Kubas läkare snart big business
LEDARE | FRIA TIDNINGEN [6/6]
De kubanska läkarnas arbete utomlands väcker många frågor och diskussioner om vad som är internationell solidaritet och verkligt bistånd.
I Brasilien blossade nyligen en strid upp om 6 000 kubanska läkare som regeringen ämnar placera ut i landets isolerade regioner. Brasilianska läkarorganisationer menar att de kubanska läkarna, som ingår i Pan-American Health Organization (PAHO), håller en lägre standard än sina brasilianska kollegor. Problemet är bara att brasilianska staten har svårt att locka inhemska läkare att arbeta i isolerade regioner, särskilt i Amazonas. Därför frågar sig många: vore det bättre om de kubanska läkarna stannade hemma?
Jag har träffat kubanska läkare på flera platser i världen där ingen annan har tillhandahållit vård: bland annat i Östtimor och Västsahara. På Kuba har jag även talat med läkare som tjänstgjort i Angola, Sydafrika och Haiti. Av olika anledningar har varken lokala eller centrala regeringar säkrat tillgång till exempelvis vanliga hälsokontroller eller säkra förlossningar. Vid akutfall har många vittnat om att det enda som gäller är att be till högre makter om att hjälp ska komma, oklart varifrån.
Läkarna som jag talade med sa att de dels vill ta chansen att arbeta utomlands och dels hjälpa till där de behövs. Trots det väcker de kubanska läkarnas närvaro många frågor och diskussioner om vad som är internationell solidaritet och verkligt bistånd. Många hävdar att de kubanska läkarna i själva verket bara är spioner i doktorsrockar.
Klart är att internationell närvaro kan se ut på olika sätt: i redan nämnda Östtimor är FN:s närvaro främst kopplad till dyra Toyota Land Cruisers som blockerar Dilis smala gator. På Östtimor fanns heller inte sjukdomar som HIV/aids och allvarliga könssjukdomar innan FN fick uppgiften att bygga upp statsapparaten 1999. I Östtimors avlägsna hörn är mångas enda sjukvårdsmöjligheter kubanska läkarstationer.
De brasilianska läkarorganisationernas kritik mot kubanska läkare bidrar knappast till att förbättra tillgången på sjukvård på de platser där bristen är störst. Istället handlar det om storpolitiska prioriteringar där det blir viktigare att kritisera något som kommer från Kuba – oavsett om kritiken är befogad – än att tillgodose allas rätt till vård.
Kubanska läkare gör samma typ av arbete som exempelvis Läkare utan gränser, fast med magrare resurser. De erbjuder hälsovård i områden där läkare, lärare och andra stödfunktioner lyser med sin frånvaro. Men frågan är hur länge de kommer att göra det. Kubas ekonomi växer och landet börjar öppna sig för marknadspolitiska samarbeten. Hur länge kommer kubanska läkare att prioritera den typen av utlandstjänster? På till exempel Östtimor vore det just nu en katastrof om de kubanska läkarna försvann, eftersom inga andra finner det lönsamt att erbjuda sjukvård på dess utfattiga landsbygd.
Regeringen i Havanna säljer numera inte heller läkartjänster alldeles billigt: som ersättning för de 6 000 läkarnas arbete i Brasilien ska Kuba få hjälp att finansiera ett enormt infrastrukturprojekt. För att sammanfatta saken kort och krasst: människors hälsa är inte bara en brännhet socialpolitisk fråga, det är även big business och förhandlingspjäser.
LÄS ÄVEN
Kubas vägval
Havanna ömsar skinn
Skräckens USA
Ropen från Guantánamo
Den här platsen faller samman [bok 2009, som reviderad e-bok hösten 2013]
Läs fler ledare, essäer, böcker och reportage av Klas Lundström.
