MAKTENS MÄN & FIKTIONENS MAKT

  FRIA TIDNINGEN 28/11

Hollywoods drömfabrik har under det senaste året lanserat två produktioner om "landsfadern" Abraham Lincoln; en i Steven Spielbergs (att förmoda) skönmålande tappning, den andra tar ut svängarna rejält och framställer Lincoln som vampyrdräpare.

Greppet i den senare är genialt: fiktionen är till för att framställa vedertagna sanningar i andra skepnader, leka med det vi tror oss vara säkra på. Det handlar om monopol på sanningen, om att vara den som sitter på rättigheterna till historiens manus, vilka skrönor kommande generationer ska matas med.

I Sverige har filmen "Call Girl" orsakat ramaskri efter att ha tagit ut svängarna och använt en historisk fond som scen för en uppdiktad historia. Den svenske statsministern är i filmen förvisso inte vampyrdräpare, men däremot horkund med smak för yngre.

Visst, en problematisk hållning eftersom historien bottnar i verkliga skeenden kryddat med rykten och ord som står mot ord. Men hur länge till ska somliga politiska aktörer hållas rena från kritik, om så i historiska biografier eller spelfilmer? Rädslan för fiktionen är ibland större hos makthavare än rädslan för påhopp i historiska verk.

Lever fiktionen längre än uppslagsböckernas vedertagna historia? Svaret är nog ännu enklare än så; fiktionen är bara andra sidan av sanningens mynt. Och sanningen har många valörer.

Läs fler essäer och debatter av Klas Lundström här.