VI ÄR HAVETS VÄKTARE


 HEM     BÖCKER      REPORTAGE      ESSÄ|DEBATT      LEDARE      E-BÖCKER      OM     ENGLISH 

PER-OVES SISTA RESA     ROUTE USA     FOTBOLL ÄR POLITIK     BRASILIENSPECIAL


"Vi är havets väktare"

REPORTAGE | WWW.KLASLUNDSTROM.COM


På Gran Canaria, EU:s mest söderliggande skärgård, är havet kultur och identitet. Fiskenäringen har i sekel försörjt öriket med mat och arbetstillfällen, men i takt med uppluckrade EU-direktiv när det gäller fiske och ökad turism och planer på oljeutvinning utmed kusten blickar lokala fiskare in i framtidens horisont med oroliga blickar.


Det är morgonen efter EU-valet. Röster har räknats, El País publicerar analyser med uppenbara slutsatser: det låga valdeltagandet skymmer för en riktigt klar bild. Är inte det låga valdeltagandet en klar bild i sig? Här råder ingen större baksmälla. Kanske är det långt ifrån redaktionerna, från de politiska reportrarnas bord som en annan bild framträder: närmare marken, cementen, fiskarens vatten. Längs sydvästra Gran Canarias vackra kustremsa plöjer arbetarna blad, lyfter stegar och utför hårt arbete på bananplantagen utmed motorvägen. En kvinna hälsar med trött blick, orkar egentligen inte prata. Hon försvinner in bland stigarna mellan de imponerande plantorna. Inget nytt råder, kanske är det vad som är talande – att saker och ting förblir vad de är.


Queen sjunger sista refrängen på ”The Show Must Go On”. Det känns passande i fiskebyn El Pajar, ett samhälle som gått vidare. På många sätt men inte alla. Långt ifrån. I Bar Playa skyms halva havsutsikten av den väldiga cementfabriken. I bukten har de små fiskebåtarna lagt nät för dagen. I fabriken arbetade förut 400 personer och var en bärande del av El Pajars ekonomi: i krisens spår har skaran krympt till omkring femtio anställda. Ett obeskrivligt slag i magen på en by som till skillnad från sina mer kapitalstarka grannar i Maspalomas och Puerto Mogán inte ståtar med inbjudande sandstränder och högljutt nattliv.


Här är stränderna bäddade i sten och doften av fisk sitter i väggarna. I Bar Playa sitter en äldre herre med basker och fyra tomma glas med kaffedroppar i. Är blåsten hård sipprar sand in från cementfabriken – inte helt olikt de sandstormar som Saharaöknen ibland blåser in över Kanarieöarna.


I El Pajar arbetar sex fiskare, samtliga pescadores artesanales, de fiskar med enkla men robusta redskap och sätter respekten för det marina livet i centrum.


– Havet är liv, säger José, en man i 40-årsåldern. Utan havet skulle vi gråta.


Nu börjar morgonen långsamt övergå i förmiddag och solen är inte längre behaglig och värmande utan stark och brännande. De slänger käft i en liten gränd bakom Bar Playa (de första att varje morgon inhandla nyfångad fisk av dem), lägger nya nät, ordnar saker och ting inför morgondagen. Arbetsdagen är lång men snart tillända: den börjar i regel i ”vargtimmen”, före gryningens första strimmor, då havet ännu dåsar i nattens vagga. Vid åttasnåret återvänder de in i bukten, lägger till och lastar av.


Det är rutinerna som gäller i en fiskares vardag, förklarar de. Men det är också rutinerna som alltmer börjar ifrågasättas, av utomstående krafter, eller snarare i form av efterskalv efter politiska beslut.


José började fiska som 11-åring, gick i skolan samtidigt. Han visar upp licenser och uppslagsböcker med olika fiskarters vikt och utseende. Det gäller att veta, säger han, om fisken är redo att tas ur havet. Om inte slängs de tillbaka.


– Levande, understryker José. Levande, det är viktigt.


Han återvänder ständigt till respekten. Till den lokala fiskarens ledord.


– Det handlar om att respektera havets regler. Det är därför det är viktigt med licenser och tillstånd, men som det håller på att utvecklas nu fiskar vi i allt större utsträckning i vatten som smutsats ner av fartyg och fiskare som inte behöver leva med konsekvenserna av sitt handlande.


José och de övriga fiskarna blandar samtalsämnen: EU-valet (en av dem röstade inte), den märkligaste fångsten, Barcelona FC eller Real Madrid, kanarisk identitet. En av fiskarna, en ärrad man utan tänder men med en liten valp i famnen, svär åt den spanska centralmakten.


– Jag är kanarier, utbrister han.


Cigarettstumpen dallrar mellan hans fingrar.


– Jag är spanjor först och främst, därefter kanarier, säger en annan.


– Åk till Spanien då! svarar den tandlöse mannen och valpen María tycks nicka i samförstånd.


– Jag är redan hemma, replikerar den andre.

Samtalet ebbar ut.


Som fiskare flyter gränser samman och utmynnar i en gränslös ocean. Fiskaren är lyckligt lottad på så vis, resonerar en utomstående, som ges sådan tillgång till en värld som aldrig förändras, horisonten tycks förbli densamma. Det är naturligtvis inte sant, långt ifrån. Under ytan är den marina globaliseringen lika underställd människans leverne som alla andra planetära zoner.


José äter inte kött och förklarar sig kritisk till massindustrier, vilka de än må vara: möbler, olja, kött. Han äter fisk, men bara fisk han själv fångat.

– Jag vill veta vad jag äter, säger han. Jag behöver veta att den fisk jag äter har haft ett bra liv och att den levt i en bra miljö. Fiskmarknaden är som den är. Knappast demokratisk.


Uppluckrade EU-direktiv har öppnat upp Kanarieöarnas fiskevatten för andra europeiska fiskare. ”Utländska” för fiskarna i El Pajar är även de som kommer från Baskien och Katalonien. Men framför allt är det de större fartygen från andra europeiska länder som letar sig hit, till Spanien mest välmående kustremsa, och dammsuger upp havsbottnen på såväl fisk som sediment. Följderna är katastrofala, förklarar de: havet surnar, missväxt uppstår bland arter och – mest tydligt – de lokala fiskarnas tillvaro hotas. Josés bror, Miguel, ser gärna en värld som drar ner på tempot och inte tar saker och ting för givna. Det går inte, menar han:

– Evolución es destrucción – evolutionen förgör, säger han.


El País publicerade den 25 maj 2014 en kartläggning av Spaniens Natura 2000-klassade områden: det står klart att den spanske fiskaren på många håll har bråda dagar framför sig. I södra Spanien, i departementet Murcia, planeras inom de närmsta åren 9 000 nya bostäder längs en orörd kustlinje. I Almería, Andalusien, hotellbyggen i ett känsligt kulturlandskap och i Girona, Katalonien, 370 lyxbungalows längs den nationalsparksklassade udden Cap de Creus nära franska gränsen.


Ett liknande projekt som bryter mot EU:s Natura 2000-regler är hotellkomplexen som planeras på ön Fuerteventura. Platsen – Dunas de Corralejo – beskrivs som ett paradis för såväl fisk som fiskare och det är inte bara sportfisket som utsätts för fara när storskalig turism sätter ned foten här, även fiskebeståndets cykler kan rubbas och i slutändan äventyras.


Trots EU:s kritiserade fiskepolitik – som bland annat förvandlat Östersjön till ett sorgespel i utdragna akter – är det ändå centralregeringens i Madrid förslag att påbörja oljeutvinning längs Gran Canarias kust som skrämmer mest. Planerna är långt gångna, förstudier sker, men så länge den kanariska opinionen blir enad i sin kritik mot planerna lär centralregeringen i Madrid inte våga ge grönt ljus. Därför ser fiskarna i El Pajar de påbörjade planerna för storskalig turism i byn som ”ett slags första steg” dithän. I byns hjärta syns en stor planritning för det nya, ”urbana” El Pajar: nya vägar, krattad badstrand (den inbjudande stenstranden som redan finns tycks inte duga), turistkomplex.


José förklarar:

– Titta bara på vad som hänt på andra håll på Gran Canaria, som tidigare var fiskebyar. Där har turistindustrin successivt förändrat de marina villkoren och släppt ut gifter i vattnet. Där går det inte längre att fiska. Är det den framtiden vi ska vänta oss här också?


Frågorna är många. En är ifall det väntande frihandelsavtalet mellan EU och USA – TTIP – kommer att få följder för oljeprospekteringen utanför Kanarieöarna? Mäktiga oljebolag kommer i värsta fall att med frihandelsavtalet i ryggen kunna stämma Gran Canarias autonoma regering för att inte tillåta fri etableringsrätt. Marknad före den allmänna opinionen?


Det autonoma Kanarieöarnas miljöregler är, ska sägas, tämligen starka på pappret: de förutsätter att merparten av örikets ytor skyddas från ekoskadliga byggen och industrier. Men många anser ändå att situationen är illa ställd och hoten kommer inte enbart från potentiella oljeindustrier och svällande turistkomplex, sopsortering lyfts som en åsidosatt prioritet.

– Och korruptionen, säger Pilar Álvarez, talesperson i Las Palmas för den gröna rörelsen EQUO, sedan 2011 en del av Spaniens gröna parti. Korruptionen har blivit ett slags kallbrand som sprider sig till samhällets samtliga hörn. Den påverkar turismen, bostadsmarknaden och politiken. I slutändan handlar det om ekonomi och försämrade sociala villkor. Och det har vi haft nog av sedan finanskrisens utbrott.


Liksom många kanarier oroas Pilar Álvarez och övriga i EQUO av planerna på en storskalig oljeindustri utmed Gran Canaria – Madrid hoppas på över 50 000 fat råolja om dagen.

– Det är bara att hoppas att saken kommer att förhalas in i det längsta, säger hon. För alltid. Det är förhoppningen. Kanarieöarna har inga muskler som är starka nog att stå emot storkapitalet från mäktiga oljebolag som inte tar någon hänsyn till vare sig miljön eller individer.


Hårda ord, kan tyckas, men Pilar Álvarez är inte ensam om att fälla dem. ”Vi har inte lärt oss någonting från tidigare katastrofer”, sade Sara Pizzinato, Greenpeace talesperson i frågor rörande energi och klimatförändringar, i december 2013 när miljöorganisationens flaggskepp Arctic Sunrise lade till i Las Palmas för att bidra till fokus på Madrid-regeringens planer på storskalig oljeindustri. Efter den förödande oljekatastrofen vid oljeplattformen Deepwater Horizon i april 2010 kan det te sig svårt att förstå varför regeringar anser sig beredda att driva igenom liknande industriella satsningar, särskilt när miljökatastrofens dignitet och följder än i dag inte är helt kartlagda. Eller när den allmänna opinionen så starkt ställer sig kritisk till planerna.


Kanarieöarna behöver en radikal energiomställning, menar Pilar Álvarez, och det snart. En vindkraftspark finns redan och dessutom är förutsättningarna för havsenergi och satsningar på solcellerna synnerligen goda. Så varför är intresset för olja så stort?


– Snabba pengar, menar hon. Och för att de slipper leva med konsekvenserna om något skulle gå åt helvete.


Fiskarna i El Pajar håller med om det. Oljeindustrin är snabba pengar som skulle ställa sig i bjärt kontrast till den miljövårdande fiskeindustri de själva är måna om att skicka vidare till kommande generationer. José, brodern Miguel, den tandlöse fiskaren med valpen María och de övriga fiskarna tar farväl och åker hem. I morgon väntar en ny dag, den börjar innan gryningen, under ”vargtimmen”.


Kvar dröjer Rafael, 22 år. Han vill inget annat än bli fiskare, men har inte råd att bli det. Bokstavligen. Den unge mannen räknar upp de kostnader han själv måste stå för innan licensen är utkvitterad och det är fritt fram att arbeta som fiskare: försäkringskostnader, baskurser, informationskurser. Inalles över 2 000 euro, förklarar Rafael. Och det är långt innan kostnaderna för nät, båt, bränsle och andra verktyg ens nått planeringen.


Rafael skakar på huvudet:


– Jag är ”papperslös”. Inga statliga subventioner till det inte, men till att rädda banker? Det är en annan sak. Småskaliga fiskare ska ingen få något stöd med att bli. Jag vill jobba men får inte jobba. Och det är många unga som lämnar Gran Canaria för fastlandet och otrygga anställningar. Är det det de innerst inne vill att jag också ska göra? För jag vet ärligt talat inte om jag kommer att ha råd att bli fiskare. Om jag inte vill fiska illegalt, vill säga. Det gör många, men då är ju kontrollen obefintlig. Ett korkat system.


En hållbar fiskeindustri kan skapa många nya gröna jobb, menar han, och är det inte den framtiden vi vill ha? Då måste staten hjälpa de som frivilligt vill arbeta under dessa hårda villkor och ta hand om havet.


Rafael blir tyst och avslutar sedan resonemanget:


– Det är ju faktiskt det det handlar om: vi fiskare är ett slags havets väktare. Eller mördare. Skillnaden är hårfin.




Läs även Klas Lundströms reportage om EU-valet 2014 på Gran Canaria

De svikna skeptikerna


Läs även Klas Lundströms reportagebok om finanskrisen i södra Europa

Portugals vinter


Läs även Klas Lundströms e-bok om några av södra Amerikas

socialt och politiskt mest isolerade zoner

Badlands



Läs även reportage, böcker och essäer av Klas Lundström















E-shop

E-BOK

Boken och jag är en kärlekshistoria. Boken är en kärlekshistoria för många. Doften av en bok, känslan av att öppna den, ställa in siktet på första stycket, kanske studera baksidan och bokryggen innan du börjar.


Jag vurmar för den fysiska bokupplevelsen, alltså om kontakten mellan mig själv och en bok, mellan världsligt och påhittat, mellan återgivet och poesi. Men varefter jag i egenskap av författare närmat mig den digitala, "osynliga", annorlunda e-boksformen har något slagit mig: den är inte mindre verklig, synlig och uppriktig än någon annan. (Om nu någon trott det, vill säga ... Ja, jag hade av någon anledning fått för mig att jag aldrig skulle uppleva en bok på samma sätt utan att kunna känna fingrarna vidröra sidkanterna. Mänskligheten trodde å andra sidan länge att jorden var platt ...)


Vad jag (måhända lite väl saktfärdigt) insett är att e-boken inte är mindre bok bara för att den läses med hjälp av ett tredje redskap: dator, läsplatta, telefon, padda, anka, vad de nu kallas. "När jag läser om kvällarna" – resonerade jag – är jag också beroende av en tredje part: en lampa som skänker ljus åt bokbladen. Den är inte ett substitut för boken som vi länge känt den, den adderar något, gör det skrivna ordet en stor tjänst.


E-bokens plats är kanske inte så integrerad i det svenska boklandskapet – ännu – men kringflackande i USA sommaren 2013 var det emellertid något som slog mig: väldigt många läste böcker i e-form. På bussar, på barer, i hotellobbys, när de red tuben, medan de promenerade med hunden i parken eller över övergångsställena. Jag log vid tanken – för första gången i medveten harmoni – över att jag själv hösten 2013 kommer att ge ut mina böcker i e-form.


Och inte bara det: utan även enskilda reportage, som med lånade ord från den alltmer digitalt präglade musikbranschen kallas "singlar". På den här sidan kommer du att kunna läsa mer info om respektive e-bok och e-singel, om hur du kan läsa den, vad de handlar om, kanske ett och annat utdrag ...



Läs även


ROUTE USA!





E-böckerna ges ut av Telegram Bokförlag.


Läs även Telegram Bokförlags

presentation av Klas Lundström.