VEM BEHÖVER
YTTERKANTERNA?
FRIA TIDNINGEN [27/5]
Nära där jag växte upp fanns Vällingby centrum. Om helgerna sökte sig många dit, för att handla, sitta vid fontänerna, bara följa de jämna kullerstenarnas ovala mönster. Platsen innebar olika saker för olika personer. Men platsen fanns, den var tillgänglig och vägarna in och ut ur Vällingby tycktes öppna på vid gavel. Det hade byggts i ett syfte.
Sen började något hända: det började med tunnelbanespärrarna, de slöt sig, vakter sjasade bort ungdomar som ville in till stan, kanske gå på bio eller träffa vänner. En känsla av instängdhet infann sig, frågor restes: varför får vi inte tillhöra omvärlden? Centrumet som mötesplats ersattes av centrumet som en marknad, för att känna sig välkommen behövdes en plånbok. Sen gick det i etapper: nu är Vällingby centrum inte längre allmän plats, det är en klaustrofobisk återvändsgränd. Vällingby, Husby, Rosengård, Biskopsgården, Vivalla, Skärholmen: alla är de ytterkanter av en stad. Och behandlas därefter. Vem föredrar pizzakanterna när all fyllning finns i mitten?
De svenska storstädernas hörn har blivit kantiga och vassa. Istället för att slipa stadshörnens sociala, ekonomiska och kulturella byggstenar har verktygen helt tagits bort: vårdcentraler, folktandvård, post, bank. Ytterkanterna har förlorat sitt syfte i stadsplaneringen, en plats som tidigare fanns i den politiska kalkylen, hos var och en. Avståndet mellan centrum och periferi har inte alltid varit så här avgrundslikt, och första steget är att sparka in stängda och förseglade dörrar. Till exempel göra kollektivtrafiken – och i samma veva omvärlden – tillgänglig för alla.
LÄS ÄVEN
Samtidigt i Husby...
Bebisar, oväder & Cosmo Kramer
Tunt regn över Azorerna
Per-Oves sista resa
Läs fler ledare, essäer, böcker och reportage av Klas Lundström.
