och inbjudande än restaurangernas neonskyltar och de afrikanska immigranternas uppgivna uppsyn. De håller till i passagerna och försöker kränga solglasögon till fotgängare. Trots politikers fina ord om samarbete med Afrika är det tydligt att segregationen är ett problem. Zidane, 40, kom från Västsaharas flyktingläger 1998, kvar är familj och släkt.

Situationen är ohållbar, säger han. Som anställd inom servicebranschen arbetar han sex dagar i veckan och hinner inte slåss för ett fritt Västsahara. Han vill rösta i EU-valet, men är inte berättigad.

– EU måste sluta göra affärer med Marocko om våra naturresurser. De tillhör Västsahara och endast vi kan fatta beslut om dem.

Liksom i Västsahara märks en separationsvilja på Gran Canaria. »Ut med spanjorerna«, står det klottrat i Las Palmas hamnkvarter. »Demokratin ruinerar oss«, står det på en annan vägg i El Tablero, en liten by norr om Maspalomas. Här bor arbetare inom turistnäringen. Här och var syns plakat för de etablerade vänsterpartierna, men EU märks främst av i näringsidkares berättelser. Krisen har slagit hårt men i total mediaskugga: restauranger som tidigare hade tio anställda överlever tack vare att de blivit familjeaffärer. Turismen är lika mycket Kanarieöarnas öde som snara:

– Vi är helt utelämnade åt turisterna, så de måste vi ta hand om, säger Carolina, servitris i 30-årsåldern.

Första gången Birgitta Frejhagen kom hit var 1968, och i boken Pionjärerna berättar hon historien om ögruppens svenskhistoria. Hälsoturismen lockade de första hit, men att det var just skandinaver som fick fart på turism har att göra med efterkrigstidens Europa. Den svenska välfärdsmodellen med industrisemester och kollektivavtal lade grunden, men det var det kalla klimatet i norr som väckte en kollektiv längtan efter sol och värme. Varje år reser 300 000 svenskar hit. Framtiden bekymrar Birgitta:

– Turismen har förändrats. De senaste tio åren har all inclusive-turismen ökat med 20 procent. Och det bidrar inte till lokalsamhället utan stänger in människor och dödar det lokala. Orten, Gran Canaria, blir inte intressant.

Hälsoturismen finns kvar, men med en ny kategori: krigsveteraner. Isaac har inte fyllt 30 men har ändå kommit hit som en märkt själ.

– Som soldat för brittiska armén tjänade jag skit och offrade mitt liv för ingenting, säger han.

Offerskapet innebar ett år i koma efter en detonerad bilbomb utanför Herat, Afghanistan. Här hoppas han komma vidare och jobba inom äventyrsturismen. Hur plötsliga skeenden kommer påverka återstår att se, de post-traumatiska stressyndromen spökar med ständiga blickar över axeln.

– Min mor och son kommer snart hit och håller koll på mig, säger han och ler.

Till Kanarieöarna söker sig människor av olika anledningar. Finanskrisen, bland annat. Det talas om hemlösa européer som lever i Gran Canarias bergsgrottor. På 1970-talet var det hippies, i dag ekonomiska flyktingar. Vid ett lyxhotell tvättar två män med kräftröda ansikten sina hundar under en stranddusch. Två valpar värjer sig mot det kalla vattnet och rullar sig i sanden. Männen skakar uppgivet på axlarna. De kallar sina fyrbenta kamrater till sig och går längs strandpromenaden. De bär varsitt knyte i en tillvaro som är en ständig vandring bort från ett uppbrutet förflutet. Från väskorna sticker nötta liggunderlag fram. Allt de har.

Tidningen Arbetaren, maj 2014