Maktens män

ESSÄ  |  WWW.KLASLUNDSTROM.COM

makten. Makt blir politik, inte tvärtom. Är det idén om individens frigörelse från samhället, eller idén om individens frigörelse med samhällets hjälp?

Journalisten och författaren Göran Rosenberg beskriver i sin bok Friare kan ingen vara hur Ronald Reagans nyliberala politik sattes i praktik i de östeuropeiska staterna efter kommunismens fall under 1980-talet. Innebar det flykten från det ena alternativet till det andra, eller var det ett naturligt steg efter ett misslyckat politiskt projekt? Klart är, hur svaret än låter och vem som än erbjuder det, att motståndet till kollektiva lösningar är som störst där kollektivtet tidigare varit en påtvingad politisk idé.

Tvärtom har det varit i Latinamerika under 1990- och nollnolltalet. Kuba är, naturligtvis, det mest utmärkande exemplet, där makten och politiken sedan revolutionen 1959 tillfaller det socialistiska samhällsexperimentet. I Venezuela — granne med Karibien, i kontinentens största land Brasilien och i kontinentens blodigaste konflikt Colombia — har Hugo Chávez sparkat igång "socialismen för 2000-talet", där marknadsekonomins åtnjutna frukter — oljan — odlar ett mer planerat samhälle.

Den kubanska revolutionen har innovationen och ett nytänk inom ekonomin att tacka för sin fortsatta existens i en global värld. Men främst har socialismen i Karibiens hjärta turismen att tacka för syret. Det förenar Kuba med Venezuela; det är varsin stark turistsektor som bygget av samhällen där ingen ska bli utan det självklara — sjukvård, utbildning, social trygghet — grundar sig i.

Trots stora förtjänster i de båda projekten har de inte lyckats springa förbi problemen — eller det faktum att revolutionerna för kollektivet har krävt två framträdande ledare: Fidel Castro och Hugo Chávez. Två färggranna gestalter som beskrivs i två aktuella biografier.

En granskas inifrån (Chávez), den andre granskas utifrån (Castro).

Det känns modigt att ens ge sig på uppgiften att kartlägga två så utmärkande och inflytelserika ledare, särskilt då opinionerna för eller emot uppvisar religiösa och fanatiska drag. Allt i ett skede av den mänskliga utvecklingen då hjältarna inom politiken tycktes ha berett slutlig plats för de ansiktslösa systemen och unionerna.

Men så klev Barack Obama in på den politiska arenan, vinkade till massorna och vips så var spelplanen rensad och öppen för personkulten. Den kult som växte fram inför presidentvalet i USA har varken analyserats eller belysts med tillräcklig uppriktighet, vilket påminner oss om att det är fortfarande är den vita världen som sätter dagordningen inom politiken. Detta gäller även inom den politiska litteraturen och i den danska journalisten Anne Sorensens Fidel — En biografi.

Kubanerna har, skriver hon, aldrig sett Fidel Castro ge upp. Däri finner den utomstående fröet till maktens kärna. Makten att inte vika sig, erkänna brister, bereda väg. Sorensens distans och självvalda skepsis inför den kubanska revolutionen känns som en intellektuell förlust redan från början. Något som förefaller märkligt då författaren själv varit korrespondent i Latinamerika sen decennier tillbaka. Följdfrågorna är frånvarande och resonemanget blir korthugget och i läsarens ögon aningen påskyndat. Riktigt intressant blir det först i slutet av 1980-talet — efter att på cirka 200 sidor ha hastat sig igenom större delen av Fidels liv — och rättegångarna mot några högt uppsatta officerare, som senare arkebuseras efter att ha fällts för konspiration och korruption.

I orden, inte i Sorensens egna åsikter eller tankespår, finns plötsligt den kubanska revolutionens alla sidor synliga och dess plats i det större politiska spelet. Allt står där, utan att yppa något annat än vad det går och har gått igenom. Och det är lika starkt som gastkramande skrivet. Men att med djup och genomslagkraft lyckas med bedriften att kartlägga och summera en så pass intressant person som Fidel Castros liv på knappa 300 sidor säger en del. Sorensens största bedrift blir, som redan sagts, själva ansatsen.

Journalisten och AP-korrespondenten Bart Jones debuterar som författare i förtjänstfull stil med den genomgripande biografin Hugo! The Hugo Chávez Story — From Mud to Perpetual Revolution. I essäform, reportage och intervjuer kartlägger Jones Chávez smått overkliga resa från samhällets utkanter till maktens absoluta centrum. En resa via en militär karriär, förkärlek för revolutionär romantik, underjordiska rörelser och misslyckade kupper — fram till det sena 1990-talets valkampanjer och Chávez historiska valseger 1998.

Fidel och Hugo klev båda in i det politiska allvaret från periferin, som outsiders inga räknade med men lika många underskattade. Castro hade själv tidigare i livet tagit avstånd från sin sociala och ekonomiska kast, men det var ändå med hjälp av sitt medfödda självförtroende som han övertalade sina kamrater om att hans väg var den rätta.

Revolutionen började, i både Castros och Chávez fall, i två unga mäns huvuden. Inombords penslade de fram bilden, visionen, av ett rättvisare samhälle. Rättvisepatoset hellre än maktbegär drev dem framåt i korrupta och politiskt efterblivna samhällsbildningar. Begäret, eller snarare maktutövningens olika anleten, blottade sig först senare, då de i Havanna respektive Caracas satt säkra på sina poster som landets ledare; i Castros fall tack vare bildandet av en socialistisk republik, i Chávez fall tack vare en direkt fientlig opposition och lyckade folkliga mobiliseringar.

Den direkta följden av Castros och Chávez politiska bedrifter — revolution respektive jordskredsseger i allmänna val — blev att de fattiga återvände från de levande döda. De gav ekonomiskt och politiska bortglömda möjligheten att återupprätta sin värdighet. Sorensens och Jones biografier ger mersmak och sökandet efter mänsklig värdighet i Latinamerika går vidare.

Som tidsdokument över människans eviga kamp om makt är dessa böcker viktiga pusselbitar i jakten efter ett större överblickande politiskt panorama.

Klas Lundström har skrivit om Kuba och Venezuela i Den här platsen faller samman: Reportage från den globala periferin.

Läs fler reportage, essäer och ledare av Klas Lundström.