Gruvkatastrof pågår
i Papua Nya Guinea
REPORTAGE | ARBETAREN TEXT KLAS LUNDSTRÖM & IVAR ANDERSEN FOTO IVAR ANDERSEN
Lokalbefolkningen lovades infrastruktur och arbetstillfällen – den fick en social och ekologisk katastrof.
Grusvägen som leder från gruvstaden Kiunga, i västra Papua Nya Guinea, till Flyfloden är öppen för alla. Men den ägs av gruvföretaget Ok Tedi och nyttjanderätten är strängt reglerad. Kollektivtrafikens fallfärdiga kärror får bråttom att köra ut i vägrenen när signalen ljuder och kolonner av moderna Volvolastbilar spränger genom djungeln så att gruset yr.
Den mäktiga Flyfloden, över hundra mil lång och Oceaniens största sett till vattenflöde, är gråbrun och grumlig. Det är en ny företeelse.
– Förut var vattnet här klart, säger mannen som livnär sig på att transportera resenärer över floden i motorbåt.
I tusentals år försåg regnskogens sofistikerade ekosystemtjänster befolkningen längs floden med rent dricksvatten. Fisk frodades i regnskogens rika näringskedja samtidigt som den täta växtligheten skyddade mot översvämningar. Det var innan Ok Tedi inledde sin kopparutvinning 1984.
Den majoritetsägaren, BHP, Australiens största företag, såg stora vinster framför sig. Förutom att fyndigheten var världens största i sitt slag kunde ädelmetallerna i Mount Fubilan – som i dag inte längre är ett berg utan i stället ett djupt hål i marken – utvinnas med hjälp av billig papuansk arbetskraft.
Och dessutom var miljölagstiftningen svag.
Varningstecknen fanns där redan innan gruvdriften inletts. I enlighet med den miljöanalys BHP låtit utföra skulle en fördämning byggas för att fånga upp tungmetaller och sediment. Men när fördämningen skadades i en jordbävning menade företaget att det skulle bli för dyrt att bygga upp den igen. Papua Nya Guineas regering var desperat efter intäkter – i ett land där drygt 80 procent av befolkningen än i dag lever av jakt och småskaligt jordbruk är skatteunderlaget begränsat – och gav med sig.
Följderna blev en social och ekologisk katastrof av stora mått. Under mer än ett decennium dumpades 80 000 ton, inklusive giftiga kemikalier, dagligen i Fly.
1996 förlikades BHP med 30 000 papuanska landägare, som med stöd av internationella miljöorganisationer väckt grupptalan mot företaget i dess hemstad Melbourne. Enligt uppgörelsen skulle BHP betala knappt 200 miljoner kronor i direkta skadestånd, samt finansiera saneringsprojekt till en beräknad kostnad av 2,5 miljarder kronor. Men i stället för att fullfölja sina åtaganden överlät BHP sitt innehav, och därmed även miljöansvaret, till Papua Nya Guineas regering.
För gruvjätten blev uppgörelsen en lyckad affär. Den kunde dels undvika ett möjligt prejudikat, om att ställas till ansvar på hemmaplan för skadeverkningar utomlands, dels slingra sig ur kostnaderna för förödelsen den orsakat.
För de boende längs Fly, kom miljöförstöringen att fortsätta med nya huvudmän. Den ersättning som regeringen i dag betalar markägare är möjligtvis plåster på såren, men kommer inte alla till del.
I byn Dome på andra sidan Fly bor Johnny Mathias. Han är en av uppskattningsvis 15 000 västpapuanska flyktingar som uppehåller sig runt gränsen mot Indonesien, och som på grund av sin juridiska status inte är berättigade till kompensation. Odlingsmarkerna kring byn är obrukbara, och fisken i Fly är giftig. Liksom för många andra var det enda alternativet för Johnny Mathias att ta anställning hos förövaren.
– Jag är svetsare för Ok Tedi. Jag jobbar sex veckor och sedan kommer jag hem till familjen i två veckor. När jag kommer hem följer barnen alltid efter mig, säger han.
Men pengarna räcker inte långt. I ett samhälle som för några decennier sedan knappt hade kontanthantering, och dit mycket importeras med flyg, har gruvdriften drivit upp priserna till extrema nivåer. Ofta tvingas familjen, mot bättre vetande, äta den förorenade fisken från Fly
– Vi har inget val, säger Johnny Mathias.
Ok Tedi skulle enligt ett tidigare avtal med markägarna stängas under 2012, men en process för att hålla gruvan – som ensam står för 16 procent av landets skatteintäkter – öppen till åtminstone 2022 har initierats. Regeringen verkar dock kluven till att godkänna fortsatt drift. Gruvan är en ekonomisk livlina för regeringen i Port Moresby.
Samtidigt är de problem gruvdriften alltjämt orsakar en ständigt återkommande källa till huvudvärk. Ett problem som genom historien drabbat många resursrika som försökt lösa sina problem genom att tillmötesgå utländska affärsintressens önskemål. När premiärminister Peter O’Neill nyligen talade inför Port Moresbys handelskammare lät han enligt The Australian beklämd:
"Vi har gett BHP immunitet från de miljöskador som orsakade vårt folk svåra lidanden."
IVAR ANDERSEN är journalist och författare
KLAS LUNDSTRÖM är journalist och författare
Läs även
Information instead of arrows
Ingen kvinnas land
Västpapuas Avatar
Alla vill till Mörkrets hjärta
Tema: Västpapua
Läs fler reportage och essäer/debattexter av Klas Lundström.
