Definitioner av bistånd
LEDARE | FRIA TIDNINGEN
Gunilla Carlsson, fram tills alldeles nyligen Sveriges biståndsminister, skrev i juni 2013 på DN Debatt: ”Svenskt bistånd ska inte främst gå till organisationer som fackförbund och bondeorganisationer, utan just till människor som lever i fattigdom. I en värld där ungefär 1,1 miljarder människor fortfarande lever i extrem fattigdom vore det omoraliskt av mig som biståndsminister att inte göra vad jag kan för att se till att biståndet först och främst går till dem som behöver det bäst.”
Ord och inga visor. Biståndsministern underströk också vilka som ska vara biståndets mottagare. Fattiga, visst, men det handlade framför allt om individer. Inte grupper. Biståndets kärna, synen på samhället och hur det bäst bistås mot ljusare tider. I samklang med Moderaternas berömda fras ”arbetslinjen” har partiet valt att frångå helhetsbilden av samhällen som kollektiva, och hellre sett dem bestående av en samling individer.
Det låter kanske som en och samma sak, men är det definitivt inte, i synnerhet inte i biståndssammanhang. Individen är beroende av sin omgivning, sitt samhälle, och omvärlden bör således stödja rörelser och organisationer som förenar olika samhällsgrupper i strävan efter bättre samhällen. Låter inte det ganska självklart? Att fackföreningsrörelser bistås med att förbättra arbetstagares villkor gentemot arbetsgivares, att bondeorganisationer trycker på för demokratiska jordägarförhållanden, att kvinnogrupper belyser kvinnors situation, etcetera.
Nej, inte om du frågar Gunilla Carlsson och moderata biståndspolitiker. Biståndspengar ska inte gå till skumma organisationer som ”fackförbund och bondeorganisationer” – utan direkt till ”fattiga människor”. Frågan är inte hur Carlsson ville uppnå minskad fattigdom på det sättet, Moderaternas biståndspolitik de senaste åren talar sitt eget tydliga språk.
Listan är lång över Carlssons reformer, och det är inte alldeles förvånande att såväl kollegor som biståndsorganisationer högljutt yppat sitt missnöje med utvecklingen. Rent pikant blev det när Carlsson i en debattartikel i Svenska dagbladet efter ett besök i Afghanistan 2007 föreslog att svenska soldater med medel ur biståndskassan borde hjälpa till med arbetsuppgifter i civilsamhället.
Anneli Eriksson, ordförande för Läkare utan gränser, bemötte förslaget så här: ”Låt det svenska biståndet utformas efter behoven i vår omvärld, inte utifrån prioriteringar i svensk sysselsättningspolitik eller för att det svenska försvaret är i desperat behov av att förnya sig för att behålla sin legitimitet.”
Men som så mycket annat i Moderaternas politiska sfär är biståndet ett jonglerande med siffror. Biståndsbudgeten har bistått långt mer än människor i nöd; exempelvis ambassadskostnader, företagsstöd, flyktingmottagningar – och biståndsministern själv. Och nu har Gunilla Carlsson avgått. Valde hon att kliva ner eftersom UD kände till Ekots kommande avslöjande att Carlsson och hennes statssekreterare i fyra år mjölkat lön ur biståndskassan? Det är möjligt, det blev inte mindre troligt när det i onsdags (26/9) stod klart att UD hindrat en granskning som tidigare hade kunnat bevisat den saken.
Att Gunilla Carlsson talat om fattigdomsbekämpning samtidigt som lönekontot fyllts av miljoner ur biståndskassan är tämligen allvarligt i sig, men inte särskilt förvånande. Det handlar om människosyn. Allt är ideologi och i linje med Moderaternas önskan att bryta med en biståndstradition där Sverige stått upp för fattiga länders rätt till fungerande välfärd och människors sociala rättigheter. I stället ska länder i tredje världen inhysa sig i nyliberala modeller där allt är till salu och välfärd är big business.
Och helst vill de att svenska väljare ska ändra sin syn på fattigdomsbekämpning och exempelvis instämma i att svenska soldater i Afghanistan är lika mycket biståndsarbetare som läkare och lärare.
Läs fler ledare, essäer, böcker och reportage av Klas Lundström.
