Öknen har ingen ålder
TEXT Klas Lundström
Döden är nog mitt tidigaste reportage. När jag tänker efter. Research och grävarbete påbörjades när jag ännu bara var ett barn. Det började omedvetet, några månader innan min far förlorade kampen mot sin hänsynslösa sjukdom och började frätas sönder inifrån. Under lång tid levde jag sida vid sida med döden, lärde känna den, gjorde den till min vän för att inte själv kunna hålla den någorlunda på avstånd, i stället för att förföras av den.
Kalhyggets nybildade gyttjepölar bjuds upp till dans av nordliga kastvindar. Pölarnas bruna vatten bär ännu på minnen från reslig skogen, nu endast döende minnen på en äng ännu anfrätt av vinterns sista andetag.
De djupa vecken i marken har orsakats av skogsbolagets fyrhjulsdrivna fordon, de olika ändarna av hjulspåren liknar små hamnar som transporterar varor och passagerare mellan sig.
Kalhyggets stämning för tankarna till färjkarlen som transporterar själar mellan livets rike och dödens strand. Färjkarlen ror stillsamt ekan över lugnt vatten; det är mörkt men ännu inte natt, ljud hörs men ändå härskar tystnaden.
Ingen säger något – åtminstone inte den här vändan, det beror helt på passagerarna, färjkarlen är inte mycket för kallprat, det finns det inte tid för, den har en eka att ro över dovt vatten.
Den här gången finns bara en liten pojke ombord, som sitter längst bak, som om det medvetet valda sätet i aktern kan komma att skona från vad som väntar (vad det nu är), som om det ännu finns tid att ändra sig.
Det gör det.
När ekan stannar till i brynet på andra sidan sitter pojken kvar i aktern, kastar en blick över axeln i riktning mot andra sidan: ett döende sken från svårdefinierade ljuskällor är allt som syns, kastar reflexer på vattenytan. Färjkarlen kastar en blick på pojken, en undrande sådan. Svaret är ordlöst, lika tyst som omgivningen – färjkarlen vänder ekan och styr den tillbaka över det stilla vattnet, mot det bräckliga ljusskimret.
En annan tanke hinner ifatt en under promenaden längs kalhyggets äng med utsikt över en stilla insjö; kommer virke från den här jordens fällda träd att skyla livlösa kroppar som återbördas till den jord det sägs att vi alla är komna ur? Går det att tala om det som fleras begravning, att det inte bara är skalet efter vissnade personer som läggs att vila i jordens eviga famn, de får sällskap av träd, stammar och framavlat virke som i samma ritual återvänder till de rötter som en gång födde dem.
Bokutdrag ur Döden (e-singel 2013.)
