Reggaefestival
i Babylon
REPORTAGE | TIDNINGEN KULTUREN
Solen klamrar sig fast över Furuvik Reggaefestivals stora scen. Scenen är inklämd mellan den gamla djur- och nöjesparkens två livskällor – åkattraktioner och ölrestaurangerna. Parken grundades vid förra sekelskiftet – år 1900 – och ligger ännu till synes utkastad i grönska.
Visst, en motorväg härleder bilister hit från Gävle – och andra väderstreck – men tiden tycks på många sätt ha stannat och stått stilla sedan grindarna öppnades första gången. Gräset blänker till i solskenet. På Lilla scenen, närmast biljettluckorna, har det första bandet börjat spela – ett gäng unga killar som hoppar och boostar till skränig dancehall.
Det känns aningen märkligt att reggaefestivaler numera är så integrerade och ”naturliga bitar” av konsumtionssamhället. Reggaens kapitalstarka dragning är känd sedan innan, det visste vi redan, men det fanns ändå tidigare ett slags förnekelse, ett ”fuck you, we’re no part of the etablissemanget!” Men i Furuvik kanske en annan tid har börjat ticka, där alla är öppnare än någonsin med att reggae bara är en handelsvara, vilken som helst. Som en reggaefestival i Babylon.
Lite varstans tittar trädkolonier fram ur asfalten. Höga träd som nära nog förstör utsikten för karusellåkarna. Djuren rör sig i flera hörn av parken nervöst och oroligt på sig i sina fängelser: givetvis på grund av alla betraktare som står och glor på dem, men även för att det i fjärran hörs dån från musiken som genererar i ekon och smällar i jorden.
– Djuren störs inte av musiken, vi har alltid spelningar här, lugnar en djurskötare.
Hur vet ni det, undrar jag: Har ni frågat dem? Skratt. Men det var inget skämt från min sida, bara en uppriktig fråga som inte fick något svar.
Kanterna har slipats till, de gör inte längre ont på reggaefestivaler i Sverige. Mycket har städats bort, en del har med höga biljettpriser att göra. Under två dagar känner jag inte tillstymmelsen till doftvåg av ganja, bara rödsvällda pupiller på festivalbesökare som vittnar om pillrens intåg på reggaefestivaler. Stämningen blir således en annan: hårdare, uppdelad, en rädsla finns där, planterad av civilpoliser som ständigt patrullerar området som vore det warlords i en illegal diamantgruva. (Polisen tycker nog också att det är roligare att haffa långhåriga unga individer som rökt lite gräs och nu måste tvångspissa i något av polisens plaströr på stationen långt ifrån festivalområdet).
Reggaefestivaler står alltså inte fria från Nya Moderaternas omvandling av Sverige från starkt välfärdsland till något som påminner om tv-serien ”Solsidan”. Tydliga klasskillnader. Fredde och Mickan. En värld byggd av kulisser. Där tung roots tidigare hävde sig ur scenernas högtalare har den mindre politiskt medvetna dancehallen klivit in i dess ställe. Men det är å andra sidan en ren smaksak.
Bakom kulisserna väntar det amerikanska bandet Groundations roddare på sin tur att få trolla med platsutrymmet på den lilla Stora scenen. Alltid när musikband möter varandra i en uppsluppen miljö, som bakom en scen, slår handflator mot varandra i en uppriktig seans. Det liknar demokrati som den faktiskt kan – och borde? – se ut. Alla ska åt samma håll.
– Musiken äger makten att läka alla sår, säger den unge portugisiske artisten Richie Campbell. En handduk hänger bekvämt över hans kortklippta hjässa.
Vi slår oss ned på en bänk och talar. Vi talar på portugisiska och jag berömmer hans patois, en engelsk kreol han lärt sig ”på vägen”, som han uttrycker det. Artistens väg. Som i forna portugisiska kolonier som Angola och Moçambique förvandlades modersmålet – portugisiskan – till ett slags eget språk. Något att kalla sitt eget. Det är en av reggaemusikens i allmänhet – och rastafarikulturens i synnerhet – viktigaste livsnerver. Kanske leder den rakt till hjärtat?
Richie Campbell bryter skönt nog av min bild av dejay-artister som ickepolitiska. I botten är han socialantropolig, och talar med stor inlevelse och oro om den ekonomiska krisen i Portugal, om hur landet håller på att säljas ut till externa spelare som IMF, Världsbanken och Bryssel:
– Till män utan hjärta.
Från Portugals atlantkust är det öppet hav mot Latinamerika, Karibien och Jamaica – där han spelat in en rad musikvideor och album. I Portugal känns Europa långt borta numera, vittnar Richie Campbell om.
– Något måste helt klart hända, vi måste vända trenden i södra Europa. Titta bara på Spanien och Portugal och Grekland. Vi börjar slåss inbördes och förlorar demokratin på köpet. Där försöker vi få in musiken som en spelare i strävan efter en bättre framtid än den vi nu ser i horisonten, men musiken kan inte göra allt ensamt.
Richie Campbells andetag släpar fortfarande efter. En timme ute på scen tar ut sin rätt. Tack vare hans energi och vädjan till publikens medverkan är terrängen nu sonderad för en fin lördagkväll. Det behövdes någon som Campbell för att sparka liv i den lite slumrande Furuviksparken, där åkattraktioner stal minst lika mycket uppmärksamhet som djuren och musiken. Han undrar var festivalområdet ligger, det vill säga där besökarna ”hänger” – jag rycker lite på axlarna. Svarar: ”Någonstans utanför parken.”
Lite utanför ligger även pressrummet. Det ligger beläget mellan Stora och Lilla scenen, i ett litet envåningshus med knarrande dörr. Inne är det mysigt och behagligt, långt ifrån allt som har med festivalbuller att göra. Musiken tränger inte riktigt igenom väggarna, pressrummet blir i stället till ett autonomt tillhåll där jag under två dagar aldrig ser några intervjuer genomföras eller reportage skrivas. Jag kan inte låta bli att le i tystnaden medan jag skriver ner några rader på datorn i en av de knarrande stolarna intill en vacker eldstad. Det är oskuldsfullt, det är inte perfekt, jag kan inte sätta fingret på vad det är – jag gillar det.
Groundation är tillbaka i Sverige efter en fem år lång bojkott. Ordet används inte rent ut, men antyds tämligen tydligt under presentationen inför spelningen på lördagskvällen. Publiken rör sig i takt med musiken, det märks inte att ingen i bandet lider av sömnbrist. Hur kändes det att uppträda i en djurpark, frågar jag bandets grundare Marcus Urani och Harrison Stafford senare, medan vi dricker ur varsin vattenflaska i artistrestaurangen bakom Stora scenen.
Båda tittar trötta och förvånade på mig:
– En djurpark? Här? Det hade vi ingen aning om!
Jag ser att det på vattenflaskan jag fick i artistbaren står ”djungelvatten”. Furuviks egna logga pryder plasten. Häftigt, tänker jag för mig själv. De berättar om bandets rötter; en blandning av medlemmarnas olika trosuppfattningar, övertygelser och åsikter. Musikinslagen har blivit därefter, en stimulerande potpurri av jazz, roots och dub. Ett band som för varje nytt studioalbum låter ännu mer samspelt. Harrison Stafford bodde i några år på Jamaica, där ställdes han öga mot öga med rastafarikulturen och hoppas inom något år kunna lansera dokumentären ”Holding On To Jah”, som han jobbat med vid sidan om musiken.
De vill resa med Groundations budskap och musik till platser där reggaen inte är så stark – deras ”baser” är Brasilien och Frankrike – exempelvis till USA:s ”wild west”.
– Visst vill vi det, säger Marcus Urani, det är där monokulturen är som störst och framför allt unga människor saknar alternativ till det amerikanska småstadsliv som erbjuds. Men vi går knappt runt trots turnerande året om, men visst ser vi ett ansvar i att sprida kärlek, hopp och fred till andra än de redan ”invigda”.
2014 ska de återvända till studion för att spela in bandets tionde album. Två poliser kommer in i lokalen. Deras gula västar ger ifrån sig reflexer i det dova skenet från taklamporna. De bryter av stämningen på mitten, stryper samtalen kring borden. De flesta tycks med ens känna sig uttittade, granskade. Harrison Stafford berättar varför de hållit sig borta från Sverige sedan 2008:
– Förra gången vi var i Sverige, vid Uppsala Reggae Festival, haffade polisen en av våra bandmedlemmar fem minuter innan vi skulle upp på scen. Vi står där och ska börja spela och använder oss av mikrofonen för att få kontakt med honom. Men han syns inte till och vi tvingas spela utan honom. Efteråt får vi veta att han togs in av polis på alla slags prover – urin, blod, you name it – och när vi går av spelningen och kommer till våra loger ser vi poliser stå och gå igenom våra privatsaker. De är otroligt oförskämda och tvingar oss alla in till polisstationen, vi får göra samma test – urin, blod, you name it – och stanna i arresten en natt. ”Så här kan ni väl inte göra, är det verkligen lagligt utan någon direkt misstanke?” frågar vi. Då säger polisen på väldigt knackig engelska, kaxigt: ”Ni är inte i USA längre!” Vi trodde inte våra ögon …
De två poliserna har spanat färdigt bakom kulisserna, kanske vädrat luktsinnena efter illegala substanser. Fan, de hittade inget. Nej kom, vi letar lite borta vid parkeringen. Viljan att hitta något lyser i deras ögon. Både Marcus Urani och Harrison Stafford himlar med ögonen, vi känner oss alla som skolbarn som indirekt fått en tillsägning av Magistern. Reggae – och framför allt roots – är allt annat än makt, förmynderi och intolerans. Ändå är det vad polisen spridit mest under de senaste åren samman med svenska reggaefestivaler.
Nära en camping några mil från Gävle ligger en fiskehamn gömd bortom några träbänkar och en smal grusväg. Hamnen är öde. Några rostiga trålare har lagt till. Det är svårt att avgöra ifall det är en glömd båtkyrkogård eller om trålarna kommit in efter ännu en intensiv vända till havs.
På andra sidan bukten bolmar rök från pappersbruket. Men det är ett fridlyst träd som fångar min uppmärksamhet, får blicken att förtrollas av den ålderstigna stammens barkådror, trädets försök att sträcka sig i alla möjliga riktningar. Kanske kommer det likt musikens kraft att leva för evigt.
Klas Lundström
Författare och journalist som skrivit om rastafarikulturen och Jamaica
i böckerna ”Badlands” och ”Den här platsen faller samman”.
Läs även
Babylons rötter
Muterad kärnkraft
Per-Oves sista resa
Eduardo Galeano torkar Latinamerikas tårar
Läs fler reportage, böcker, essäer och ledare av Klas Lundström.
