Västpapuas unga väljer

ny väg

"Decennier av väpnad kamp bör ersättas med fredlig organisering."

REPORTAGE | TEXT & FOTO: IVAR ANDERSEN & KLAS LUNDSTRÖM.

 

I årtionden har den västpapuanska befrielsekampen förts från den djupa regnskogen längs gränsen mellan Indonesien och Papua Nya Guinea. Spjut och pilbågar har dock inte förmått skaka regionens stormakt och konflikten har förblivit en av världens mest bortglömda.

Foto: Ivar Andersen.

 

Plötsligt reser sig byäldsten Francis Ferry och begär ordet med en dramatisk gest.

 

– Jag talar för rebellerna i OPM: 2013 kommer vi att ta till vapen. Vi har redan varit här i 30 år. Vi är trötta på att vänta och vill tillbaka till vårt hemland igen.

 

Frustrationen är begriplig och västpapuanerna har all anledning att känna sig svikna av omvärlden. Samtidigt är det ingenting särskilt innovativt över brandtalet som levereras i Selamat Corner, ett flyktingläger i Kiunga, i västra Papua Nya Guinea. Väpnad gerillakamp är samma strategi som OPM – Operasasi Papua Merdeka eller Rörelsen för ett fritt Västpapua – alltid förfäktat.

 

Sedan mitten av 1980-talet lever mellan 10 000 och 15 000 västpapuanska flyktingar – ingen vet riktigt det exakta antalet – i exil i eller omkring Kiunga, i flyktingläger eller bosättningar längs med gränsen. De har flytt det lågintensiva krig som pågått sedan Västpapua införlivades i Indonesien 1969, merparten efter ett misslyckat kuppförsök 1984.

 

Efter att Nederländerna 1961 avträtt sin forna koloni undertecknades en FN-överenskommelse om att Västpapuas invånare skulle få avgöra sin framtida status – integration eller självständighet – i en folkomröstning. Indonesien ändrade dock på eget bevåg villkoren och utan nämnvärda protester från ett undfallande FN kom en halv miljon västpapuaners öde att avgöras 1969 av ett drygt tusental ”representanter”. Samtliga hade handplockats av regimen i Jakarta, samtliga röstade för indonesiskt styre.

Foto: Ivar Andersen.

 

Redan två år före det riggade valet hade Indonesien tecknat ett kontrakt som gav amerikanska gruvjätten Freeport rätt att under 30 år exploatera Västpapuas orörda mineralresurser. Genom avtalet försäkrade sig Suhartos militärdiktatur om USA:s långsiktiga stöd. Freeports gruva Grasberg är i dag världens mest inkomstbringande gruva och företaget alltjämt Indonesiens enskilt största skattebetalare. Efter 33 års diktatur avgick Suharto 1998 och Indonesien har demokratiserats. Konflikten i Västpapua förblir dock olöst.

 

I byn Dome, belägen 25 kilometer från den indonesiska gränsen och hem för 95 familjer, är vardagen full av umbäranden. Invånarna har förlorat sin huvudsakliga proteinkälla sedan den tunga föroreningen som gruvföretaget Ok Tedi dumpar i Flyfloden har gjort fisken olämplig att äta. Och till skillnad från papuanska medborgare är flyktingarna inte berättigade till ersättning för den ekologiska förödelse gruvan orsakar.

 

Den absoluta merparten av all mark i Papua Nya Guinea är privatägd, och de flyktingar som vägrar låta sig interneras i officiella läger har sällan något annat val än att ockupera. Situationen orsakar spänningar och lokala markägare uttrycker stundtals sitt missnöje genom våldshandlingar.

 

– Förra året brände de vår skola till marken, säger Johnny Mathias, 30-årig tvåbarnsfar från Dome. Vi kontaktade polisen, men de gör sällan någonting.

 

I viss utsträckning är Domes vedermödor självvalda. Flyktingarna här har valt att inte ansöka om uppehållstillstånd.

 

– Om vi gör det finns det en risk att vi kommer att glömma varför vi är här, för att kämpa för Västpapuas frihet, säger byäldsten Panus Keileum. Om vi flyttar bort från gränsen kommer ingen att tala om vår sak och vi kommer att bli en del av Papua Nya Guinea. Istället väljer vi att bo här och uppmanar den unga generationen att fortsätta kämpa.

 

I ett stamsamhälle där ålder är lika med status förefaller det dock som om de unga – oväntat, men av goda skäl – valt att inte följa föräldragenerationens alla råd.

Foto: Klas Lundström.

 

Årtionden av sammandrabbningar längs gränsen, där OPM:s medellösa rebeller genomfört fruktlösa försök att konfrontera den indonesiska militären med pilbågar och spjut, har inte flyttat fram de västpapuanska positionerna. Samtidigt har rörelsen hämmats av återkommande interna maktkamper.

 

– Ibland verkar det som vi utkämpar två strider, en för självständighet och en om ledarskapet. Vi, den unga generationen, vill ha kollektivitet och en förenande idé, säger Andreas Hanueby, 23-årig universitetsstudent i lingvistik och antropologi.

 

Liksom många jämngamla från flyktinglägret Waterfront är han engagerad i frågan om självbestämmande, mer specifikt genom en studentorganisation som försöker sprida idén inom den akademiska världen.

 

– Många av mina medstudenter är framtidens papuanska beslutsfattare. Deras stöd kommer att bli värdefullt en dag, förklarar Andreas Hanueby.

 

Arbetet är ett exempel på en långsiktighet som tidigare saknats, liksom ett exempel på hur den unga generationen ratar gerillakriget till förmån för nätverkande och informationsinsatser.

 

– På 1960-talet och 1970-talet fördes motståndskampen i djungeln men ingen visste om det. Det är därför vi måste få internationell uppmärksamhet. Vårt mål är att få FN att debattera frågan, säger 29-årige Steven Dude som arbetar för den lokala katolska missionen.

 

Foto: Ivar Andersen.

 

21-åriga Anna Yawa förkroppsligar mycket av den yngre generationens syn på självständighetssträvandet. Dels är hon förtroendevald medlem i en nyligen grundad västpapuansk ungdomsorganisation, dels är hon ett exempel på hur unga kvinnor kräver att aktivt få ta del i den kamp som i flyktinglägren traditionellt varit en manlig angelägenhet.

 

– Vi är fem kvinnor och sju män i ledningen. Det är helt avgörande att kvinnor är delaktiga. Vi har internet nu och måste vara en del av den moderna världen för att nå ut, säger Anna Yawa.

 

Hon betonar dock att skiljelinjen mellan generationerna handlar om synen på strategi, inte om målsättningen.

 

– Jag tror att vi alla fick viljan att kämpa från våra föräldrar. Min generation är född och uppvuxen här men vi har det i blodet. Vi kom till detta land för att kämpa för frihet, säger Anna Yawa.

 

 

Läs fler reportage på TEMA: VÄSTPAPUA.

 

Reportaget publicerades först i AMNESTY PRESS (Nr.1/2013)

IVAR ANDERSEN är journalist och författare.

 

LÄS ÄVEN

Information Instead of Arrows

Borneos sista strid

Skogens pris

Den glömda byn

 

 

 

Läs andra reportage & essäer & ledare av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM