Angolas hundar
TEXT Klas Lundström
Mindre bokförlag med begränsade ekonomiska muskler har berikat svenska boklådor genom att ge ut framstående författare från nutidens Angola. Eller publicerat böcker som handlar om det sydvästafrikanska landet.
Annars rapporteras det sällan från Angola efter det att inbördeskriget tystnade i början av nollnolltalet och oljepolitiken slukade landet. Och när någon nämner Angola i dag talas det mest om dyra hotellnotor, nordamerikanska bolags årsprofiter eller röjda minfält långt från händelsernas centrum.
SVT:s Korrespondenterna vandrade omkring i huvudstaden Luanda med livvakter och skräckslagna miner. »Angola här är ingen demokrati«, fastslog reportern Erika Bjerström. Ögonblicket senare lät hon krigsförbrytare från forna gerillarörelsen UNITA (finansierade av CIA och aprtheidregimen i Sydafrika) och numera politiskt parti bekräfta hennes svartvita analys.
Här nånstans hjälper oss det skönlitterära. Att förstå vore för pretentiöst och verklighetsfrånvänt att tillstå, men däremot för att försöka sätta sig in i Angolas komplexa verklighets trådar till det förflutna och det som står för dörren.
Annars blir fresken för luddig. Angola? Krig, etniska konflikter, olja, kinesiska investerare. Angola? Stor poesi, rikt kulturutbud, stolthet. Båda bilderna (en av dem mer schablon än den andra) ifrågasätter varandra, överlag måste Angola fortsätta ifrågasätta sin egen utveckling, sina öppna sår.
Angola — den tydligaste produkten av Kalla kriget.
I 500 år en portugisisk vanvårdad koloni, slutdestination för brottslingar som Portugals fascistdiktatur ville bli kvitt. Självständigheten kom i mitten på 1970-talet, tätt följt av inbördeskrig där CIA finansierade väpnade grupper som antingen ville bli enklav till grannlandet Kongo eller göra Angola till ett appendix till apartheidregimen i Sydafrika. Kubanska soldater och sovjetiskt bistånd hjälpte den vänsternationalistiska folkfronten MPLA till makten och första valsegern 1992.
I dag har kubanerna bytts ut till kinesiska handelsavtal och oljebolag från västvärlden. Ekvationen kan summeras till så enkel: det kalla kriget övergav aldrig Angola, det bytte bara skepnad. Och om det berättar många av de senaste årens skönlitterära verk från och om Angola.
En kvinnlig konsult på uppdrag i Angola är en aktuell bok som troligen få svenska förlag finner mödan värd att återge. Därför ska förlaget AML (förkortning för bokens författarinna Ann-Catrin Malmlöf och förlagets chef) ha en eloge för denna utgivning. Boken handlar om svenska Gerd, som under brinnande inbördeskrig beger sig till Angola för att arbeta med ett kollapsat lands telekommarknad (av alla då i det närmaste obefintliga marknader).
En ovanligt absurd sits, kan tyckas, men Malmlöfs svala och välskrivna prosa och fina research målar upp ett mänskligt drama där det absurda i vissa lägen blir det naturliga. I ett krig sätts inte bara allt på spel och ifrågasätts, däribland ens rätt att leva, allt kastas överända. Men konsulten Gerds upplevelser i detta kaotiska Angola blir en givande horisontell berättelse om individens plats i tillvaron, vilka möjligheter denna plats än erbjuder.
Den angolanske författaren Pepetela är Artur Carlos Maurício Pestana dos Santos nom de guerre, givet honom när han var gerillakrigare för MPLA åren före självständigheten. Senare en framstående kulturarbetare och minister i den radikala vänsterregeringen. Att Pepetela rört sig längs existensens alla avgrunder ger hans författarskap ett säreget omfång. Krigsfronter, att överleva i en repressiv koloni, tillvaron som makthavare i en regering, författare och inflytelserik systemkritiker.
Erfarenheter ur olika geografiska och politiska spektrum som tycks summeras i sverigeaktuella Hunden i Luanda (först publicerad 1985, då hans fjärde bok). Hunden som Pepetela skriver om är lika herrelös som den är fri, lika trollbindande som den är instängd, en produkt av kolonialismen, självständigheten, korruptionens intrång. »O cão« (hund på portugisiska) är Angola. Angola då, i dag och, som det ser ut nu, även i morgon.
Men hoppet finns.
Hoppet bor i Pepetelas närmast grävande ickefiktion, fast i litterär tappning, djupt in i Angolas folksjäl. Orden, meningarna, dialogen tystnar aldrig, hundens steg stannar aldrig. Myten, den förbannade och trollbindande myten, överger en aldrig. Släpper aldrig taget. Pepetelas nakna uppriktighet skalas heller inte av i övergången till svenska, översättarna Gunilla Winbergs och Miguel Pintos röster är tvärtom liksom Pepetelas fulla av sång och flöde.
»Hunden hade helt klart ett skuldkomplex eftersom han förmodligen hade utnyttjats av kolonialisterna som vakthund. Efter självständigheten förstod han att han hade varit på fel sida. Nu överdrev han allt på grund av sin skuld. Lagom är bäst. Jag skulle visa honom vägen, visa honom vilken roll en hund har.«
Är Angolas folk påtvingade en splittrad planets alla skärvor till identiteter? Är människan en konsekvens av kriget, eller är kriget människans skapelse?
I Sverige har man lite försiktigt men tyvärr apolitiskt vidrört vid temat lite grann, snuddat på ytan utan att skrapa på den. Sverige är i krig för första gången sen Kongos inbördeskrig på 1960-talet, under Natobefäl i Afghanistan. Frågorna bör alltså finnas närmare vårt innersta rum, men det gör de inte. Det känns ändå naturligt, det känns som en förnekelseprocess som håller på — och måste — luckras upp.
I Angola är situationen den frånvända. En nation som präglats av 500 års portugisisk kolonialism och under merparten av självständighetens tre decennier år plågat av blodiga inbördeskrig och ekonomisk missväxt. Omvärldens fortsatta kränkningar av den nationella självständigheten.
Att kulturen vidrör de ekonomiska, politiska och sociala följderna av krigets framfart är en självklarhet, det är kulturens uppgift att agera kanal i en försoningsprocess som ska läka lika mycket etniska och stamrelaterade konfliktsår som storpolitiska och ekonomiska. Landets första president var också poet och författare, Agostinho Neto. Hans dikt »Vi skall återvända« tillhör det starkare som skrivits om längtan. Ett utdrag är:
»Till våra marker
röda av kaffe
vita av bomull
gröna av majs
skall vi återvända«
Dagens Angola är stöpt av strävan efter identitet, en väg ur konfliktens dalar. Eller som Stefan Helgesson beskriver det i förordet till Hunden i Luanda: »Detta är en bok om en schäferhund. Kan vi låtsas.« Den som läser boken förstår att det rör sig om något helt annat. Eller?
Tillbaka till förstasidan
