Tunt regn

över Azorerna

BOKUTDRAG PORTUGALS VINTER | REPORTAGE

 

SÃO MIGUEL Vila Franca do Campo, på centralön São Miguel, vilar i förstrött tempo. Fiskarena hänger i hamnen, marknaden är stängd, det är lördag, de ger sig inte ut den här dagen. Ändå slår de sönder tid genom att hänga i havets närhet, röker, samtalar om båt- och fiskedetaljer, umgås mest under tystnad. Vila Franca do Campo var länge Azorernas centralort, tills en jordbävning den 21 oktober 1522 lade stora delar av staden i ruiner.

 

Taxichauffören Alex väntar på eftermiddagen, då avslutar han sitt arbetspass. Han ser ut över havet, kommenterar de ihållande molnens grepp över sydkusten. Tunt regn faller.

 

— Det är bra att det regnar, säger han. Då mår fisken bra.

 

Bara män syns till nere vid piren. Servitören vid kafét med röd uteservering föddes på Bermuda men kom till Azorerna när han var fem år. När han berättar om sin uppväxt framträder en kollektiv känsla av ötillhörighet vars essens blott kan delas med dem som lever under liknande villkor, som ställs inför liknande prövningar. Är inte fisket bra sätts hela kretsloppet ur spel, om externa omständigheter rycker allt ur led — som när eurokriser håller turister undan utlandsresor — gapar restauranger och hotell tomma.

 

Eurokrisen slår hårt mot Portugal. På Azorerna slår den dubbelt, menar öbor. Krisen ställer svåra frågor. På Azorerna letar somliga svar i det förflutna, andra drömmer om det som kunde ha varit. Ett självständigt örike där Europa slutar. Samman med "nejlikerevolutionen" 1974, som dräpte António de Oliveira Salazars fascistdiktatur, ämnade en separatiströrelse forma Azorerna till en atlantisk republik.

 

De bakomliggande krafterna bottnade främst i skräck för kommunism och nationaliseringar av storgodsägarnas marker, den penningstarka samhällsgrupp som åtnjöt rötter till örikets jordägande samhällsklass. Dessa sökte stöd hos Washington och fick vissa garantier; Vita huset under Richard Nixons ledning och Henry Kissingers omisskännliga inflytande skulle komma att "garantera nordamerikanska intressen" vid händelse av nationaliseringar av industrier bundna kring nordamerikanska bolag och intressen. Somliga tolkade det som att USA till och med skulle överta kontrollen över flygfälten och lösgöra Azorerna från Portugal och förvandla öriket till ett nordamerikanskt koloniprojekt snarlikt USA:s stillahavskolonier.

 

Vad hade hänt om Azorerna hade följt samma väg som Portugals afrikanska kolonier på 1970-talet? USA hade troligen suttit på ytterligare en stabil bro till EU medan Portugal hade gått miste om synnerligen välkomna inkomster från öarnas turism, mejeriprodukter och rikligt fiske. Hade Azorernas fiskevatten i längden blivit en potentiell zon för geopolitiska konflikter? Inget tycks längre kunna uteslutas. Den europeiska identiteten, frågar sig många, hur ser en sådan ut? EU:s närvaro uttrycker sig svävande men tydligast vid olika byggplatser: den blågula loggan förkunnar att EU-medel finansierar det och det projektet.

 

— Det är det som är problemet, menar João, som i några veckor fått jobb som vakt vid en av dessa otaliga byggplatser.

 

Ännu syns bara husskelettet inhägnat bakom en cementmur. Graffiti instämmer i Joãos kritik:

 

— Fastlandet, Portugal och EU säljer ut mark utan att be om azorianernas tillstånd. Ägaren till företagen som slår sig ner här är inte lokala.

 

"Azorernas bidrag till Europas välstånd är en bortglömd historisk parentes", underströk den mytomspunna azorianske frihetskämpen José de Almeida i en intervju med Correio dos Açores den 6 juni, här kallad "Azorernas dag." Öbornas självständighetssträvan har behandlats av Lissabon som vore det en "smittsam åkomma", tillade Almeida, som grundade den paramilitära rörelsen Frente de Libertação dos Açores (FLA, Azorianska frihetsfronten).

 

Azorernas fiske, marinskatter och geografiska punkt mellan Europa och de amerikanska kontinenterna erbjuder tillräcklig grund för en nationell stat, summerar azorianska separatister. Historien ger dem viss rätt: ur ett geografiskt perspektiv önskade båda stormakterna se ett fritt Azorerna som allierad, och ögruppens separatister såg länge USA som sina framtida bundsförvanter och vapendragare. Om andra zoner som behandlades som andra klassens medborgare under Salazars regim — Angola, Moçambique, Östtimor, Guinea-Bissau, Kap Verde, Goa — erhölls självbestämmande, varför borde inte samma tankebanor inkludera Azorerna och Madeira, Portugals andra autonoma region.

 

"De avgörande historiska ögonblicken har ingen ägare", skrev dagstidningen Açoriano Oriental i en ledare på "Azorernas dag". Självständighetsrörelsen drevs inte av ideologi, menar José de Almeida. I stället fanns blott en vilja till isolering från fastlandet, det vill säga från ett progressivt politiskt projekt, en revolution i händerna på antifascistiska krafter. Och helt sanna är inte de Almeidas ord om ideologilöshet; i grunden var högermilisen FLA:s starkaste motivationsfaktor rädslan för "nejlikerevolutionens" spännvidd, att Portugals demokratiseringsprocess i armarna på marxistiska generaler skulle innebära nationaliseringar av plantager och jordbruk som på Azorerna gått i arv i generationer.

 

I takt med att den portugisiska ekonomin börjat blöda sedan eurokrisens utbrott 2011 har José de Almeida återuppstått likt ett religiöst helgon på Azorerna. Helgon är ett av adjektiven som lokalpressen väljer att använda i beskrivningen av Almeidas FLA-projekt. Plötsligt är han överallt, något står dagligen att läsa om honom, FLA eller Azorernas nyvakna självständighetssträvan.

 

Vilken plats har separatiströrelsen i dagens ölandskap? På São Miguel beskriver någon FLA som ett väsen som visar närvaro utan att riktigt träda fram och visa sig. Den bilden är talande. På husfasader längs med Rua da Igreja (Kyrkgatan) har någon sprejat "FLA" i tydlig skrift. I Vila Franca do Campo har någon annan skrivit: "Tänk på saken: regeringen är inte lösningen på våra problem — regeringen är problemet."

 

Slätterna vid Gorreana längs São Miguels nordkust ståtar med Europas enda teplantage. Fabrikens nuvarande förman, Hermano Mota, möter upp en timme efter avtalad tid. Solen står högt på himlen, hettan trycker, medelåldersmannen med välskött, silvrigt skägg varnar för solens styrka ute på fälten. Han frågar hur lång tid han har på sig, hur detaljrikt han önskas beskriva tebladens resa från sval jord till färdigpaketerade påsar i fabriksbutiken. Hermanos detaljrikedom tvingar fram frågan om han till och med drömmer om te. Han himlar med ögonen.

 

— Te är mitt liv, säger Hermano. Jag började jobba här som liten pojke, här kommer jag att befinna mig tills min sista dag i livet är kommen.

 

Plantagens samtliga instanser — fabriken, inredning, fälten — önskar förmedla en känsla av tidlöshet. Att produktionen vid Gorreana liksom havet har vidhållit sitt utseende och sitt lugn medan horisonten ändrat såväl färdriktning som utseende. Teet blev en betydande gröda på São Miguel efter "apelsinpesten" i slutet av 1800-talet, en epok som blivit Azorernas motsvarighet till Europas depression på 1930-talet.

 

Gorreana är en autonom och självförsörjande del av ön. Plantagen producerade egen elektricitet genom generatorer redan i början av 1900-talet, vilket höll produktionen igång under åren då övriga Azorerna genomled ekonomiska depressioner. Den generator som användes var tillverkad av svenska ASEA, ett stycke smärre mästerverk inom ingenjörsestetiken som fortfarande fungerar.

 

— Tillverkad för att inte gå sönder. Inte som nutidens generatorer, säger Hermano.

 

Generatorn importerades för hundra år sedan, och ASEA:s logga föreställer ett hakkors — den lyckosymbol som företaget stolt använde fram tills Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933.

 

Gorreanas verksamhet, tystnad och stolthet är ett exempel på ett kvarlevande semifeodalt Azorerna. Ägandet av företaget har gått i arv och ståtar nu med sin femte generation. När Hermano går ur tiden väntas hans dotter att överta företagsrodret, en ung kvinna vid namn Madalena som den här dagen instruerar plockare till nya arbetsuppgifter efter en lång lunchrast. Det är också det förflutnas gåvor som håller fabriken vid liv: teet vid Gorreana är "ortodoxt producerat", något som befriar det från varje tillstymmelse till kemikalier och onödiga tillsättningar.

 

— Vi överlever på grund av vårt exklusiva rykte, säger Hermano. Tack vare att människor i större utsträckning eftersträvar det som inte massproducerats.

 

Företaget har ett 30-tal anställda: kvinnor sorterar bort bladen inför paketeringen, männen jobbar vid maskinerna. Soezinha är en timid kortväxt kvinna som jobbat här i tjugotvå år. Hon har inte tid för samtal, eftermiddagens sortering kräver all uppmärksamhet. Marco, tvåbarnsfar vars livskamrat är hemmafru, arbetar inom Gorreanas transportavdelning. Nu tar han en cigarett under den starka solen utanför restaurangen Emigrante, några minuters körning från fabriken. Han talar om São Miguels förflutna och liksom många andra sammanfattar han ögruppens nutidshistoria med korrekta och intelligenta analyser, länkar samman dåtid med nutid utan att för den sakens skull våga sig på att sia om framtiden. Han talar om öar i öar, måhända utan att veta om det men hans ord ger liv åt Azorernas märkliga virrvarr till sociala hierarkier. Till vad som är det självklara här. Han talar om Gorreana och dess betydelse för dessa dalar.

 

— De är bra folk, säger han och syftar på Gorreanas familjedynasti. Inflytelserika. Är du barn och uppväxt i den släkten kan du resa iväg och studera för att senare komma tillbaka och påbörja en karriär inom ett välskött företag.

 

Marco talar vidare om monokultur men inte om en social sådan, utan om bergens och om hur Azorerna importerar grödor som tidigare producerades lokalt. I sina egna lundar. Det är ett problem, säger han, att utländska företag och privat personer med ekonomiska muskler köper upp marker och verksamheter, var ska vi ta vägen om vi inte längre kan leva på våra egna marker? Rädslan för uppbrott finns där, inte bara hos Marco utan även hos andra, som en sovande tanke drabbad av mardrömmar.

 

Antalet som lever på socialbidrag ökar i eurokrisens spår, mätningar visar att den siffran klättrat i stadig takt mot 20 000 — eller 12 procent av Azorernas befolkning. Att många är sysslolösa och ställer sig undrande till vad framtiden har i sitt sköte är talande varje morgon vid kaféerna som vetter mot havet. De med ett arbete stannar inte länge, och dricker kaffe, de utan något stannar hela förmiddagen, och dricker öl. Kostnaden är densamma, men kanske släcker ölen den påtagliga känslan av vanmakt. Någon läser en dagstidning, jobbannonserna sades täcka flera sidor när ekonomin gick bra för några år sedan, särskilt inom service- och turistsektorn (till och med fisket) — nu är de sidorna indragna och ersatta med svulstiga bildcollage från tillställningar med lokal prägel.

 

På Azorerna träder krisen fram med ett säreget ansikte, olikt krisens anletsdrag i exempelvis Spanien. Dragen är främmande för EU:s mäktiga makter: en växande önskan att inte bara bryta med euron som valutafond, utan även med Europa som identitetsgrund. Det är således ur historiens brunn som separatismen åter trätt fram som "alternativ" för azorianska politiker, men vad ett självständigt Azorerna skulle innebära för ögruppens invånare är lika oklart som det är ett omöjligt scenario för centralregeringen i Lissabon att ge upp kontrollen över Azorerna.

 

Det första kända dokumentet som talar om ett självständigt Azorerna bortklippt från Portugal är daterat 1892: A Independência Açoriana e Seu Fundamento, författat av politikern och en av sin tids största azorianska markägare, António D'Àvila Gomes. I titelns sista ord finner man roten till den idédebatt som överlevt här i över 120 år: fundamento, eller "grundvalar". Bestämda beståndsdelar som skiljer Azorerna från övriga världen, enligt D'Àvila Gomes.

 

Skribenten Álvaro D målar i en ledare för Açoriano Oriental på Portugals årliga nationaldag den 10 juni upp EU som ett "Babels torn" som skymmer för Azorernas framtidsutsikter. Som många andra azorianska opinionsbildare ser Álvaro D självständighet som lösningen för örikets uppstådda problem i kölvattnet av EU:s finanskris. Den slutsatsen är han å andra sidan ingalunda ensam om, liksom många andra strandar han gärna vid den summeringen efter att ha blickat bakåt i Azorernas förflutna — hellre än att analysera och väga framtidens möjliga scenarior mot varandra.

 

Känslan av "nation" är en annan här. Utsattheten och isoleringen för människor samman, ibland av tvång men präglar i alla lägen såväl vardag som kultur. Invånare på Azorerna betraktar Atlanten som en vägg, inte som ett öppet landskap.

 

— Familj, säger taxichauffören Mauricio. Familj betyder allt här. Bokstavligen. Den som inte har någon familj är dömd. Vi är så känsliga för omvärldens tvära kast och förändringar att vi ständigt måste vara beredda på något annat, något nytt.

 

Men sällan något bättre. Mauricio bor några kilometer utanför Ponta Delgada på grund av centralortens höga boendepriser. Han begrundar länge frågan om vad det är som håller människor kvar på örikets i Atlantens centrum.

 

— Visst, många reser till fastlandet för jobb och studier, de söker något bättre och större. Men de flesta kommer ändå tillbaka, ganska snabbt. Det vi har finns här, det är så djupt rotat i vår tillvaro. Vår trygghet.

 

"Vilka är vi och vilka vill vi vara?" undrar Carlos Amaral, statsvetare vid Azorernas universitet, i en tidningsintervju samman med örikets "nationaldag". För Amaral har Azorerna att välja mellan självständighetens ensamhet och Europas gemenskap. Men inte mycket däremellan.

 

 

Reportaget är ett utdrag ur Klas Lundströms aktuella bok Portugals vinter, som berättar om en stolt sjöfararnation som upplevt hundra år av finanskris och en nyfödd identitetskris. Du kan läsa mer om boken här eller införskaffa den som del av 2013 års tveklöst bästa bokdeal.

 

 

LÄS ÄVEN

Portugals töms

Krokodilernas land: Ett reportage om Östtimor

Per-Oves sista resa

Portugals vinter

 

 

Läs andra reportage, böcker essäer & ledare av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM