Klas, cancern & döden

TEXT Klas Lundström

Klas Ingesson, fotbollsspelaren, har avlidit i sviterna av sin cancersjukdom. Han blev 46 år. Det är ingen ålder för någon men för den med barn i knatteåldern innebär det först och främst att familjen måste ställa in sig på att lida länge efter det att sjukdomen till slut krävt den sjukes liv.

Utanför fönstret i finska småstaden Rauma regnar det. På andra sidan gatan fortsätter livet i en skola. Interiören i klassrum världen över är i stort sett alltid densamma; målade alster, uppradade bänkar, i västerlandet det där ständigt malande, ljusa skenet från taklamporna. Jag är i Rauma för att skriva ett reportage, och trött och hungrig och smått vilsen damp beskedet om Klas Ingessons död ned som ett pockande fyrsken i höstrusket.

Cancerbesked slutar inte sällan i dödsfall. Min far var också 46 när jag – VM-sommaren 1994 – befann mig vid hans sida medan han andades in för sista gången, utan att någonsin andas ut igen. Dödsbäddar är ingen plats för barn – jag var elva, men klev nog ut genom dörren på Karolinska sjukhuset betydligt äldre än så inombords. Dödens leende är tidlöst men barmhärtigt i sin avsaknad av dömanden. Inför döden är vi alla lika, sägs det. Det vet nog bara den som passerat genom dess port.

VM-sommaren 1994, där Klas Ingesson deltog som blivande bronshjälte för det svenska fotbollslandslaget, blev min räddning. Jag kunde ändå inte sova om nätterna och då var det ändå fotboll så jag tror inte jag missade särskilt många matcher. I dag talar alla om sommaren 1994 som varm, magisk och fantastisk. Jag brukar inte invända, även om den där elvaåringen som sitter fast i något bråddjup inom mig inget hellre vill än sparka personen ifråga i mellangärdet, folk brukar inte ta plötsliga vändningar i samtal särskilt bra.

Alla i sorg måste gå igenom sina egna portar, traska långt in till de mörka kammare där inget annat finns än sorg och saknad och bitterhet. Jag försökte fuska, som de flesta gör i epilogerna till tragiska dödsfall, trodde jag kunde stanna på tröskeln och känna draget från tunneln. Men det räcker inte, inte på långa vägar. Det går att skjuta upp processen, visst, men ingen kommer ifrån den i det långa loppet. Världen fortsätter sin stilla seglats utanför ditt tempel av vrede och känsla av orättvisa, det ska den också göra – för ens sorg är bara ens egen. In till dina slutna rum vet bara du vägen.

Blicken kastas återigen in i Raumas skolsalar på andra sidan gatan. Det opersonliga skenet och oförmågan att förvandla rummen till någotsånär personliga påminner om sjukhussalar. I ryggmärgen sitter ännu minnet efter rörens symfonier fastpräntade likt misslyckade tatueringar. När cancern knuffat någon på tröskeln till döden blir familjerna inkvarterade i egna rum. Även om du senare, efter att cancern segrat över kroppen, lämnar rummet tar du det med dig, bär det över axeln likt en trasig fällstol som sticker hål i huden likt vassa nålar.

Sådan är sorgens akupunktur, skoningslös men helande.