9/11

9/11

TEXT & FOTO Klas Lundström


Nedre Manhattan. 9/11 Memorial Site. Stämningen är god. Sedan hösten 2001 rinner många floder hit. Till platsen för två fallna torn, numera brunnar som tar emot evigt fallande vatten.


Det första som möter en i ankomsthallen på JFK International Airport är flimret från en platt-tv ovanför de ringlande människoleden framför passkontrollen.

En av schablonbilderna av USA infrias ögonblicken:


»Skottlossning med dödlig utgång på ett college i Santa Monica, Kalifornien.«


CNN sänder direkt från platsen.


En ung reporter med frostig och uppeldad blick söker ögonvittnen. En ung kvinna börjar berätta, rösten spricker, reporterns frågor är detaljerade och rakt på sak – hennes omtanke når snarare redaktionen hon sänts ut av än sin svårt chockade intervjuperson. De har tittare att behålla (vid det här laget är risken överhängande att de hunnit byta kanal flera gånger), medievärlden är i kris och trycket på enskilda journalister är stort, en skottlossning genererar ofta i ett tittaruppsving som måste tillvaratas.


Den unga kvinnan är just till att lyfta på locket till sitt inre och släppa ut små bitar av den rädsla hon kände under skottlossningen på colleget men som hon trängt undan och förvarar djupt inombords. Men den tårögda studenten hinner inte mer än att med stapplande röst påbörja utlägget innan reportern artigt avhyvlar henne och meddelar att det är dags att vända tillbaka till studion.


»Kan du vänta lite, är du snäll …« För först lite reklam.


En tropisk storm når snart New York söderifrån. Gatorna svämmar snabbt över och paraplyförsäljare kränger varor som aldrig förr och bidrar till att förvandla staden till paraplyernas diktatur. På tunnelbanan virar alla ihop sina paraplyer, en man bär ett med den amerikanska flaggan som motiv.


Regn öser ner över staden jag först såg ur panoramaperspektiv på en gammal videokassett (som fortfarande ligger i min garderob, tror jag). Det var musikalen West Side Story (1961) som styckades upp i reklamfilmer från tidigt 1980-tal. Reklamfilmerna trollband mig mer än den tragiska kärlekshistorien mellan arbetargrabben och förre gängmedlemmen Tony och puertoricanskan och livstörstande María – det var i reklamerna om bilar, hollywoodprogram (»Mondo Beyondo« hette ett av dem) och godis som en ny värld vecklade ut sig.

Den liknade i stora drag min egen, ändå var den annorlunda.


Jag minns särskilt en av reklamfilmerna – jag tror det var för bröd – en blond och blåögd och lycklig pojke sprang runt med en gigantisk hov genom ett hav av vete i den amerikanska västern. Vidderna, möjligheterna, friheten. Det slutade med att han satte sig intill sin farfar och bjöds på en god smörgås. Tillsammans vände de ut och in på pojkens hov – släppte ut fjärilen, tillbaka till friheten.


Cirkeln slöts. Världen framför dina fötter.


Nedre Manhattan. Ett slöjmoln liknar ett vakande öga på en annars blå himmel. 9/11 Memorial Site känns som en pilgrimsresa, som ett vallfärdande i likhet med pilgrimers hajj till Mecka.


I kön stiger känslan av att stå på botten av någonting. En kittel, kanske en ravin efter ett kometnedslag. Somliga har redan förberett sig med amerikanska flaggor prydligt hoprullade och nedstoppade i tygpåsar och väskor att lägga över marmorytan framför de två minnesmärkena efter de fallna tornen: två djupa raviner skylda av oupphörliga vattenfall.


»Det är havsvatten«, förklarar en pojke för sin mor, påtagligt stolt över att ha kunnat förmedla informationen till henne.


Har pojken rätt tas vatten förmodligen direkt ur den närliggande Hudsonfloden, en av USA:s smutsigaste vattenleder.


Två skinande mynt badar i den lilla poolen mellan de inristade namnen och bassängen ackompanjerad av det oupphörliga vattenfall som numera utgör 9/11 Memorial Site.


De två mynten ligger där. Ensamma. Likt två fallna torn.


Ravinen som tar emot havsvattnet ger inte bara platsen dess innebörd – symboliken av att beträda en gravplats blir ytterst påtaglig. Vart hamnar allt vatten som försvinner ner i kvadratens avgrundslika djup? Är allt ett kretslopp?


Säkerheten är rigorös, på gränsen till paranoid. Rädslan ligger som ett genomskinligt täcke över platsen och kvinnan som scannar av de tusentals dagliga besökarna berättar, lite på skämt, att det inte finns någonstans i New York där en kamera missar dina steg.


»Vi måste ha det så«, säger hon.


Mycket görs politiskt med liknande utgångspunkter. Världen som osäker. Alla som potentiella fiender. Många floder slutar här sedan hösten 2001. Södra Manhattan, ett stenkast från havet. Två fallna torn, numera två brunnar som tar emot evigt fallande vatten.


Tar vattnet även med sig människors integritet i vallgravarna, som enskilda bevis för den rädslans kultur som numera blivit en naturlig del av vardagen?


»Var god och gå inte på gräsmattan medan gräset växer.«


Skylten kikar fram på gräsmattan där stråna är robusta och yrvakna. Vilket USA kommer att ha vuxit fram inom några generationer? Invånare vars tillvaro styrs av rädsla för terrorism, avlyssnade telefoner, öppnad post och multinationella bolag med befogenheter att spionera på sina kunder. Kommer invånare ens att ha någon uppfattning om att samhällsformer där saker och ting fungerar annorlunda faktiskt är möjliga?


Fastän 9/11 Memorial Site i grunden är en gravplats omgjord till vallfärdsplats är stämningen god. Kommer platsen snart att vara en plats lika naturlig – och indirekt obligatorisk – för gemene amerikan att någon gång i livet uppsöka i likhet med ansiktena vid Mount Rushmore i det ockuperade Black Hills, South Dakota, och Capitol Hill och Vita huset, Washington DC?


Tendensen känns given.


Militärer och krigsveteraner från någon av USA:s många väpnade konflikter världen över behöver inte stå och svettas med de övriga i kön. För dessa har en stig krattats lite vid sidan om, som leder rakt in till minnesparkens hjärta utan att de behöver genomgå tillnärmelsevis den överdrivna säkerhetsproccedur som åläggs övriga besökare.