Två år efter Fukushima

 LEDARE  |  FRIA TIDNINGEN

Två år har gått sedan kärnkraftverket i Fukushima drabbades av en härdsmälta efter en tsunami mot den japanska östkusten. Tusentals människor evakuerades. Många har ännu inte kunnat återvända utan lever kvar i väldiga sovsalar. Alltmedan de radioaktiva utsläppens följder inte är kartlagda på långa vägar.

Vad har världen lärt sig? Har vi lärt oss något överhuvudtaget? Listan över kärnkraftolyckor eller tillbud i anslutning till kärnkraftreaktorer kan göras lång, och längre lär listan bli då det energitörstande samhällsbygget fortgår i rasande takt.

I Sverige genomförde Greenpeace en aktion vid Forsmark för att understryka bristerna i säkerheten kring kärnkraftverket. Eftermälet i den politiska debatten kom mest att handla om huruvida civil olydnad är moraliskt riktigt eller inte.

Det intressanta är väl ändå att säkerhetsbristerna i Forsmark och härdsmältan i Fukushima var en prolog till FN:s klimatpanels läckta rapport, som är skoningslös i sin slutsats: vi ser ut att missa chansen att undgå klimatförändringar med förödande konsekvenser för framtida generationer.

Allt hör samman i slutändan, och landar hos var och en av oss. Konsumtionssamhällets bistra svar förblir mantrat om att världen inte har råd att avveckla kärnkraftsreaktorer, för hur ska vi då kunna värma våra stugor och lysa upp julpyntet i NK:s skyltfönster? Med andra ord har vi, "den moderna människan", byggt vårt ohållbara samhälle på en gren som håller på att brista.

Och när vi faller, var kommer vi att landa? Troligen i en avgrund som vi inte vet hur vi ska ta oss ur.

Därför bör vi hedra tvåårsdagen av härdsmältan i Fukushima som ett viktigt bokslut för konsumtionssamhällets motto att leva på lånade resurser. I stället bör vi komma till insikt om att vi bara har en planet. Och att den just nu är i färd med att ge upp hoppet om sina ansvarslösa invånare.

LÄS ÄVEN

Människan eller mineralerna

Havet: Guldets nya frontlinje

En havssköldpaddas död

Valarnas krig

Läs fler ledare, essäer/debatter och reportage av Klas Lundström.