Väst måste våga kritisera Angola

LEDARE | FRIA TIDNINGEN

Samtidigt som Sydafrika frågar sig vad som kommer att hända i morgon, utan landsfadern Nelson Mandela, frågar sig grannlandet Angola varför saker faller samman redan i dag. I november nåddes omvärlden av rapporter om förföljelse av den muslimska minoriteten i det katolskt präglade Angola.

Åtta moskéer har förstörts endast de två senaste åren och kvinnor som bär slöja har trakasserats. Allt medan myndigheter ser åt ett annat håll, hävdar många. Det är en del i ett mönster där Angolas elit behandlar sina invånare helt efter egna intressen, utan att omvärlden säger ifrån.

Det är ingen nyhet att det olje- och gasrika Angolas makthavare skor sig själva på sina väljares bekostnad. Människorättsorganisationer har i flera år kritiserat landet för sina svindlande korruptionssiffror och otaliga människorättsbrott. Särskilt oroande är myndigheternas förföljelse av regimkritiska journalister och organisationer som uppmärksammar president José Eduardo dos Santos smutsiga byk.

Men samtidigt som Angolas politiska korridorer töms på syre fylls fickorna på landets samarbetspartners med dollarsedlar. Storbritannien har nyligen fördjupat sina band till Angola och USA har sedan länge slutat finansiera angolanska rebeller och i stället investerat i landets olje- och gasindustri. EU vill inte heller missa den glada festen. Det märks att Angolas plats på den geopolitiska schackbrädan har förändrats sedan självständigheten på 1970-talet. Från att ha varit en postkolonial genomfattig bondepjäs i Kalla kriget hyllas Angola i dag för sin ekonomiska framgång.

I januari avslöjade tidningen Forbes att Afrika hade fått sin första kvinnliga miljardär: Isabel dos Santos.

Hon är presidentens dotter och via nepotism och brist på fungerande demokrati har hon lyckats lägga beslag på ett antal mediebolag och banker. En skulle kunna tro att ett land med dessa resurser hade goda förutsättningar för en fungerande demokrati. Men samtidigt lever större delen av befolkningen på under två dollar om dagen. Tills omvärlden kräver att alla angolaner får lika rättigheter och rätt till ett värdigt liv lär inte mycket hända.

Läs fler reportage, essäer, böcker och ledare av Klas Lundström