Borneos elfte timme
TEXT & FOTO Klas Lundström
»Det här är palmoljeregioner«, förklarar Nuzran Aldhanï och syftar på östra Kalimantan, indonesiska Borneo. »Häromkring finns redan många fabriker och planer på fler hör man om överallt. Palmolja är framtiden.« Men palmolja är dess värre inte Borneo enda huvudvärk, även kolgruvor hotar en av världens viktigaste urskogar och dess invånare. Varav några saknar en röst på klimatmötet i Paris: solbjörnar och orangutanger.
Svart rök bolmar oupphörligt ur skorstenar och ut i atmosfären medan Nuzran Aldhanï visar vad allt handlar om: en frukt mindre än ett plommon. Frukterna ser ut att vara stöpta ur blod medan insidan är ett konstverk med tusentals olika linjer och skyddade kärnpartier. Kärnan genererar i olja, fibret i andra bränsleformer.
Det tar ett nedhugget palmträd tre år att växa ut igen och själva oljepalmen sex månader att producera nya frukter. En klase väger i snitt elva kilo. Palmolja används till bland annat läppstift, tvål, frukostflingor och sojamjölk. Den globala konsumtionen av produkter stöpta ur palmolja har tredubblats under de senaste fem åren.
Nuzran visar runt i fabrikens olika stadier. Den trettioårige mannen guidar med stor detaljrikedom och påtaglig yrkesstolthet. Fabriken är måhända ung men expansionsplanerna går redan varma inom företagsledningen.
»Det här är palmoljeregioner«, säger Nuzran och syftar på östra Kalimantan. »Häromkring finns redan många fabriker och planer på fler hör man om överallt. Palmolja är framtiden.«
Framtiden är annars ett ord som få vågar ta i sin mun.
Nuzran slog följe med palmoljans Borneo i början av 2011, då tackade han ja till tjänsten och lämnade fru och tvåårig son kvar på Sumatra. Han saknar dem. Saknaden är här en kollektiv känsla, oavsett plats i hierarkin; merparten av de anställda kommer utifrån; från Java, Sumatra, Timor. Fältarbetarna, det vill säga de som sliter i olidlig hetta i djungeln, består av billig arbetskraft, migranter som här tjänar mer än i sina hemtrakter, men betydligt mindre än vad som borde anses skäligt. Snittlönen är cirka 1 500 kronor i månaden, dagsförtjänsten cirka 50.
Nuzran känner inte till mer om Borneo än vad denna palmoljetäckta yta förmår visa honom. För honom och de övriga anställda är världens äldsta urskog bara en arbetsplats, vilken som helst. Vad de ser är monokulturens Borneo, det som av affärsmän enkom beskrivs som »möjligheternas land«.
Palmoljans ankomst till Borneo blev verklighet till följd av en rad sammanfallna omständigheter; Indonesiens ekonomiska brunnar hade långsamt börjat sina, Sumatras naturresurser var kartlagda redan för hundra år sedan och Java närmade sig slutskedet av befintliga mineralupptäckter. Det var för flera decennier sedan som Jakarta på allvar började utforska terrängen längs med havsbottnen och arkipelagens bräckliga korallrev, vilka tros ruva på rikliga oljefynd. I samma veva vändes blickarna mot Borneo och i dag upplever Kalimantan en tillbakagång till Suhartos ekonomiska modell, summerar den sociala rörelsen JATAM i sin rapport Deadly Coal:
»Nu används Suhartos tillväxtmodell i massiv skala och inkluderar ökande kvoter av migrantarbetare, palmolja och kol – vilka är modellens tre tydligaste inslag.«
I centrum står, menar JATAM, enkelspårigt tänkande, historia som upprepar sig och misstag begås på nytt utan dragna lärdomar. Modellen kräver fortsatt social och politisk instabilitet i svåråtkomliga regioner, och marker i Kalimantan, Papua och Java köps i regel upp av inflytelserika aktörer som senare anställer politiskt svaga grupper utan krav på tillgodosedda rättigheter eller acceptabla villkor.
På avlastningskajen befrias lastbilsflaken från sina ton. Lasten av palmoljeklasar formar väldiga högar vars orangeskinande form för tankarna till bilder av supernovor innan de upplöses i atomer. Ali särskiljer mogna frukter från omogna. Därefter skyfflas de mogna nedför en rödrostig järnbrant till steriliseringstankern för två timmars renspolning. Arbetsbördan är tung, det är mitt på dagen och hettan slår som tunga hjärtslag mot asfalten. Inte en vattenflaska inom synhåll. Mångas ögon vittnar om utmattning.
»Det är tunga uppgifter. Och lönen ...« Ali ser sig omkring, ingen från administrationen är inom hörhåll. Han slår ut med armarna och suckar: »Vad tror du, egentligen?«
Lönedumpning är satt i system: de anställda erbjuds endast tremånaderskontrakt vilket pressar ner lönerna samtidigt som nytt folk från ekonomiskt pressade hörn av Indonesien ersätter anställda vars kontrakt löpt ut utan att förlängas.
»Det är många som söker sig hit med två bara händer och ber om jobb. Vi kan tyvärr inte ge alla en anställning här, många åker härifrån lika tomhänta som de kom. Vi lider i varje fall inte brist på arbetskraft«, säger Nuzran Aldhanï.
Nuzran sjunker ner i läderfåtöljen bakom skrivbordet på sitt kontor. Han ber en medhjälpare komma med några vattenflaskor. Luftkonditioneringen brölar i bakgrunden medan Nuzran förklarar London Sumatras sociala förankring i regionen. Nära fabriken har bolaget låtit bygga en skola. Loggan är lika överflödig som produktplacerad vid entrén så att ingen elev ska missa att lärosätet är döpt efter dess grundare och finansiär. Kanske är det tänkt att eleverna, många barn till anställda vid fabriken, ska utgöra nästa generations palmoljefolk.
London Sumatra betalar närliggande byar mindre summor för markerna, men dessa bidrag visar sig ofta gå direkt till byäldsten eller lokalpolitiker. Förspelet till palmoljebolagens etablering visar därtill spår av bristande lokal förankring; ingen tycks nämligen ha bett bolagen att slå sig ned på marker som i generationer använts för odling av grödor och jakt.
Bortsett från London Sumatras ringa sociala insatser är gränsen mellan bolag och byliv knivskarp. Få unga uppvuxna i Bantung Isuy eller närliggande byar arbetar på plantagerna, och de som provat lyckan inom palmoljeindustrin vittnar om hårt jobb och dåliga ersättningar.
»Jag stod ut en dag«, berättar en ung man i tjugoårsåldern och håller upp ett finger. »Det var olidligt att jobba mitt på dagen i hettan och sortera klasar. Få från trakten vill jobba inom palmoljeindustrin. Det är så dåligt betalt och knappast värt mödan.«
I stället föredrar många unga tillfälliga arbeten som gummitappare för lokala markägare.
»Bättre betalt och mindre slitsamt«, förklarar han.
* * *
Det finns de som upplever god avkastning på Borneos palmoljebonanza. Den kanske största aktören på Indonesiens palmoljescen är Cargill.
Familjeföretaget Cargill grundades 1865 i Minnesota, USA. Sedan dess har företaget expanderat världen över tack vare traditionen att utnyttja finansiella depressioner, odemokratiska ekonomiska system och gynnsamma kontakter med makthavare. Det multinationella jordbruks- och spannmålsbolaget omsätter årligen över hundra miljarder dollar världen över.
Cargills företagsetik har banat väg för ett läge där en handfull nordamerikanska jordbruks- och spannmålsbolag har ett monopolliknande inflytande över näringskedjan från åkrars arbetsförhållanden i tredje världen till vita konsumenters matval via distribution och mellanhänder. Sin starka ställning säkrade Cargill efter 1900-talets världskrig, då en planet utan mat intill söndersprängda jordbruk tvingades köpa de råvaror som fanns tillhands – och till priser som marknadens fåtal aktörer kunde reglera obehindrat.
I dag ståtar Cargill med kontor i över sextio länder. Där Cargills närvaro och ställning varit och förblivit stark har miljö- och människorättsbrott å andra sidan gått hand i hand med bolagets profiter. Kännedom om konflikter och rena människorättsbrott har spårats långt upp i Cargills styrelsehierarki; i Amazonas har bolagets sojaproduktion påskyndat ohållbar avverkning och laglöshet, i San Francisco har man förorenat stadens naturskyddade bukt, i Australien fick man böta för läckage av miljöskadliga salter, i Uzbekistans bomullsindustri samarbetar bolaget med en repressiv diktatur, och i Mali har Cargill och Nestlé anklagats för systematisk trafficking, barnslaveri och medveten svälttortyr av minderåriga som vägrat arbeta på kakaofälten. På Borneo har Cargill bakom neddragna ridåer bidragit till att krackelera delstatsregeringar genom att utveckla en förödande monokultur som berövar ursprungsfolk marker, rättigheter och politiskt skydd.
Men trots att indonesisk domstol slagit fast att Cargill gjort sig skyldigt till miljöbrott och fördrivning av civila höjs ytterst få ögonbryn, än mindre syns några praktiska åtgärder. Orsakerna är två utmärkande: korruption och skicklig mediestrategi. Sedan sjuttiotalet har Cargill försäkrat sig massmedial tystnad i spåren av sina etableringar genom att bland annat köpa upp underleverantörer, sätta sig i olika bolagsstyrelser samt vidhållit en låg profil utåt.
En annan kompromisslöshet uppvisas i djungeln.
»Cargill handlar regelbundet med palmolja från kontroversiella underleverantörer som bidragit till regnskogsskövling, människorättsbrott samt verkat bortom lagens ramar«, summerar Rainforest Action Network företagets närvaro i Kalimantan i Cargill’s Problems With Palm Oil.
Cargill har inte deklarerat för antalet plantager på Borneo. Företagets palmoljeproduktion bedrivs dessutom inkorporerat med ett semistatligt bolag från Singapore: Temasek Holding. Det hela ingår i ett komplicerat nätverk bestående av penningstarka aktörer med goda förbindelser till inblandade regeringar. Greenpeace granskning visar att många plantager i Kalimantan saknar de certifikat som rekommenderas för en hållbar palmoljeproduktion.
I praktiken gör det Cargills verksamhet olaglig, men verksamheten kan fortgå vid plantager som ännu inte registrerats av vare sig globala palmoljeorgan eller den indonesiska staten tack vare ett juridiskt kryphål. »Detta kryphål utnyttjar Cargill för att aktivt förstöra regnskog, bränna torvkärr, kränka kommunala landrättigheter, förstöra floder och ta större landytor i anspråk än den tillåtna kvantiteten«, summerar Rainforest Action Network.
Om miljöorganisationens siffror stämmer med verkligheten har Cargill sedan nollnolltalets mitt jämnat omkring 11 000 hektar naturskog med marken på Borneo. Lokalbor vittnar om lögner och ovetskap kring palmoljeproduktionens konsekvenser, utsläpp och avfall från plantagerna har nått floder och vattenbestånd, gifter som synkroniserat sig med dricksvattnet och jordbruket. Andra källor har trätt fram och visat på rentav otillåtna markövertaganden. Den sorgliga epilogen i Borneos palmoljetragedi skrivs ändå där den politiska praktiken är minst närvarande; i öns jord, i torvkärren som inte lämpar sig för palmoljeproduktion.
I Indonesien talas det numera om »Zero Burn«, en rekommenderad riktlinje för att råda bot på Kalimantans utdragna färd mot natt. Men det återstår att se huruvida välskrivna fraser om miljöhänsyn kommer att omstöpas till praktisk politik. På Borneo befarar många att intressena och insatserna – från marknad, Jakartas korridorer och regionala makthavare – helt enkelt är för höga.
* * *
En månad har passerat sedan Kate Middleton lovade prins William evig trohet i en kyrka i London. Bilderna i skvallermagasinet kämpar i den fuktiga kvällsluften för att behålla det lyster och den glättiga fasad som de kungliga fotoobjekten försöker utstråla. Fem kvinnliga volontärer från Storbritannien blickar igenom tidningen och kommenterar ansiktsuttryck, leenden och klädsel.
Aftonen är tyst.
Enda ljudkulissen utgörs av sorlet från kompakt regnskog som omringar Samboja Lodge, ett rehabiliteringscenter för orangutanger i regi av Borneo Orangutan Survival Foundation (BSO), en global rörelse med filialer i sexton länder, knutet till Världsnaturfonden. Det är inte första gången som samtalet kring middagsbordet slirar in på det brittiska kungabröllopet, inte heller sista gången som de finner sig omringade av djungeln med den nötta skvallerblaskans oändliga bildgallerier och kommentarer om gästerna, brudparet och en hel värld som taktfast grät till deras jakande löften.
»Men prins William borde sannerligen ha gjort något åt sin flint«, suckar Mary (och inte heller den anmärkningen faller för vare sig första eller sista gången).
Mary visar upp en bild på brudparet likt någon som förmedlar bevismaterial i en rättssal; prinsens håravfall syns tydligt, som vore det ett brott med ont uppsåt.
»Om du är så rik som han är, varför inte satsa lite slantar på yta när hela världen ska sitta och blänga på en.«
»Herregud, till och med Wayne Rooney tycker ju att hår har blivit en viktig grej«, instämmer Louise, en annan volontär från Storbritannien.
»Precis.«
De skrattar medan samtalet ebbar ut.
Gränsen är hårfin mellan att skapa en kollektiv anda och samtidigt beröra ett ämne som kan få tankarna att tippa över i hemlängtan. Stämningen är rakt igenom artig, uppsluppen och gruppen ger uttryck för trötthet efter dagsverket på »orangutangöarna« och bland solbjörnarnas kullar.
Alla fem volontärer i mellersta tjugoårsåldern är en del av den nya tidens volontärarbete där volontären själv bekostar sin vistelse. Här kallas fenomenet volontour.
Alla verkar ändå nöjda, de visste att BSO bedriver seriös verksamhet, förklarar de. I andra fall med rehabilitering av orangutanger, däribland på Borneo, har svåra sjukdomar och förmänskligade beteenden spårats till volontärer som blivit alltför intima med de varelser de kommit för att bistå.
Projektet grundades i slutet av nittiotalet på 160 hektar mark som just lidit svårt av skogsbränder och torka. Träd återplanteras och tio år senare är resultatet slående: bland organiska odlingar och lummiga grönområden har 750 arter blossat fram.
»Det här är en dröm«, säger Amran, tjugofemårig guide och journaliststudent från Balikpapan som arbetat för projektet sedan 2008.
»Återplanteringen är tänkt att statuera exempel för ett ’möjligt framtida Borneo’.« Och inte genom att återvända till ett förlorat paradis, förklarar Amran, snarare att finna ett tillstånd där ekologi och människor lever sida vid sida utan att endera parten utplånar den andra. Visionen bärs upp av arkitekturen, inramningen, de anställdas insatser och bemötande, men framförallt av de västerländska volontärerna.
»Det här projektet får mig att tro på mänskligheten«, säger en av dem medvetet högdraget.
* * *
Orang utan. Indonesiska för »människan i skogen«. Orangutangen finns förutom på Borneo bara på Sumatra (även om de tillhör olika släkten som genetiskt gick skilda vägar för 400 000 år sedan) och är enligt DNA-tabellen den art som står människosläktet närmast. Innanför Sambojas osynliga markgränser finner ett hundratal orangutanger skydd mot illegal jakt och skövlingens försämrade levnadsvillkor. Ett skydd som emellertid lutar sig mot osäkra premisser – människans närmsta artfrände riskerar alltjämt obönhörlig utrotning.
Cia tittar sorgset upp från sitt blad.
Vetskapen om att hon vandrat vilse i sjukdomen hepatit-b fyller hennes ögon med vemod och en närmast anklagande blick. Den vackra orangutanghonan kröker rygg och letar efter något på marken och glömmer för en stund bort bladet. Vallgravar skiljer de så kallade »orangutangöarna« från den övriga parken. De är olika stora och gömmer orangutanger i olika mängder, men öarna närmast vägnätverket som klyver genom Samboja är »karantänzoner« och inhyser de som insjuknat i hepatit-b eller tbc. Orangutangerna kommer ofta från illegala zoon eller som forna husdjur.
Den första orangutangen hittades övergiven i en sophög. 300 har återbördats till en tillvaro i det fria, men i dag måste BSO neka nytillskott; de är redan över två hundra stycken här. Cia är en av 50 000 orangutanger på Borneo. Siffran är inte så hög som den borde vara till följd av tjuvjakt och fångst av ungar som säljs på svarta marknaden som sällskapsdjur.
Nya forskarrön visar hur orangutanger i den mänskliga köttkonsumtionens spår tvingats lära sig bemästra en ständig tillvaro på svältens tröskel. Men de senaste seklernas skövling är inte enda argumentet som går i god för den slutsatsen; Borneos djungler har alltid, påpekar en studie i Biology Letters, varit en tuff och rentav fientlig hemvist för människans närmsta släkting. Tack vare god proteinupptagning från den fruktdiet orangutangen har som basnäring står de sig även under längre perioder, ofta i flera år, då fruktskörden sjunker till följd av skövling eller torka. Orangutangen håller således svälten stången på ett sätt som vore en omöjlighet för människan.
En orangutang som kom till Samboja efter att ha räddats undan gruvdriftens framfart har lärt sig simma. Det vore inte det största problemet, förklarar skötaren Hesty, om det inte vore för de simlektioner hon har börjat ge de andra orangutangerna.
»Vi fann henne plötsligt på nya ställen hela tiden. Hon simmar mellan de olika öarna och snor mat och provar nya sovplatser. Det är inte så önskvärt eftersom orangutanger med olika sjukdomar börjar umgås under en tid då de fortfarande befinner sig i karantän. Genom åren har vi ibland funnit orangutanger uppe i matsalen, dit de promenerat efter att känt doften av mat.«
Hesty ler åt det hela, simlektioner och långa promenader är ändå ett livstecken mitt bland de ärrade orangutangernas sjuktillvaro. Hon har arbetat för BSO i tre år efter avslutade biologistudier på Java. Hennes föräldrars vattenbrunn förgiftades nyligen av kolgruvorna några kilometer från Samboja. De kompenseras nu några år framöver med 200 000 rupiah i månaden (cirka 150 kronor). Men det är en klen tröst då skadan är evig.
»Det är smulor för bolagen, spottstyver. Skadan är ju redan skedd. För mina föräldrar är situationen allvarlig och ekonomiskt ohållbar. Bara kostnaderna för vattenreningen ligger på 900 000 rupiah i veckan. Det är inte heller så att de har ett överflöd av alternativ till bostadslösning heller.«
Hesty ursäktar sig och korsar karantängränsen några meter ifrån en av öarna.
* * *
I andra änden av dalen släpps solbjörnarna ut ur sina inhägnader för sin lunchmotion i en inhägnad zon bestående av klätterställningar, tunnor och högvuxet gräs. Läget för solbjörnarna är ett annat än för orangutangen; det är svårt att finna lämplig plats åt dem samtidigt som de redan ses som utrotningshotade i vilt tillstånd. Liksom orangutanger används solbjörnar som husdjur eller exklusiva varor på svarta marknaden, men de är även villebråd för organjägare, pälskollektörer och samlare av obskyra tandsouvenirer.
I BSO:s regi släpptes solbjörnar senast tillbaka i fritt tillstånd 2003, sedan dess har omständigheterna enligt projektet varit allt annat än optimala. Det saknas plats och tydliga indikationer från högre ort om att solbjörnarna inte kommer att jagas på nytt.
Det var just omständigheter kring Borneos solbjörnar som sommaren 2011 reste frågetecken kring Världsnaturfonden, till vilken BSO-projekten är knutna. Miljöorganisationens trovärdighetskapital stod plötsligt hotat och politiker med intressen i skogs- och kolbranschen fann ett argument för att avväpna Borneos miljövänner.
Den indonesiska miljörörelsen WALHI har flera gånger publicerat dokument som hävdat att WWF samarbetat med kontroversiella bolag med intressen i bland annat Borneos timmer- och palmoljeindustri. Ett bevis för den saken var bland annat att solbjörnar som befann sig på rehabiliteringscentra matades med giftigt avfall från genmanipulerade bär inköpta av palmoljebolagen.
Genmodifierade grödor på Borneo är emellertid inte det enda exemplet på »greenwashing« som Världsnaturfonden visat prov på det senaste årtiondet.
Greenwashing innebär att miljöskadliga jordbruk eller ekologiska projekt förses med »gröna certifikat« som för bolagen ifråga i slutändan genererar i ekonomiska profiter och förbättrat anseende i allmänhetens ögon. Vad miljöorganisationer som Världsnaturfonden har att vinna på att delta i en urholkning av certifikat som ska förhindra genmodifierade grödors övertag på den globala matmarknaden är svårt att sia om.
»Tyder ’ansvarsfulla’ och ’hållbara’ certifieringar på en verklig strategisk framgång för WWF och deras kollegor, eller är planerna inget mer än business as usual med greenwashing på industriell skala och en en fernissa av social rättvisa?« frågar sig forskaren Jonathan Latham i en essä.
Latham skriver om en framväxande industri som bygger lika mycket på kohandel som ett ointresse för de sociala och ekologiska skador som uppstår i det oreglerade jordbrukets spår, däribland i Indonesien. »Regnskogsröjningens laglighet är ofta tvivelaktig, eller direkt olaglig, och kräver vanligen att befintliga invånare avlägsnas från marken. Det är en värld av privata arméer och mutor.«
För Världsnaturfondens del tror Latham att prestige kan vara en av orsakerna till den slappare inställningen gentemot bolag med historiskt sett bedrövliga miljömeriter. Det finns mål i sikte, inom en tioårsperiod ska certifierad sojaproduktion vara en global företeelse och inkludera ansenliga hektar av planetens produktion. Men att prominenta miljöorganisationer tillhandahåller »hållbara« och »ansvarsfulla« etiketter på storföretags närvaro i tredje världen – ofta ett förödande resultat av land grabbing – lär knappast leda till en positiv utveckling i ekologiskt trängda zoner, befarar kritiker.
Jonathan Latham beskriver den dörr som miljöorganisationer öppnat på vid gavel för den globala matindustrin att vandra igenom utan krav på ansvar eller tillräcklig tillsyn:
»Att kringgå skulden för miljöförstöring i Amazonas, Asien och på andra håll, undergräva ekologiska och andra äkta certifieringssystem och splittra miljörörelsen måste under dessa omständigheter vara en dröm som går i uppfyllelse för medlemmar av det industriella livsmedelsproduktionssystemet. En sann cyniker skulle kunna hävda att det inte kunde blivit bättre om så livsmedelsindustrin själva hade planerat det.«
Solbjörnarna i Sambojas inhägnader vet troligen ytterst lite om dessa omständigheter, födan de glupskt intar medan solen ställer sig i zenit och får djungeln att gråna i soldasket uppger inte heller sitt ursprung. En halvtimme senare, tillbaka i burarna, förser de brittiska volontärerna solbjörnarna med färskt vatten. En av volontärerna beklagar sig över den drypande svetten som rinner från håret ner längs pannan.
»Det är ändå bättre än att ha den där pyjamasen på sig«, säger volontären från Coventry och sneglar mot en av solbjörnarna.
Svetten har bildat synliga pölar i den mörka pälsen.
Utsikten från det tjugo meter höga tornet ovanför BSO:s kontor bjuder inte bara på en svepande panoramabild över grön sekundärskog och molnskuggor som lägger svalkar grönskan. I horisonten, granne med Sambojas utkanter, blottar sig en avlång orange linje; erosionen som världen över blivit kolgruvornas riktmärken. Lokala och kinesiska gruvbolag köper i allt högre utsträckning upp mark av bybor. Samboja drivs förvisso som ett självständigt projekt, något som belönar BSO med oberoende och, än viktigare, trovärdighet – det gör även projektet sårbart för ekonomiska och politiska påtryckningar.
»Om inte Samboja hålls kvar i lokal ägo och drivs utan kommersiella intressen är farhågorna stora att marken kan komma att säljas till gruvbolagen«, berättar Amran.
I andra riktningar stiger molnen från ännu en gruvetablering. Även här, på tröskeln till Sambojas återplanterade skogsmarker. Två separata världar med helt olika mål.
Amran kisar med ögonen för att kunna syna röken. »Den där gruvöppningen har jag inte sett förut«, säger han.
På ett foto nere i biblioteket syns Aldrin, en av orangutangerna som återvänt till vilt tillstånd efter flera år i Sambojas vård. Han gjorde sig smärre berömd som »den pussande orangutangen«, för sin omtanke för skötarna. På fotot hänger Aldrin mellan två trädstammar och tränger djupt in i betraktarens ögon.
»Projektet är ett försvar mot kolindustrin. En protest«, säger Peter Karsono, en av Sambojas grundare när vi träffas. Han säger åt sin chaufför att inte röka vid receptionen. I den väggfria matsalen som vetter mot djungeln ger en katt ifrån sig jämrande rop efter de brittiska volontärerna som brukar hålla den sällskap om kvällarna. »Gör er av med den där katten någon gång …«, suckar Peter.
Några anställda nickar nervöst, det verkar som om de lovat att göra det vid tidigare tillfällen.
»Kolindustrin är en ny företeelse i östra Kalimantan«, säger Peter. »Alla gruvor är nya, mellan två och fyra år. Och vad som är mest beklagligt är nationaliseringen av koldriften. Eller ’indoniseringen’ som vi kallar den.«
Enligt Peter innebär nationella bolagsövertaganden i regel större vårdslöshet, mindre social närvaro och arrogantare inställning till ansvarsfrågor som exempelvis miljöhänsyn. Peter Karsono frågar mig ifall svenska gruvbolag fortfarande använder kvicksilver i processen. Jag svarar att det förekommer en del gifter inom svensk gruvdrift. »Kvicksilver används här«, understryker Peter och skakar stridslystet på huvudet.
»Situationen är allvarlig, tro inget annat. Gå inte på rapporterna som indonesiska myndigheter släpper och som västmedier citerar. Läget är riktigt allvarligt nu.«
* * *
Det lilla samhället Katanga grundades 1973 av inflyttade bönder från Java och Sulawesi som ett led i Suhartos storskaliga transmigrasiprojekt. Trettio år senare är Katanga tyst fastän de väldiga hjulspåren efter traktorer och lastbilar aldrig hinner lägga sig förrän nya fordon hasar sig igenom byn.
Amran känner många här.
»Sedan ett år tillbaka är harmonin borta«, säger han och håller båda händerna på ratten och låter fordonet nästan ljudlöst passera förbi grönska längs en avvikande upplöjd grusväg.
Växtlighet som med de odds som råder kring Sambojas marker inom kort tros bereda väg för gruvindustrin. Allt beror på när, inte om, den befintliga gruvan väljer att expandera. Här påbörjades kolproduktion 2010 och numera passerar lastbilar med fyllda containerlaster dagligen Katangas huvudgata i skymningen med destination Balikpapan för att därifrån skeppas över till den kinesiska marknaden.
Amran lotsar det fyrhjulsdrivna fordonet vidare genom historiska marker; det var häromkring den första moderna timmerstationen grundades på femtiotalet och lade grunden till dagens farled längs vilken illegal skövling färdas. Symboliken går inte att undkomma, kanske gör den till och med viss nytta. Bidrar till klarsynthet, en inblick i hur ekonomisk kolonialism fungerar.
Han stannar bilen och låter motorn gå på tomgång. Ett hundratal meter längre fram öppnar sig dagbrottet. På håll förefaller arbetarna, grävskoporna och lastbilarna balansera längs schaktets rundel med snubblande marginaler. Amran vill inte köra närmare gruvhjärtat, om jag vill fota något så är det här så nära inpå gruvan vi kan köra, förklarar han. BSO:s logga pryder fordonet och det har vid tidigare tillfällen väckts obekväma frågor då han med egna spontana körningar försökt att kartlägga kolindustrins framfart i byns utkanter.
I Katanga föredrar invånare att inte yttra sig kritiskt mot kolindustrin, i slutändan yttrar de sig inte alls. Skvaller färdas snabbt, här råder ett tillstånd av social kontroll. Främmande ansikten inspekteras. En kvinna i närbutiken intill motorvägen mellan Samarinda och Balikpapan medger att vägarna har försämrats och invånare har upptäckt gifter i dricksvattnet i kolindustrins spår. Sedan har hon fått syn på mitt anteckningsblock – även om jag trodde mig vara smart som lämnade kameran kvar i bilen. Hon vill inte yppa mer om den saken, än mindre synas i främlingars sällskap. Anställda från de lokala gruvbolagen som utgör Katangas nybildade gruvkollektiv handlar ofta i hennes butik.
»Och utan kunder överlever jag inte«, säger hon och sjasar diskret iväg oss.
Bokutdrag ur Arkiepalgen – Indonesien sträcker på sig (2013.)
