Öknen har ingen ålder

TEXT Klas Lundström

Kommer Sverige att erkänna Västsahara? Eller kommer Sverige fortsätta att blunda för situationen i det av Marocko ockuperade Västsahara, kanske för att få Marocko med på tåget när det gäller unga marockaner som lever som hemlösa i svenska städer. Klart är att västsaharier lidit i sviterna av snart fyrtio års kolonialism – men att förhoppningen frihet aldrig kommer dö. Muhammed Lamine var 32 år när jag träffade honom i de västsahariska flyktinglägren i södra Algeriet. Han fick möjligheten att utbilda sig i Libyen. Det här är hans historia (som ingår i ett längre reportage om Västsahara i Den här platsen faller samman).

– Jag var tio år när jag skickades till Libyen för att studera. Vi var hundra utvalda. De bästa i varje klass fick chansen att utbilda sig utomlands, i mitt fall blev det Libyen. Två män från Polisario följde med oss dit som våra förmyndare. Innan vi lämnade lägren träffade vi Polisarios ledare som förklarade vikten av att vi skulle klara det här. Vi skulle bli vuxna, ta ansvar och statuera exempel för vårt folk. Ingenting fick störa våra studier och vi var gäster i Libyen och fick inte ställa till med några problem.

Muhammed vågade knappt se ledarna i ögonen, men han tog till sig vartenda ord och gjorde dem till ett slags mantra. Han tog aldrig farväl av sin mor innan han reste. »Jag skulle vara stark«, förklarar han och minns de tre första åren i Libyens huvudstad Tripoli som mycket svåra; han kände sig vilsen och ensam.

Åren blev problemfyllda till följd av inneboende fördomar och rasism som präglade det libyska samhällets syn på västsaharier. På skolgården uppstod det omgående konflikter och pojkarna hamnade ofta i bråk med varandra, något Muhammed minns med sammanbitet ansikte. De västsahariska pojkarna – fostrade med djup stolthet och en ärvd trygghet i identitet och traditioner – valde att möta de libyska pojkarna med de bråk och slagsmål som de provocerade fram. Efter mindre sammanstötningar blev bråken värre; påkar och flaskor användes som tillhyggen och polis som tillkallades fick skingra pojkarna med varningsskott.

– Vi fick panik över vad vi hade ställt till med, minns Muhammed och berättar att polisen bad de västsahariska pojkarna att gå hem medan han vände sig till de libyska pojkarna och sa: »Den som rör en saharisk pojke igen slår jag och kastar i fängelse. De är gäster i vårt land och ni skämmer ut er när ni beter er såhär.«

När de vände sig om för att gå därifrån drog en libysk pojke fram en pistol för att skjuta mot dem, men övermannades av polis. Efter det åkte polisen runt till alla de libyska pojkarnas familjer och tvingade dem att be om ursäkt.

– Det var första gången det blev problem – för mig.

Muhammed försvinner med blicken och den sammanbitne mannen återvänder till minnenas stränder. Han återvänder till upplevelser han inte gärna delar med sig, men som han möjligen känner sig manad att förmedla för att själv få en inblick i en tid som upptog hela hans ungdom. Den del av honom som blev kvar i Libyen, den delen av livet som han nu lagt bakom sig. Han hade förblivit en främling i ett land, i ett samhälle, som inte var hans eget; som han egentligen inte hade några rättigheter i. Han var en gäst inte bara i Libyen, utan även i sitt eget liv.

Den andra episoden som Muhammed betraktar som problematisk ägde rum flera år senare. Muhammed var inställd på att vara en duktig student och bara flyta med strömmen och senare återvända helskinnad till Västsahara för att bistå sitt folk. Det var när han precis hade valt att inrikta sig på att bli engelsklärare på universitetsnivå som kärleken uppsökte hans liv.

Hon brukade gå förbi honom när de satt och åt lunch. Hon kastade ofta blickar utan att Muhammed tog någon notis om det, men hans vänner förstod hur det låg till och fnissade: hon var intresserad av honom. Att förälska sig i en libysk flicka var så uteslutet som någonting kunde bli, berättar Muhammed som inte tillät någonting att lyfta fokus eller uppmärksamhet från studierna.

– Jag skulle återvända till flyktinglägren som lärare, som en tillgång för mitt folk och visa dem att de gjorde rätt i att tro på mig. Att jag hade levt upp till deras förväntningar, att jag inte hade svikit deras förtroende.

De höga krav som den unge pojken ställde på sig själv – och som han under återberättandet av denna livsepok både vidhåller och rättfärdigar – förklarar en genomgående sida av hans personlighet: uppoffringen. Muhammed skulle offra sitt eget liv för sitt land, och de egna känslorna var, menar han, nödvändiga att hålla tillbaka, förneka – de fick komma i andra hand. Folket hade satt sitt hopp till honom och de andra studenterna, till pojkarna.

En dag drog hon en av Muhammeds vänner åt sidan och bad att få träffa honom efter skolan. Efteråt uppsökte vännen Muhammed med ett brev, skrivet av henne.

– Brevet gav mig mycket ångest. Det gjorde mig rädd och bekymrad och att prata med henne var en omöjlighet. Jag bar brevet i fickan hela dagen och öppnade det inte förrän senare under kvällen, i ensamhet.

Flickan skrev om Muhammed. Hon hade lagt märke till honom när hon dagligen passerade deras bord. Hon skrev att hans tillbakadragenhet, att han höll sig för sig själv, intresserade henne. Sist i brevet bad hon Muhammed att besvara brevet. I flera dagar gick han omkring omringad av ångest och svårhanterade känslor.

– Jag kunde inte bara svara, jag vågade inte påbörja något. Men samtidigt ville jag inte vara respektlös mot henne. Hon hade bett mig att svara och det kunde jag inte bara ignorera.

Till sist skrev Muhammed till henne.

I brevet förklarade han att de under inga omständigheter kunde ha någon kontakt med varandra. Han försökte förklara hur viktiga studierna var, att han inte kunde svika sitt folks förtroende. Men kort därefter fick han ett nytt brev: hon ville träffa honom och föreslog att de skulle ses i biblioteket. De kunde sätta sig vid samma bord vid varsin ända och prata. Ingen skulle ana något, lovade flickan. Hon bestämde även en hylla som kom att utgöra deras brevlåda. De började brevväxla och lade sina brev till varandra på en plats som bara de kände till. En plats som kom att bli deras egen. Men Muhammed vågade aldrig träffa henne i biblioteket.

– Vi kom varandra nära genom breven. Hon berättade om sig själv, att hon inte ville leva ett traditionellt libyskt liv.

Hon berättade om sin förminskade roll i hemmet och om faderns kontrollerande ställning gentemot henne. En dag hade hon gått in till honom, kastat av sig slöjan och vägrat att använda den mer. »Jag kunde inte bry mig mindre ifall folk tycker att jag är galen«, skrev hon.

– Jag beundrade henne, berättar Muhammed. Jag blev förälskad i henne.

I ord, i breven, berättade Muhammed för henne om sitt land, sitt folk, om öknen och sina tankar. De gick flera år i samma skola utan att han knappt vågade se åt hennes håll när hon var i närheten. Hans sista skolavslutning i Libyen närmade sig och tidpunkten då han skulle återvända till Västsahara.

Muhammed fick ett brev från henne där hon skrev att hon ville gifta sig med honom och bad honom att gå till hennes far och be om hennes hand. Hon var beredd att följa Muhammed tillbaka till livet i flyktinglägret. Som hans fru.

– Jag blev överlycklig men samtidigt vettskrämd. Jag hade undvikit henne i alla år och nu var jag färdigutbildad. Snart skulle jag åka hem och vi aldrig ses igen. Det enda jag hade behövt göra var att åka hem till henne, men då måste jag sätta allt på spel: studierna, förtroendet från mitt folk. Jag skulle vara tvungen att gå genom hennes kvarter och riskera att bli skadad. Kanske ihjälslagen. Det gick inte. Jag vågade inte – jag vågade bara inte.

Muhammed kunde inte gå bortom sina egna gränser, som han uttryckte det. Hon hade avslutning några timmar före honom. I ett brev hade hon sagt att hon skulle stå utanför hans skolbyggnad och vänta på honom. Hon ville ta farväl av honom, åtminstone få tala med honom och se honom – en endaste gång. Och för sista gången.

Muhammed såg henne stå och vänta på honom.

Hon stod i ett hörn av skolgården med sina betyg och några böcker under armen. Det pågick ständigt en inre kamp inom Muhammed: kärleken slogs mot lojaliteten, känslorna för en annan person som fascinerade honom – som fick honom att växa – brottades med kraven han själv lagt på sina axlar. Krav som krävde minutiös koncentration och benhård disciplin.

Han ser henne på skolgården.

Hon väntar på honom; de två som varit varandras bästa vänner och stöttepelare under många år. De har delat känslor och liv. De är förälskade i varandra. Muhammed berättar inte vad som händer inom honom i detta ögonblick, vilka tankar som hinner rusa förbi – för att senare endast bli minnen.

Han passerar henne där hon står och väntar på honom. Inte ens nu, i deras sista ögonblick tillsammans, vågar han möta henne, vågar inte se vad kärleken hade kunnat göra med honom. Han släpper aldrig taget om den känslomur han tvingats resa i försvar mot sina känslor för henne. Utan ett ord, utan en blick, passerar han henne. Hon står kvar och han går, som färdigutbildad lärare.

Muhammed återvände till flyktinglägren. Han hade axlat de förväntningar som Polisarios ledning skickade med honom och de andra studenterna till Libyen. Många orkade inte med det höga studietempot och att leva långt från sina hem och familjer i ett helt annat sammanhang, med syften man som barn ännu inte förstår helheten av. När han återvänder till lägren och öknen inser han det som många insett före honom, hemkomna från årslånga studier utomlands; det finns inga arbeten i lägren.

Här är det som om tiden stått stilla och bara människors ansikten har åldrats. Öknen själv har ingen ålder. Det är heller inte meningen att dessa färdigutbildade lärare, läkare och konstnärer ska sluta i flyktinglägren i södra Algeriet: de ska istället ska utgöra samhällsgrunden i det fria Västsahara dagen då den marockanska ockupationen upphör.

Bokutdrag ur Den här platsen faller samman (först utgiven 2009, reviderad utgåva 2013.)