BALI | klaslundstrom.com

Bali: Paradiset som föddes efter ett av 1900-talets värsta massmord.

TEXT & FOTO Klas Lundström

Hur gick det till när Bali tog klivet från stenhårt kastsamhälle till leende turistparadis via massmord och politiska statskupper? En inbjudande filt har täckt över blodstänket och de element som stör turistdrömmen hålls helt enkelt borta från det andliga paradisets kuliss.

»Det är inte gud eller förfäderna som verkligen betyder något, det är vår karma, våra handlingar«, skriver Jean Couteau i essän The Island of the Gods. Couteau berör däremot aldrig den ofrånkomliga följdfrågan; ifall det är karma eller en orättvis ekonomisk politik som kvarhåller majoriteten av balineserna i fattigdom.

När det stora fordonet plötsligt prejar Mades bil och rammar den redan trasiga backspegeln reagerar han först instinktivt: han kastar ilsket handen på tutan och svär. Bryan Adams fortsätter att sjunga om sommaren 1969.

Därefter reagerar han på det sätt som förväntas av dem som tillhör den lägsta kasten, sudra:

»Det där förtjänade jag«, säger han skamset. Jag studsar till bredvid honom i framsätet, åk efter och kräv ersättning och en ursäkt, försöker jag, utåt sett mer upprörd över händelsen än Made.

Vi stannar till. Han berättar kortfattat om sin tillvaro, som han i mångt och mycket delar med övriga balineser: arbete – eller kanske mer en väntan på ett arbete – upptar merparten av all hans tid, ytterst lite tid finns över att se världen bortom Bali. Bland balineser är det allmänna ointresset för världen utanför ett förenande drag, och en tredjedel av balinesers inkomster går till bland annat ceremonier. Isolationen är självvald, förklarar Made, men lika påtvingad av tillvarons spelregler. En social hierarki där familjen kommer först, tätt följd av byn, därefter vården av kulturen.

»Jag tillhör den lägsta kasten«, säger Made. »För mig handlar det om att inte reta gudarna i det här livet.«

Det är svårt att ställa frågor till någon som finner sociala och ekonomiska orättvisor skrivna i sten, som det givna tillståndet, ett gudomligt arv. Ja, rättvisa. Made är född och uppvuxen i tjänarklassen, numera främst turisternas och samhällselitens uppassare. Utan dem skulle paradiset kollapsa. Bunden till sin kast kommer Made även att dö, med eller utan frågor. Skivan med Bryan Adams, som han spelar om och om igen under sina bilfärder, har nått det bedjande spåret »Please Forgive Me«.

Made har parkerat bilen på en liten uppfart nära motorvägen som förenar Balis tätorter likt en spindelväv. Backspegeln är sprucken i mitten. Han ber mig ta fram tejpen han förvarar i handfacket. Den andra backspegeln är redan tejpad.

Senare sitter vi på en restaurang utanför Ubud. Jag ber Made beställa vad han vill. Det är en vacker plats som drivs av en västerländsk kvinna. Terrassen vetter mot präktig regnskog. Trots menyns breda utbud beställer Made ändå den maträtt han ätit två gånger om dagen i hela sitt liv: kyckling med ris.

Mannen kallar sig Black and White. »Det är jag …« säger han, en man någonstans i mitten av livet. Håret är medvetet sprayat i en tuppkamsfrisyr. En bit blomknopp smyckar hans öronrundel. Black and White talar om »Bali Las Vegas«, den mikroindustri som under de senare åren rests kring tuppfäktning. Fenomenet blir ett allt populärare inslag på Bali, och växer i synnerhet bland Ubuds gömda gränder bakom marknaden.

Det är förvisso olagligt att tvinga två tuppar att stångas mot varandra, ofta med dödlig utgång för ena kombattanten, men »så länge du betalar poliser ser de åt ett annat håll«, berättar en man som kallar sig Ida Bagus. Ubuds bettingmecka återfinns ett stenkast från den klaustrofobiska marknaden där enorma penisar med erektion som stelnat i vackert trä säljs jämte allehanda krimskrams. »Betala så har du ryggen fri. Som med allt annat i Indonesien«, säger Ida Bagus. Han lever nära tuppfäktningarnas arena, som visar sig vara ett hinduiskt tempel, och talar vidare om korruptionen: »Money talks.«

Ida Bagus är i trettioårsåldern. Han spelar inte själv, men förklarar att vadslagning och tuppfäktningar har varit en del av de ceremoniella inslagen under balinesiska högtider så länge han kan minnas. »Skillnaden är bara den«, menar han, »att vad som förr i tiden sågs som ett bisarrt underhållningsinslag under ceremonier numera är big business. Och det tycker jag är märkligt. Men när folk behöver pengar tar man till de medel som behövs, är det inte så? Till exempel tuppfäktning. Numera är det gambling, stora pengar. Stora insatser. Väldigt stora.«

Han säger det i en blandning av förakt och förtjusning.

Stora pengar – det kan Black and White intyga i, själv en erfaren spelare väl bevandrad i vilka vrår och förhållanden de starkaste stridstupparna växer upp i. Men vad han berättar placerar ändå en flisa av skam i hans trötta ögon:

»Det händer ofta att någon ger bort sin fru eller dotter som betalningssätt i ett vad. Säg att du har en växande skuld på fem miljoner rupiah. Allt ser bara dystrare ut, du har inte ens chans att ordna fram pengarna till skulden. Då måste man ge bort sin kvinna. Eller sin dotter.«

Fem miljoner rupiah – 3 500 kronor.

Det är priset på ett människoliv på »världens andligaste plats«.

Djuretiken är, därtill, begravd under desperation och suktan efter en inkomst. Tuppfäktning. Smaka på ordet. Försök känn efter vad dess innebörd mynnar ut i. Det är inte bara en grym företeelse på bekostnad av tuppar som tvingas stånga varandra i döden i ett klimat av mörker, manlig chauvinism och råkapitalism i miniatyr.

Kanske rör det sig främst om ett tecken på den svages ställning i tillvaron, som försöker vända in och ut på sig själv.

På Bali är tuppfäktning ett av många parallellsamhällen som brett ut sig granne med organiska restauranger, yogakurser och alternativa bostadslösningar. Tuppfäktningen klär av Bali in på bara skinnet; kvar finns något naket och skadat. Ärrat. Fenomenet, eller »sporten« som många väljer att kalla den, springer fram ur samma längtan efter att nå en annan nivå. Tillvägagångssättet är olika beroende på vem du frågar: via pengar, spirituella uppvaknanden eller döda tuppar.

»Allt får plats i ’Bali Las Vegas’«, säger Black and White och fyrar av ett smalt leende.

Ubud är en korsbefruktning av dröm och verklighet. Enligt legenden uppstod staden i sydöstra Balis inre landskap som resultatet av en djup meditation av den javanesiske prästen Markendeya mellan två floder.

Ubud uppstod sedermera i form av ett tempel och därefter som källa för örter och grödor för medicinskt bruk. Örterna och grödorna finns alltjämt kvar, men trängs numera om utrymme i Ubuds nya stadsbygge. Centrala Ubud liknar snarare en väldig byggarbetsplats än den andliga oas som dess rykte har lyckats exportera till omvärlden. Någonstans bland husskalen, den porlande trafiken och de rabiessmittade hundarna försöker män och kvinnor med desperata blickar att finna sig en plats. En man står intill ett av dessa husskelett som om några veckor senare invigde en boutique med exklusiva försäljningsobjekt. Mannen kallar sig Alex och håller ett hopskrynklat papper i handen. På ena sidan står det: »Taxi?« Och vänder han på den ser jag en följdfråga: »Vad sägs om i morgon då?«

Verksamheten, om det finns något som kan kallas det, går trögt, förklarar han. Alex har fru och tre barn att försörja och ingen vill åka taxi till Ubuds vackra vattenfall. Inte den här dagen. Ett australiskt par passerar, kastar en blick på skylten, ler och nickar artigt åt Alex.

»Vi kom till Ubud för att promenera«, säger paret i kör.

Alex blänger efter dem, tillräckligt länge för att fyllas med kontrollerade doser av panik.

»Så säger alla. Ingen ger mig pengar att äta för.«

Jag försöker tala med honom, jag vill veta hur saker och ting fungerar i Ubud. Men Alex vill inte prata med mig.

Utanför Ubuds trafikerade kärna porlar bäckarna som de gjort i tusentals år. Här är tystnaden påfallande och risfälten lika vidsträckta som hemlighetsfulla. Här rinner bilden av myt och historia in i varandra. Tiggande barn syns inte till (de har sjasats iväg till byarna utanför Ubuds centrum, berättas det), inte heller marknader, överkomliga fynd och inte heller hörs några samtal om ekonomin eller ASEAN:s senaste toppmöte i Jakarta. Trots att ytskiktet är stilla tränger sig ändå omvärlden, bygget av något annat, närmare inpå. Kommer det politiskt sanktionerade kast- och klassamhället i längden att utmanas, eller sker utvecklingen som en bidragande cementering av öns sociala koder?

Balis historia är lika frånvarande som närvarande. Bilden av tidlöshet och orörda dalar är cementerad men borde i högsta grad ifrågasättas med tanke på öns plats i Indonesiens nutidshistoria. Själarna till de balinesiska offren för massmordet i mitten av sextiotalet har tagit sin tillflykt till djungeln. Nu sägs de sväva omkring i tomrummet mellan liv och död i skepnader av vita fåglar. Andra vilsna själar vadar längs risfältens utkanter eller förlorar sig i öns slående grönska. Många som besökt Balis djungelterräng har vittnat om återkommande mardrömmar. »Vi hemsöks av själar som mördades av Suhartos vrede«, förklarar balineser.

Män, kvinnor och barn som aldrig fick någon värdig begravning, ingen bad någon bön över deras själar. Minnet av massakern har integrerats i mystikens dimma: idén att Bali saknar en politisk historia är inte sann – ändå passar den in i en mall som syftar till att hålla politiska samtal borta.

»Så här har vi alltid levt«, förklarar en kvinna i ett kaféstånd i Denpasars gränder.

Men trots sin mörka nutidshistoria säljs Bali ändå som »världens andligaste plats«, »paradis«, »turistdröm«, »ät, lev och älska på Bali«. Professorn och författaren Geoffrey Robinson plockade i sin moderna klassiker The Dark Side of Paradise skickligt isär de myter som symboliserar Bali: myterna om social harmoni och den tidlösa balinesiska kulturen och traditionen.

Robinson berättar historien om en medveten politisk scenografi, och menar att Bali medvetet förträngt sin nutidshistoria. Anledningen till att Bali på ytan symboliserar allt annat än blod, konflikter och sorg är för att den politiska apparaturen vill hålla Balis mörka hemligheter begravda. De vill hellre leva på en framgångsrik myt än gå till djupet med öns politiska sår.

Förnekelsens pris går att skönja i de mardrömmar jag har i Ubud, och i balinesers berättelser om osaliga och rotlösa själar som fortsätter att sväva omkring i ingenmanslandet mellan liv och död. Geoffrey Robinson beskriver skeendet som »ett akademiskt ingenmansland«. Är inte politik välkommen materia på Bali, vill invånare i kollektiv anda hellre vårda chimären, myten om österlandets sista utpost i Asien på bekostnad av den ärliga uppsynen? Kanske. Men sprickor visar sig i fasaden. Depressioner sätter Balis existens på spel, menar Robinson, och exemplen är många och ekar hela vägen från dåtid in i vår nutid.

När hungersnöden sköljde in över Bali under det holländska kolonialstyret i början av 1900-talet övergavs tradition för kapitalistiska marknadslösningar. Och när sprängladdningar briserade utanför en nattklubb i turisttäta Kuta i oktober 2002 och släckte två hundra liv skedde samma sak: krisen tvingade Bali till eftertanke. Och i dess spår utsågs traditionerna, eller snarare »myten om traditioner«, till ledstjärna.

Men vad händer när »traditioner« inte är annat än illusioner? Det frågar sig Geoffrey Robinson. »Det ’traditionella’ Bali som resenärer och intellektuella förundras av är en historisk fiktion, en produkt av politiska beräkningar och konservativa politiska motiv.«

Den gängse bilden av Bali som »det förlorade paradiset« har förstorats upp och exploaterats av makthavare i såväl Jakarta som Denpasar sedan kolonialstyrets dagar. Samtliga med sina olika motiv för en bibehållen status quo.

Och utan denna status quo, ingen turistindustri i miljardklassen.

Den största förloraren på Balis mytbildning är öns falska historiebeskrivning. Massakrer, en våldsam politisk historia, kastkonflikter och Balis cementerade klassklyftor är ingredienser få vill kännas vid. Allra minst öns tusentals årliga besökare. I guideböcker belyses de sällan. »Akademiker tycks ha accepterat föreställningen att Bali inte har någon politisk historia värd att tala om«, menar Geoffrey Robinson.

Akademikernas svek tränger djupt med tanke på att Bali genomled en av de värsta massakerna under 1900-talet, ett sekel plågat av två världskrig. De sociala klyftorna som är så tydliga på Bali är numera en kombination av en politiskt sanktionerad apartheid med »tradition« och kastsystem som förevändning. Men det är ingen ny sak i Balis nutidshistoria; tidigare utgjorde de sociala skillnaderna underlag för skattesystem som taxerade de fattiga och lågkastiga, och mark beslagtogs när de inte kunde betala sina skatter.

I samband med kuppen 1965 utbasunerades återigen bilden av ett Bali som gått »tillbaka till rötterna«, men sanningen var att man hade slagit ner en social resning med målet att återbörda mänskliga rättigheter bland öns lägre kaster och socialt exploaterade grupper. På Bali var Asiens bäst organiserade vänsterrörelse stark åren före Suhartos maktövertagande. Partai Komunis Indonesia var vid tiden för kuppen världens största kommunistparti utan regeringsinnehav, medlemmarna var flera miljoner. De gängse skräckbilderna av partiet var ingalunda nya och partiet hade visserligen belönats med ett visst inflytande över Sukarnos politik efter revolutionen. Men kommunisterna släpptes aldrig in i maktens korridorer på allvar.

PKI grundades i Jakarta 1914 av holländaren Henk Sneevliet som kom till Nederländska Ostindien via fackföreningsrörelsen i Tyskland strax innan första världskrigets utbrott. Sneevliet avrättades senare av nazisterna i koncentrationslägret Amersfoort efter att ha organiserat gerillaverksamhet mot den tyska ockupationen av Holland. PKI:s siste partiledare var den karismatiske Dipa Nusantara Aidit, från Sumatra, som sköts ihjäl av Suhartotrogna när han flydde från ett gömställe i Yogyakarta.

Partimedlemmar och andra stämplade vänstersympatisörer bragtes om livet av grupper beväpnade av den nybildade juntaarmén. Framträdande var de etniska eller sociala spänningar som briserade likt utplacerade sprängladdningar. Längs Små Sundaöarna i östra Indonesien föll kristna lärare offer för muslimska ungdomsförbund, på västra Borneo jagade dajaker tusentals kineser ut till kustregionerna och lämnade tusentals döda, och i östra Java hackades misstänkta kommunister och deras familjer ihjäl på flodbanker av medlemmar ur det sunnimuslimska ungdomsförbundet ANSOR.

Det är svårt att sätta fingret på vad som i slutändan övertygar civila om att ett folkmord är första steget till något bättre. I Indonesien kan mycket – men långtifrån allt – spåras till kvarlevande spänningar mellan olika politiska övertygelser, religiösa uppfattningar och sociala tillhörigheter. Trots den unga republikens diversitet lyftes PKI fram som det förenade hotet mot demokratin, gudarna, ekonomin, barnen – ja, mot människors liv.

PKI anklagades för att bland annat med jordreformer som verktyg ha verkat för att nedmontera Balis kultur och identitet, varefter armén i samma stund som Sukarnos stjärna började slockna och Suhartos tändes gjorde det enklare att övertyga balineser att göra gemensam sak mot kommunisterna. I den tragiska kontexten fanns också en inneboende kollektiv rädsla för att utmålas som vänstersympatisör enbart ifall de ifrågasatte det »rensande blodbadet«.

På Bali mördades hundra tusen människor i samband med militärkuppen 1965 – fem procent av den hinduiska öns dåvarande befolkning.

Det rörde sig inte bara om kommunister anslutna till PKI: även regimkritiker, kastmotståndare, fackligt aktiva och andra misshagliga personer fördes bort från sina hem, ofta om nätterna, till träsk, flodbanker eller risfält där de avrättades. De dödades inte med kulor utan ofta med primitiva vapen som vässade bambustickor, stenar eller stryptes. Det var order på att spara på ammunitionen. Liksom i andra massakrer lyckades Suharto med konststycket att invagga den indonesiska befolkningen i ett tillstånd av skräck där lokalbor mördade varandra, att mörda »hoten mot den fria republiken«. Det kunde röra sig om personer i samma by, ens grannar, till och med familjemedlemmar. På så sätt har det varit svårt att rättsligt binda Suhartoregimen till massakern.

Journalisten och författaren Barbro Karabuda bevakade den politiska kollapsen 1965, och fastslog i reportageboken Amok att våldet var som mest omfattande på den vackra ön i mitten av den indonesiska arkipelagen. På Bali. I centrum stod en cynism med brutal eftersmak. Eller som en arméofficer förklarade saken för Karabuda: »På Bali finns det ändå relativt få änkor och föräldralösa barn. Här har vi varit så humana att vi oftast låtit samtliga familjemedlemmar få följa varandra i döden.«

Barbro Karabudas reportage andas detaljrikedom och journalistisk intuition befriad från nutidens politiska åsiktstrender. Som tidsdokument är det svårt att överträffa dofterna och intrycken dagarna före och efter kuppen. Karabuda berättar om något djupare, om något som varken historieböckers analyser och förenklingar lyckas sätta fingret på. Hon kommer åt massakrernas kärna, dess mest påtagliga sorger. Hon skrev: »Här är änkornas tystnad kanske mer talande än någon annanstans.«

I flera år sades det att många levde som skuggor i djungeln eller bland risfältens gömmor, traumatiserade av massakerns omfattning och livrädda för att åter visa sig. Miljontals föräldralösa barn växte upp åren efter massakern, färgade av föräldrarnas bortgång. Många dog av svält, ensamma och övergivna: »Ty inget indonesiskt barnhem tar emot avkommor till kommunistslaktens offer«, skrev Karabuda.

Idén om »tradition och harmoni« dikterar än i dag att Balis politiska vardag och förhindrar konsekvent oberoende utredningar och utbetalningar av kompensationer till de som drabbats av markförluster, social diskriminering eller politiska massakrer. »Myten om Bali har bidragit till att förfalska öns historia och tjänat personer i maktpositioner väl, medan myter har hjälpt till att tysta dem som lidit av dess orättvisor«, summerar Geoffrey Robinson.

Asienkännaren Adrian Vickers tar diskursen ett steg längre och beskriver Bali som det »skapade paradiset«. Hans bok Bali: A Paradise Created är en djuplodande analys som tar vid där Geoffrey Robinsons bok slutar: att slå hål på myten av bilden – den politiska bilden – av Bali som paradiset som vuxit fram av sig självt, ur risfältens lugn och harmoni. Vickers ser den största faran med den gängse bilden av Bali som en opolitisk, isolerad och kulturellt förseglad ö som en lögn som alla förutom balineserna själva drar nytta av.

Den holländska kolonialmakten planterade den kultur och människosyn som alltjämt märks av på arbetsmarknaden, i samhällslivet och inom turistsektorn; en kultur rest på förakt för svaghet. I det här fallet rör det sig om ett mångsidigt konstruerat system där holländaren först föraktade och diskriminerade de högsta klasserna (de lägre kasterna kom aldrig ens i närheten av den europeiska koloniapparaten), när Indonesien senare blev självständigt försvann inte denna konflikt utan bytte bara skepnad. Dels pågick systematisk diskriminering av högre kaster gentemot lägre kaster, dels pågick en konflikt mellan förespråkare av kastsystemets fortsatta överlevnad och de som förespråkade ett kastlöst Bali.

Solidariteten är alltså en chimär, en kuliss, visar Vickers och Robinsons forskning. Under ytan är det inte harmonin, utan sprickor mellan kaster, klasser och ideologier som utgör aortan i den balinesiska samhällskroppen.

Under Sukarnos kortlivade postkoloniala samhällsomvandling drogs Bali med i processen. En revolutionär och reaktionär process som ifrågasatte den inhemska elit och dess politiska monopol, privilegier och ständiga tillgång till slavarbetskraft från de lägre kasterna. Klass stod plötsligt inom allas blickfång i den nya politiska konfliktens centrum, men framförallt löftena – eller hoten – om jordreformer. Sukarnos politik riskerade på sikt att kullvräka det koloniala systemet och desarmera de högkastigas maktmonopol.

»Exotismens styrka blottar sig inte blott i gängse och officiella föreställningar, utan även i läroplanen«, resonerar Geoffrey Robinson. Förnekelsen, som han ser det, bär ett tungt ansvar för öns framtid. Myten om Bali bär med sig långtgående politiska konsekvenser för balineserna. Med myten som politisk kompass och social ursäkt har öns vardag präglats av beslut som lett till systematisk utarmning, ekonomiska åtskillnader, konflikter och inhemskt våld. Och ett sanktionerat klassamhälle där somliga är herrar och andra tjänare.

Bland balineserna finns det de som stöder Suhartos politiska arv, som till och med inspireras av den. Förtryck kan i efterhand och med minnets förförande efterhandskonstruktion omstöpas till något inspirerande. Så blev det för den balinesiske poeten Putu Oka Sukanta när han blickade tillbaka i öns historiespegel i en intervju med The Jakarta Post. I samband med att kommunistpartiet undanröjdes 1965 fängslades Putu Oka och hölls frihetsberövad i tio år. Det tog honom senare tjugo år att avsluta det bokprojekt han skrev för att göra upp med tiden som politisk samvetsfånge.

»En lång period av förtryck kommer aldrig att ta slut som källa till inspiration för att skriva«, sade Putu Oka. En beundransvärd inställning, bottnad i förlåtelse och förståelse. Men orden antar även toner av tidlöshet, av tankespår som vandrar i cirklar utan att komma någonstans. På Bali märks inte någon utmanande samhällsdebatt av, åtminstone inte öppet. Harmonin och solidariteten på Bali har gått så långt i politisk praxis att myndigheter till stor del förnekar psykisk ohälsa.

Den oberoende organisationen Suryani Institute for Mental Health, med säte i Denpasar, beräknar att över nio tusen balineser lider av olika mentala sjukdomar utan att behandlas eller rubriceras som sjuka. Flera hundra mentalt handikappade hålls i stället fastlåsta i kedjor, fängslade i burar eller bundna vid träd.

Pionjären för arbetet med mentalt sjuka och exkluderade balineser är professorn och läkaren Luh Ketut Suryani, som grundade institutet 2005. I rapporter och filmat material framträder bilder på socialt lobotomerade män och kvinnor, gamla som unga. Ensamheten förenar dem, samt fångenskapen, undernäringen och medvetenheten om att de är oönskade.

Stör de bilden, myten, är de stenen i paradiset Balis skor?

Forskning, läkarvård, förnödenheter och mediciner bekostas till stor del ur Suryanis egen ficka, från något av de femstjärniga hotellen har hon inte fått ett öre, förklarar hon. Tvärtom vallfärdar än fler till Bali efter diverse Hollywoodproduktioner som vurmat för öns spirituella kraft och läkarförmåga (filmer som gjort somliga lokala guruer världsberömda och förmögna), något som cementerar de rådande myterna och som tränger socialt förbisedda samhällsgrupper långt ute i periferin.

»Sudrakasten är, naturligtvis, den sociala klass som lider mest. Orsakerna är många, en av dem för att många lever i fattigdom och inte har råd med läkemedel, en annan att de lågkastiga är den samhällsgrupp som i högst utsträckning ignoreras av hälso- och välfärdssektorn«, berättar Luh Ketut Suryani för mig. I en avhandling sätter hon fingret på de brister hon ser som mest akuta: jämlika utbildningsmönster och en uppdaterad hälsosektor med inriktning på primärvård. På Bali vänder sig invånare i regel sällan till vårdcentraler för behandling av ickefysiska åkommor, i stället används heligt vatten, exorcism och meditation.

»Medicinsk behandling undviks ofta eftersom balineser ofta ser på mentala sjukdomar som andliga tillkortakommanden«, fastslog en rapport framställd av det japanska Keiouniversitet. En annan studie, genomförd av universitetet i Sydney, menar att problemet tränger djupare än så – och berör samhällets samtliga trappsteg. I förgrunden syns en oförståelse kring psykisk ohälsa som tar sin början längst upp, inom Balis beslutsfattande organ, och slutar längst ned i samhällshierarkin, på gårdar där familjemedlemmar hålls inlåsta i burar på grund av skamkänslor, bristande kunskaper och sociala koder.

Luh Ketut Suryanis forskning har därtill avslöjat hur myndigheter länge inte ens hade någon kännedom om det stora antalet »förträngda balineser«, de som lever i öns samtliga hörn och i såväl städer som på landsbygd. När nu problemet är känt görs ändå ytterst lite för att tackla det, menar Luh Ketut Suryani. En av anledningarna tror hon bottnar i myndigheternas ovilja att nedfläcka Balis internationella rykte.

Går den psykiska ohälsan att spåra till de senaste decenniernas politiska paradigmskifte, där fördrivning och exkludering varit en bärande del i utformningen av det moderna Bali? Det tror i alla fall Belinda och Jeff Lewis i Bali’s Silent Crisis: Desire, Tragedy, and Transition: »Det sätt på vilket de senaste decenniernas trauman har behandlats – eller snarare inte behandlats alls – har lämnat balineser i ett tillstånd av ovisshet. Ett tillstånd som förvärras av sociala förändringar.«

Luh Ketut Suryani instämmer: »Det är högst troligt att myndigheterna ställer sig motvilliga till att öppna dörren till förbättrade hälsovillkor för Balis fattigaste. Gör de det exponerar de inte bara ett politiskt och socialt problem som man i stora drag hävdar inte ens existerar. Det kan även innebära dålig publicitet i västerländsk press. Vilket är det sista de önskar sig. Balineser är livrädda för det.«

Dåd med dödlig utgång är en del av Balis historia och en aspekt som motsäger den klichébild av ön som lugnets oas bygger kring. I tre omgångar – 1894, 1906 och 1908 – stormade balinesiska härskare och deras hov de holländska forten, i medvetna »kungliga självmord«, så kallade puputan, där prominenta balinesiska makthavare kastade sig i döden efter att först ha renat sig i andliga ceremonier.

De kungliga självmordsödena symboliserade omfattningen av de abrupta förändringar som påtvingades Bali, en förändring som skakade om grundvalarna och satte allt på spel. Sukarnos »enade Indonesien« blev möjlighet på bekostnad av regionala makthavare och ursprungsfolks relativa autonomi. Liknande mönster går att skönja i dag, när centralregeringen i Jakarta stiftat sedlighetslagar som direkt och indirekt hotar Balis och övriga österländska spirituella ceremoniers överlevnad. Reaktionen är fläckad av oro, depression och frågetecken. Vad sedlighetspolitiken, med antiporrlagen i spetsen, kommer leda till är ännu skrivet i stjärnorna – men Bali tycks ha bestämt sig för att inte ge vika för Jakartas syn på erotik, porr och traditioner.

Det var i november 2008 som Indonesiens parlament klubbade igenom den lag som i vida penseldrag förbjuder pornografi, den så kallade »antiporrlagen«. Majoriteten var överväldigande och konservativa samhällsgrupper tillfredsställda. Överlag instämde allmänheten i lagen: den skulle ju skydda barnen från pedofili och kvinnorna från sexuella övergrepp, lät det. Andra toner hördes från landets kultursfär och sociala rörelser: där togs lagen emot med farhågor om att detta användes som svepskäl för hårdare inskränkningar av yttrandefriheten, pressfriheten, kulturuttryck och minskad respekt för normbrytande och normutmanande minoriteter.

Hbtq-rörelser ser lagen som ett hot mot sina rättigheter, i den autonoma Acehprovinsen »renades och rakades« punkare och tvingades till offentligt avkall från sin subkultur. I centrum stod inte bara Acehs sharialagar utan i högsta grad även Indonesiens överlag starkt polariserade kulturdebatt där en stödkonsert med punkartister och punkintresserad publik ledde till att polisen slog till mot Acehs subkultur med moralen som förevändning.

Sedan antiporrlagens födelse är det två skandaler som tydligare än andra visar på lagens tydligaste slagsidor: rättsosäkerhet och dubbelmoral. På ett pressfoto ertappas parlamentarikern Arifinto från det radikala rättvisepartiet Partai Keadilan Sejahtera porrsurfa på sin bärbara dator under en pågående parlamentsdebatt i april 2011. Det slående var inte bara händelsen i sig – en välavlönad folkvalds privata porrsurfande i demokratins kammare mitt under pågående debatt – Arifinto var själv en av de mest pådrivande inför implementeringen av antiporrlagen.

Arifinto lovade visserligen att bättra sig, att läsa Koranen och be om vägledning i samband med en tillfällig paus från politiska uppdrag. Gott så? Ja, menade den politiska makten, detta ansågs endast ha varit resultatet av en enskild individs bristfälliga omdöme. Nej, invände andra. Lagen har redan visat sig vara en hyckleriets katalysator då Arifinto inte riskerar åtal för sitt handlande.

Till skillnad från den indonesiska popartisten Nazril »Ariel« Irham.

Sommaren 2010 dömdes »Ariel« till tre års fängelse för att ha spelat in sexuella umgängen med sin mobilkamera. Filmer som snabbt spreds efter det att hans dator stulits. »Ariel« och de kända kvinnor han filmat sina sexuella äventyr med gjorde offentlig avbön, förnekade uppsåt men dömdes ändå till fängelse. Det första straffet som utfärdades med antiporrlagen som juridisk fond.

»Nu är han en martyr. För hans karriär var domen bra, hans skivor säljer ju som smör nu. Men lagen i sig är inte bra«, anser Anaz, frilansguiden på Java. Hans uppfattning är att ens privata sovrumsbestyr inte angår någon annan än en själv. »Om inte övergrepp sker, naturligtvis«, tillstår han. »Men det handlar ju om två vitt skilda saker, Arifinto besökte ju internetsidor där kvinnor förnedras, Ariel filmade ju inte sina sexuella möten för att de skulle spridas världen över.«

De två incidenterna – eller snarare dess mediala efterspel – tvingade lagen till remiss i slutet av 2011. Men det var bara ett skuggspel, menade kritiker: skadan var redan skedd och bakom allmänhetens syrliga kommentarer och skvallerpressens snaskiga scoop hade en större, idépolitiskt präglad debatt om nätets plats fötts i Indonesien.

Vart går gränsen mellan kulturella uttryck och pornografi? Indonesiska kulturarbetare vet inte längre svaret på den frågan (om det ens funnit något entydigt svar), men de är icke desto mindre övertygade om att den nya antiporrlagen försvårar, vad många kallar, »ickemuslimska kulturyttringar«.

Kanske är Indonesiens antiporrlag motivet längs en större politisk akvarell, resultatet av en världsomspännande rädsla. Och rädslan ingår i en politisk agenda. Den som vill dra likhetstecken mellan islam och inskränkt yttrandefrihet bör kanske nog vänta tills det att bilden av relationen mellan makt och kultur på den globala arenan har klarlagts. (I Sverige har mangabilder i juridiskt mening varit lika med innehav av barnporr, i Göteborg är kulturella uttryck i form av gatumusikanter på vissa platser numera förbjudet, i Frankrike har myndigheter gått hårt åt romer på grund av deras etnicitet och förbjudit kvinnor att bära heltäckande slöja, i Uganda har landets myndigheter de senaste åren inlett lågintensivt krig mot landets hbtq-minoritet, till sin hjälp har de kultursektorn, kyrkorna och den privatägda dagspressen.)

Porr i Indonesien har förvisso aldrig varit särskilt omtyckt eller utbrett, men det är heller knappast där som antiporrlagens existensberättigande finner sin näring; motiven förefaller lika ekonomiska som politiska. Den växande förekomsten av pornografiska produkter i form av billiga bootlegkopior i gathörnen och nätets översköljande utbud är en direktkonsekvens av demokratins återkomst efter Suhartos fall. Men inte bara det, utan även en journalistisk grogrund där det bland tidningsställen går att finna såväl seriös och systemkritisk journalistik som indonesiska motsvarigheter till Playboy.

Trettio års diktatur med tillbakahållna kulturyttringar, åsikter och rörelser sprängde plötsligt – och ofrånkomligt – vallarna och lade grunden till vad som i dag är en på pappret generös yttrandefrihet. Tidskrifter med vågade modellbilder står skuldra mot skuldra med politiska tidskrifter, allehanda skvallerblaskor och moralkonservativa livsstilsmagasin i tidningshyllorna. Men Indonesiens yttrandefrihet har även visat sig stark nog att tvinga mäktiga artister som Lady Gaga att ställa in en slutsåld konsert i Jakarta sommaren 2012 efter att Islamistiska försvarsfronten hotat med ställa till med massdemonstration utanför konserthallen. Yttrandefriheten som kväver yttrandefriheten?

Ali Dayan Hasan, researcher vid Human Rights Watchs asienkontor, har varnat för att Indonesien oaktsamt har börjat vandra i Pakistans fotspår: »Mot ett icke-tolerant samhällsklimat i ett sönderfallande samhälle.« Dayan Hasan drog paralleller mellan två länder som ståtar med liktydiga lagar, som går hårt åt extrema rörelser men som lämnar fältet tämligen fritt för aktörer som går hand i hand med makten. Måhända ska en demokrati fungera så, att våga utsätta sig för konfrontativa politiska element. Men vilket blir då priset? Indonesienkännare visar sig eniga om att antiporrlagen är ett nederlag för den utbasunerade bilden av Indonesien som det »demokratiska exemplet i den muslimska världen«.

Men samma kritiker hävdar å andra sidan att den religiösa extremismen – eller snarare rädslan för den – redan har börjat diktera den inrikespolitiska dagordningen. Och en av punkterna på den dagordningen är, menar de, antiporrlagen. Lagen ses som ett första spadtag i ett större byggprojekt av ett mer värdekonservativt Indonesien på bekostnad av kulturutövare som konstnärer, grafiker, filmmakare, författare och artister vars alster kan blötas och stötas mot lagens paragrafer och eventuellt fällas för pornografiska inslag.

En av dessa »utmärkande kulturyttringar« som kan tänkas falla under kriterierna för »pornografi« är balinesiska danser. I Ubud intar turister sin kvällsvard på det flotta Café Lotus med utsikt över ett storslaget hinduiskt tempel. Stora lotusblommor breder ut sina praktfulla blad framför templet. Till förrätten bevittnar gästerna en meditation, en ceremoni i vilken bara män deltar. När varmrätten serveras till rödvinet har andakten ett stenkast bort förvandlats till ett skådespel där djupa toner från trummor och gonggongar får tallrikarna att vibrera och själen att skälva till. Från en dörr till vänster om templets mäktiga hjärta, som på en teaterscen, skuttar dansande kvinnor ut i färgglada utstyrslar. På håll ser det ut som de håller sig i rörelse utan att någonsin röra mark.

Allt är ett inövat skådespel integrerat i en uråldrig religiös ceremoni som numera agerar dragplåster åt turistindustrin. Vägg i vägg ligger det exklusiva hotellet Saraswati (hinduernas konstgud). På parkeringsplatsen klär deltagarna om, sirar sarongerna om midjorna, rättar till sjalarna om hjässorna. Som skådespelare väntar på signalen att äntra scenen.

Det är i kulturen, konsten och dansen som Balis österland, »Indonesiens sista hinduiska utpost«, försäkrar sin spirituella överlevnad i en globaliserad omgivning. Präglad av storskalig turism, inflyttad (muslimsk) arbetskraft från Java och Sumatra och den indonesiska politikens stärkta självförtroende. Nu är den kulturen hotad, menar balinesiska kulturutövare: antiporrlagen riktar särskilt in sig på de österländska kulturyttringarna och lagen kan i slutändan kväva turistindustrin på Bali. »Och ett Bali utan turism vore som ett hav utan vatten«, som en man uttrycker saken.

Hjärtat för vården av det balinesiska kulturarvet är Agung Rai Museum of Art (ARMA) i Ubud. Innanför museets gamla och tysta väggar anordnas lektioner och kurser i bland annat träkonst, yoga, matlagning och dans. Härifrån har de ivrigaste kritikerna till antiporrlagen gått att spåra; från ledningen, kulturutövare, till och med besökare skulle kanske stämma in i kören.

»Porr måste betraktas som smutsigt, som ondskans lustar. Men modernitet kanske ändå inte förmår ge oss tillräckligt med stöd och svar«, berättar Anak Agung Asiama, ARMA:s konstnärlige ledare, för mig.

På Bali är kultur, enligt ARMA, »ett offergörande i vilket de rena intentionerna är det primära«. Där snubblar en också över en av Balis kanske ömmaste delar: rädslan för utomstående, det främmandes inflytande. Vad händer när kulturen inte längre utförs av, enligt balineserna, tillräckligt »rena« kulturutövare?

»Vi balineser upplever det som att mer politik gömmer sig bakom den här antiporrlagen än vad som skyltas med. Utan sin unika kultur skulle Bali vara utan kompass. Men lagen kan aldrig få Balis kulturella självförtroende att vackla«, understryker Anak Agung Asiama.

Balis traditionella danser hamna inom antiporrlagens kriterier, vilket vore ett direkt hot mot öns kulturarv. Balis guvernör, Made Mangku Pastika, har lovat att inte implementera lagen så länge han sitter kvar på posten. Ett skickligt politiskt löfte som kan garantera framtida mandatperioder. Made Mangku Pastika har förklarat sin syn på lagen som ett motsägelsefullt påhitt där Balis »nakna historia« med avklädda gudar och vågade danser är »ett offer för nutidens moralism och brist på religiösa kunskaper«.

Ronal instämmer. Den trettiotreårige mannen kom till Bali för fyra år sedan som nyutbildad turistentreprenör i Jakarta. Här utbildade han sig till helare och bestämde sig för att stanna. Ronal ser antiporrlagen som »politiska dumheter«, som ett tydligt inkräktande på andliga övertygelser, i vilka danser, sånger och seanser är livsbärande.

»Det handlar om tankesätt«, menar Ronal. »Det är den som väljer att se på balinesiska danser som erotik eller pornografi som har problem. Det är dessa personer som borde åtgärda sin syn och inställning. Danserna i sig är inte ett problem, hur kan de vara det? De handlar om andlig övertygelse, inget annat.«

Nu har han förberett frukost till Maya, en spansk medelålders kvinna inkvarterad på ett pensionat med utsikt över risfälten. Hon har bott i Ubud i sex månader och ska vara här i ett år för att finna sig själv, göra yoga och försörja sig som frilansande healer. Ronal ställer ner brickan på ett bord utanför hennes rum och tänder en cigarett medan de småpratar. Maya ska iväg och träffa sin guru senare under dagen, hon hoppas få hamna i trans och »lyfta«.

»Vill du ha lite frukt?« frågar Maya.

Ronal avböjer tallrikens fruktutbud och tar ett bloss i stället.

»Jag äter bara frukt. Det är en bra och strikt diet«, menar Maya.

Ronal askar sin upprökta cigarett i ett askfat i marmor och försvinner ner till köket.

Hon kom hit för att glömma. Vad hon vill glömma går hon inte närmare in på. Men vilken person bär inte på en väska fylld med ett förflutet? På Bali verkar dock såväl besökare som balineser ha stuvat in sitt eget förflutna i en garderob under en hög av saronger och lakan. Och kvar finns bara nuet – antingen i form av en rå vardag, eller en upplyftande och utdragen meditation.

»Det här är en utmärkt plats att förlora sig i«, säger Maya och sveper med blicken över risfälten. »Här kan jag vara med mig själv och fördjupa mig i kunskaper jag aldrig skulle berikas av i Europa.«

Senare under eftermiddagen erbjuder hon healing på terrassen. Hon slår i en gonggong och låter vibrationerna eka över nakna bleka ryggar mot betalning. Efter den femton minuter långa seansen frågar hon hur det kändes – kunden svarar artigt och upplyft, varefter de smidigt och snabbt leder samtalet in på betalningen. De alternativa krafterna är ofta snabbare på att begära ersättning än banker.

Ubud stoltserar gärna med sitt förflutna; en oas i ett grönt hav av risfält. Men om nutidens expanderande betongdjungel och turismkolonialism med andligt sökande som förevändning hörs intet. Visst, från balkongen på pensionatet som gömmer sig för omvärlden hänförs jag av risfältens lugn. Den porlande fontänen på hustaket ger ifrån sig behagliga stänk och förnimmelser om Balis position, en ö geografiskt utslängd i skarven mellan Java- och Balisjön, en måltavla för allehanda politiska intressen. Visst, jag kan läsa en bok och först senare märka hur tiden upplösts och hur inga ljud lyckats störa min meditation. Ändå förmår inte templen, statyerna och de gröna fälten förmedla en begriplig bild av Bali, som är överskådlig och fattbar. För många felande länkar.

På morgonen kastar män sina fiskespön i den smutsiga bukten nära hotellkomplexen längs Balis sydöstra kust. Längre ut slår reven likt andetag och markerar slutet på bukten och början på havet.

Ketut är en kvinna mitt i livet. Hon bär ett varmt leende som senare visar sig dölja alldeles för många sorger. Varje gryning tar hon bussen till arbetet vid en strandbar längs Sanurs strandpromenad. Varje dag tillagar hon måltider till badande turister och törstiga äldre män som i Bali funnit livets sista station. Varje kväll, efter mörkrets inbrott, vänder hon hemåt för att öppna sin egen närbutik som hjälper henne att få tillvaron att gå ihop.

Vid millennieskiftet skiljde hon sig från sin dåvarande make som tog hus, dotter och son med sig. »Banklånen lämnade däremot kvar«, berättar hon. När hon nu ringer till sina barn hoppas hon att ex-maken inte är i närheten. »Annars låter han mig inte tala med dem. Och nu har barnen valt hans sida, mig är de inte intresserade av att träffa. Jag har svårt för dem, de är mina barn, visst …« Hon låter blicken svepa ut över havet. »De valde honom och nu påminner de om honom mer och mer för varje dag som går. Men jag kommer ju ändå att vara deras mor för alltid.«

När sonen i sina tidiga tonår genomgick en hjärtoperation strax efter föräldrarnas svåra separation tilläts Ketut inte ens vara vid hans sida när han skulle sövas ner. Bara fadern tilläts vara där.

»Jag ville bara hålla om honom så hårt jag kunde och säga hur mycket jag älskar honom.«

Ketuts dotter har gift sig, men om valet av make fnyser hon lika mycket av sarkasm som bitterhet. »Alltså … hon borde ha siktat på något bättre.«

Jag kommer Ketut ganska nära. Vi samtalar, skämtar och utbyter viktiga händelser i våra liv. När vi ska ta avsked vattnas Ketuts djupa ögon. Avsked är svåra saker för henne, men hon gömmer gråten i den hårda omfamningen och samtalen om det förflutna river upp ärr som aldrig vill läka. Likt chauffören Made försvarar hon sina olyckor med att de är förutbestämda.

»Det är här är min karma, mitt öde, förstår du?« Är det inte snarare ren och skär otur och dåliga val av män, undrar jag. Ketut ler finurligt. »Kanske det.«

Jag kan aldrig förstå om tankesättet är ett sätt att förlika sig med livets olyckor, eller om det balinesiska kastsamhällets grepp om sina invånare verkligen är så starkt. Jag tror snart det senare.

Till tonerna av modern reggae lyfter en samling unga män sina ölflaskor och sjunger med i låtarna. Deras armar, skuldror och ryggar är täckta med tatueringar i olika motiv, religiösa symboler och figurer. Tatueringarna visar prov på ett slags frihet som Ketut av olika anledningar inte kan kosta på sig. Där männens självvalda klädsel och vågade kroppsmotiv passar in i bilden av ett Bali där den personliga valfriheten är välkommen blir Ketuts utslitna orange arbetströja, sönderarbetade själ och nedtonade uppsyn en påminnelse om öns beroende av civil lydnad. Ketut och de öldrickande männen ett stenkast bort utför samma arbetssysslor – de passar upp på turister – men de representerar två helt olika världar.

Turismens inflytande över Balis ekonomi har förvisso genererat i en servicesektor där kvinnliga arbetare för ögat tycks vara fler än männen. Men den utvecklingen har blivit verklighet på bekostnad av cementerade könsroller och sociala förväntningar grundade i färdigpaketerade könsbilder. Författaren Paul Alexander menar i essän Pollution in Paradise: Hinduism and the Subordination of Women in Bali att kvinnor i viss utsträckning »kompenseras« med relativ ekonomisk frihet till följd av sin bundenhet till ritualer i egenskap av den balinesiska kulturens väktare.

Ketut ursäktar sig ofta under våra samtal och går för att förbereda en bricka med offergåvor till gudarna: riskorn, blad, blomster och rökelser. Hon går med vana steg genom den varma sanden med brickan rest över huvudet. Hon ställer sig i vattenbrynet och placerar brickan med stadig hand och försvinner in i sig själv för en ceremoniell meditation. Det är mitt på dagen, solen är i zenit och sanden bitande varm. Men Ketut visar inte minsta spår av lidande där hon står öga mot öga med havet. Turismen blev förevändningen för terrordådet vid en nattklubb i Kuta 2002.

Händelsen släckte inte bara två hundra människoliv; terrordådet initierat av Jemaah Islamiyah, med globala kopplingar, visade att konflikter fortfarande pyrde mellan paradiset och dess omnejder. Våren 2012 inleddes den komplexa juridiska processen i en militärtribunal på USA:s militärbas vid Guantánamo på Kuba mot bland andra Khalid Sheikh Mohammed, som utöver bombdåden på Bali 2002 även erkänt delaktighet i planeringen av attackerna i New York hösten 2001.

Men processens legitimitet har kritiserats: al-Qaida-ledarens erkännanden ska enligt somliga ha varit resultatet av systematisk och långvarig tortyr, däribland skendränkning.

Vilket hot utgör Bali med sitt starka varumärke och omvärldens omfamning av öns hinduiska system i ögonen på konservativa grupper med globala förgreningar? I mångas ögon ser sprickan mellan radikal islam och hinduism ut att öka i Indonesien, bland annat till följd av Saudiarabiens intressen bland den indonesiska arkipelagens sociala periferier – där pekas Bali ut som västerlandets nickedocka.

Och plötsligt händer det.

Hotellvärden Michael fryser till när han förstår vidden av vad tv-apparaten intill receptionen någonstans i Sanur förmedlar: »Usama bin Ladin är död.« Spårad och brutalt mördad av USA:s antiterrorstyrkor i ett bostadskvarter i Islamabad, norra Pakistan, endast ett hundratal meter från en militärgarnison. Rädens effektivitet och hemlighetsmakeri, bin Ladins kropp som sägs ha dumpats i havet på en punkt som aldrig kommer tillkännages, för tankarna till Kalla krigets dialektik, till en svartvit världsordning som människan aldrig riktigt tycks kunna eller ens vill släppa taget om.

Michael – och många andra balineser – befarar att vedergällningar i bin Ladins döda fotspår återigen kan rikta in sig på Bali. »Bara för att al-Qaida beskrivs som svaga nu betyder det inte att radikala grupper i Indonesien inte har resurser för nya dåd. Det är ovissheten som är svår att leva med för oss«, säger han.

Dagen efter bin Ladins död kunde indoneser kränga t-shirts prydda med al-Qaidaledarens sönderslagna ansikte och dödsdatum för tjugo kronor i städer som Surabaya och Jakarta. Dagen efter det kom de första nyckelringarna. Marknaden sviker aldrig när det gäller dessa bisarra typer av händelser; den agerar blixtsnabbt, utan att tänka, och troligen blir avkastningen därefter: gynnsam och kortsiktig.

Pressen hakar på, säljer lösnummer som smör och i indonesisk press kröp en kollektiv känsla nära inpå läsaren dagarna efter bin Ladins död. Med sig bar känslan en social press att visa sin avsky för terror och personer som använder sig av islam som ursäkt för våldshandlingar. Den som inte stämde in i hyllningskören riskerade att misstänkas för terroristsympatier.

Och misstänksamheten mot muslimer har ökat på Bali efter attentaten 2002 och 2005. »Lärdomen vi drog av de händelserna var att återvända till våra traditioner och inte låta oss influeras av andra«, sade en balinesisk säkerhetsvakt till The Guardian i samband med firandet av högtiden nyepi, »tystnadens dag«. Men lärdomarna dras på bekostnad av den genomgående öppenheten, något som varit Balis signum i utomståendes ögon. Diskriminering har börjat fungera som en kollektiv bestraffning av öns muslimska minoriteter (merparten bosatta på Bali för tillfälliga arbeten kopplade till turistsektorn).

Samma dag som bin Ladin-tröjorna gjorde entré på marknaden anlände USA:s flotta till Bali för en unison militärövning med den indonesiska armén. Och balineser såg nya skäl till oro. Om inte bin Ladins brutala död var nog så blev USA:s militära närvaro i mångas ögon en onödig provokation, särskilt en knapp timmes bilfärd från platsen för terrordådet i Kuta 2002.

Plötsligt tycker jag mig se hur rökelserna vid templen brann lite snabbare, och gudarna försågs med en uppsjö av böner att fånga upp och infria.

Vad är Bali? Visar »världens andligaste plats« prov på hur långt människan är beredd att gå i sin strävan efter att sudda ut gränsen mellan dröm och verklighet? En strävan som förvandlat en av världens mest berömda öar och turistparadis till världens dyraste kuliss.

Katten som stryker omkring i buskarna utanför ett av de billigare hotellalternativen dolt i grändernas och bakgatornas mörker bortom Kutas glättiga huvudgata ger ifrån sig läten som för tankarna till den havande honan på Lembongan alldeles innan de tände på skräphögarna och kattens jämmer försvann bortom lågornas dån. Är det samma katt? Den träder fram, hungrig och präktig och närmar sig med eleganta steg. Katten stryker kanten till det som hotellpersonalen och hotellets broschyrer kallar för en pool: ett uttänjt hål i garaget vägg i vägg med receptionen. Jag undrar om någon på allvar väljer att svalka sig i det bruna cementhålet (som den här kvällen är tom på vatten).

»Jadå«, svarar receptionisten som även visar sig vara hotellets chaufför, kock och nattvakt. »Du vet, det kan bli så trångt på stranden här i Kuta att man kan känna för lite ensam tid. Quality Time, som det heter. Då passar vår pool alldeles utmärkt.«

Den unge gästen från Östtimor åker med när receptionisten utför ärenden vid flygplatsen eller på marknaden. Första intrycket säger mig att de är gamla vänner, de sitter tysta bredvid varandra utan att tystnaden och bristen på tidsupphävande samtal för den sakens skull blir obekväm. Tvärtom tycks de trivas i varandras sällskap just därför, men de förklarar att de aldrig har träffat varandra förut.

»Jag väntar på mitt flyg till Dili«, förklarar mannen från Östtimor. »Fram till dess har jag inget bättre för mig. Jag har varit här för att söka olika arbeten, men det är svårt att få in en fot utan kontakter, men i Östtimor är det ont om inkomstmöjligheter.«

Han hyr ett rum på övervåningen, en luftig yta där rummen känns som autonoma atoller utan fast punkt eller någon kontakt sinsemellan. Vid det stora bordet nära den lilla terrassen som vetter ut mot Kutas inre takhav sitter fyra javanesiska kvinnor och samtalar. Samtliga tycks ha bidragit med varsitt knyte till den uppsluppna picknicken. De hälsar artigt men känns ändå onåbara till följd av den starka gruppdynamiken och de serverade tilltuggen.

I gränderna orkar de uttråkade massörerna knappt övertala en om massagens verkningar och magi längre. Det är redan sent men de kommer att sitta kvar på tröskeln till salongen ända fram till småtimmarna och stirra in i mörkret. Detsamma gäller kvinnorna och männen i de små warungstånden där nudlarna kokas på svag värme hela kvällen. Det tar en stund för ögonen att vänja sig vid ljuset från neonskyltarna och trafiken. Jag föredrar ganska snart som gränderna, det är ett behagligare alternativ. Men det är redan för sent – Kutas hjärta är som en vredgande fors, har du väl satt din fot i den kommer du inte undan. Du sugs med.

Och färden passerar hotellkomplex, svällda köpcentra och packade restauranger. Lyxen och färgerna är eleganta och iögonfallande, men spänner jag blicken märker jag snart sprickor i flärdens fasader. Stolen som nattvakten dåsar till på utanför ett av Kutas dyraste turistkomplex är trasig och reflexerna på vaktens väst är så nötta att natten slukar honom. Den kvinnliga bartendern som försöker snappa upp det australienska reselaget samtliga tolv beställningar i ett är så utarbetad att ögonen med jämna mellanrum faller ihop under kvällens gång.

Där ett vägbygge tvingar mig att promenera en liten omväg på grund av ett borrarbete som pågår från tidig morgon till långt in på natten sitter en kvinna i gångslingan med sin nyfödda bebis i famnen. Desperationen pryder hennes ansikte, bebisen sover rofyllt medan oljud, samtal och passerande västerlänningar rör sig mot restauranger, marknader och sina rum för natten. Vid kvinnans fötter står en trasig mugg från 7-Eleven framställd.

Visserligen rör det sig om detaljer i periferin, saker som Balis besökare aldrig ska upptäcka. Men dekadenta turistparadis uppträder snarlikt i Asien, Karibien och Europa. Kulturerna de omgärdas av eller reser sin identitet kring färgar av sig på utseendet, men under ytan förblir tillvaron sig lik: det handlar om parallella samhällen där ens roll är förutbestämd.

Och för att paradiset ska överleva är det nödvändigt att inte röra sig utanför de givna ramarna. Erbjuds du en trasig stol sitter du kvar, passerar du en utblottad kvinna med hennes nyfödda barn fortsätter du att gå utan att se dig om.

Bokutdrag ur Arkipelagen: Indonesien sträcker på sig

(publicerad 2013)

Tillbaka till förstasidan