Taggtråd på mittfältet

Fotbollsrevolution i Östtimor?

REPORTAGE | FOTBOLLSMAGASINET MARTA

 

Klockan närmar sig fyra på morgonen i Östtimors huvudstad, Dili. Från gatorna hörs inte minsta ljud. Finalen i Copa America blåses igång: några sömndruckna timoreser kravlar sig upp för att se Uruguays besegra Paraguay med 3-0. Åsynen av nyvakna timoreser som trotsar tidsskillnaden och sömnbehovet för att se på fotboll känns symbolisk. Och aktuell.

 

Fotbollsnationen Östtimor är nyfödd men fotbollsintresset på frammarsch.

 

Intresset för idrott — och framförallt fotboll — har alltid varit i stort i den före detta portugisiska kolonin. För somliga till och med livsavgörande. När inbördeskrig rasade i början av nollnolltalet efter formell självständighet från Indonesien förvandlades Östtimor till en laglös stat av beväpnade miliser. FN:s fredsbevarande styrkor hade inte mandat nog att skydda civilbefolkningen och den nyfödda politiska apparaturen var inte stark nog att sära på de olika stridande parterna.

 

Enda möjligheten för civila timoreser att bege sig ut på jakt efter förnödenheter och mediciner utan rädsla för vägspärrar, drogade miliser och skottlossning var när fotbollsmatcher sändes på teve. Då stod landet stilla.

 

På stranden nära presidenten José Ramos-Hortas privata bostad öster om Dili sparkar barn och ungdomar boll i solnedgången. På ryggtavlorna läser man: "Ronaldo", "Beckham", Lampard", "Messi". Målstolparna utgörs av osynliga gränser som bara barnen känner till.

 

— Mål, utbrister en klunga barn medan solen tar sina sista andetag innan den försvinner bortom havet.

— Nej, det var inget mål, det var utanför, menar pojken som försöker vinna mark och skapa momentum med några dribblingsförsök.

— Klart det var mål, ser du dåligt eller, ropar en annan sorglös gosse tillbaka.

Det spelar emellertid mindre roll: kort därefter avbryter det tilltagande mörkret den pågående matchen.

 

Nu försöker Östtimors politiska krafter att på olika sätt göra verklighet av den synbara entusiasmen för fotboll. En svår uppgift, av flera skäl. Östtimor är Asiens yngsta och fattigaste nation, barnadödligheten förblir utbredd och undernäringen en utdragen och nedtystad svältkatastrof. Landets enda egentliga handelsvara — oljan — är i skrivande stund en industri kantad av å ena sidan en rad korruptionsskandaler och åt utdragna förhandlingsprocesser å den andra, där Östtimor riskerar att dra det kortaste strået i fråga om slutliga intäkter.

 

På fotbollsfronten har Östtimor kommit en bit på väg. År 2002, samma år som den formella självständigheten från Indonesien, grundades Federação de Futebol de Timor-Leste (FFTL). Tre år senare grantes landet medlemskap i Fifa. I mars 2011 invigde Fifa-basen Sepp Blatter, för dagen skrudad i traditionell timoresisk sarong, personligen det nya Fifa-kontoret, ett stolt skrytbygge rest i kärnan av Dili, granne med restaurangen Mullata, några mobila gatustånd och Xanana Gusmão Sports Centre, ett konferenscenter döpt efter Östtimors förste president och numera premiärminister.

 

Östtimor spelade sin första landskamp mot Sri Lanka och Taiwan i mars 2003. Båda slutade i förluster. Första landskampen som undvek förlust spelades hösten 2008 mot Kambodja. Slutresultat: 2-2. De första stapplande stegen på fotbollsarenan skedde i tätt samarbete med två Fifa-initierade Goal-projekt, där utveckling av administration och en ungdomsakademi stod i centrum. Nu befinner sig Östtimor i sin tredje Goal-fas, där det är tänkt att resultat ska börja infinna sig vid sidan av de goda förutsättningarna.

 

En nordamerikansk målvaktstränare som tjänstgjort för Östtimors landslagsorgan och som betraktat verksamheten inifrån ser på saken med andra glasögon:

— Det är rena cirkusen här, säger han.

Målvaktstränaren, vi kallar honom Mark, är i Dili för en provvecka med landslaget. Medan han instruerar några nya stretchövningar träder en äldre man fram, stödjande på en käpp. Kroppen tycks vingla lite extra av dryckesruset men mannen vill ta Mark i hand. Mark tar vänligt i hand och försöker sedan förmå den gamle mannen att lämna planen så att träningspasset kan fortsätta. Men den gamle mannen vill gärna upprepa gesten — både en och tre gånger — och därefter samspråka lite mer. Mark skakar på huvudet och undrar om det här verkligen är en landslagsanläggning. Omkring honom springer barn och snattar fotbollar som ingen använder för tillfället.

 

Marks resa inom fotbollen har varit brokig och lång. På 1990-talet var hans proffs i ett pakistanskt lag, han bodde länge i England och bröt benen upprepade gånger i Sunday Leagues lägre seriesystem.

— Det är fotboll på riktigt, hårt och utan att lägga några fingrar emellan. Lite som här i Östtimor, men det beror inte lika mycket på en inställningsfråga som det är bristfälliga tekniska kunskaper. Du tacklar sönder någon innan du hunnit förstå vad som hände.

Efter att ha gett upp spelarkarriären har han frilansat som målvaktstränare på landslagsnivå i Bhutan, Guam, Filippinerna, tillbaka till Pakistan och nu en veckas obetalt provarbete i Östtimor. För några år sedan reste han illegalt till Kuba (nordamerikanska medborgare riskerar böter i USA om de besöker Kuba) där han kollade upp möjligheten om att träna deras landslagsmålvakter.

— Inget napp där, tyvärr.

 

Efter några dagars arbete i Dili slappnar Mark av över en öl på ett billigt vandrarhem.

 

— Det är rena kaoset, suckar han.

 

Det tog inte mer än en timme innan han erbjöds fast tjänst, privilegier och löften om ansenlig lön. Ett luftslott, tror han.

 

— Utan magkänsla är man körd. Och här i Östtimor är allt politik. Ena landslagstränaren säger att man inte kan lita på den andre, och minuten senare kommer den andre och säger att man inte kan lita på landslagstränaren.

 

Östtimors landslag och deras träningssessioner erbjuder något för hundratals åskådare som passerar förbi och stannar upp, ja, kalla det exotiskt. Något avvikande. En cirkus? Vart personerna som passerar förbi men blir kvar som åskådare var på väg är okänt. Klart är att de hänförs av Fifa-komplexets märkliga inramning.

 

Vajande flaggor från polerade flaggstänger. På och runt planen föds många drömmar, de svävar omkring utan att veta vart de ska ta vägen. Ett hundratal barn omringar planen likt myror som närmar sig sockerbiten.

 

— Det händer något här, som en medelålders manlig åskådare uttrycker saken. Därför tycker jag om att titta på landslaget när de tränar.

 

Nu! Den japanske tränaren skriker ut signalen med gäll röst men tar sekunden tillbaka sin givna order — "Inte nu!" — och följer upp kalabaliken med en rungande utskällning som de flesta timoresiska landslagsspelare inte uppfattar rent språkligt. Spelarna talar med varandra på tetum eller portugisiska (Östtimors officiella språk), tränaren kan lite engelska och den brasilianske assistenten översätter och visar överstegsfinter.

 

Några pojkar passar på att palla vattenflaskor som tillhör landslaget. Mark förklarar förutsättningarna för att komma någonstans inom proffsfotbollen för en U21-landslagsmålvakt. Mark liknar en jätte framför de sorglösa gossarna; med sina två muskulösa meter, det vildvuxna skägget och de glödsprängda ögonen påminner han mer om en vildvuxen björn än en frilansande fotbollstränare. Mark försöker att inpränta nya tankesätt med konfronterande disciplin i en timoresisk ungdomsgeneration som mest bemöter utmaningar och problem med nervösa skratt och ryckande axlar.

 

— Du måste koncentrera dig, försöker Mark. Du är den bra målvakten, han där borta är den dåliga. Jag har ingen lust att ödsla tid på någon som inte tar det här på allvar.

 

När inget biter och övningarna fortsätter i samma loja tempo angriper Mark den enda punkt som kan få den uttråkade U21-målvakten att tänka till:

 

— Om du vill ha kul kan du leka med tjejerna som gungar därborta.

Den unge målvakten glor lite generat bort mot en av målställningarna som tillfälligt placerats på andra sidan sidlinjen. Ett gäng flickor använder de kvardröjande nätmaskorna som gungor. När flickorna märker att några ser åt deras håll kastar de trotsiga blickar tillbaka mot spelarna, ungefär: "Vilka tror ni att ni är?" Idrotten är alltjämt i mångt och mycket pojkarnas och männens territorium, men i takt med att faciliteter förbättras och fotbollens plats i Östtimors framväxande efterkrigssamhälle ges större spännvidd finns det förhoppningar om att idrott inte enbart ska förknippas med manliga utövare.

Det är inte helt socialt accepterat att tjejer sysslar med exempelvis fotboll, menar Angela Freitas, presidentkandidat inför valet i maj 2012.

 

— Anledningen är en potpuri av ingrodda kulturella föreställningar, cementerade könsroller och en samhällsutveckling som gynnat timoreser med goda näringskontakter och politiska känningar, merparten män, och negligerat de bredare folklagren, merparten kvinnor och barn, som strandat i utsatthet och svår fattigdom, säger Freitas.

 

Landslagstränarna, samtliga från utlandet — Japan, Brasilien och USA — återkommer ständigt till att spelarna måste ta träningar och direktiv på allvar.

 

— Professionellt uppförande, inpräntar tränarstaben likt ett mantra.

Inramningen bjuder på allt annat än någon professionell aura. Förutom Xanana Gusmão Sports Centres strytsamma komplex med skinande vita husfasader, VIP-parkeringar och torra fontäner påminner Östtimors Fifa-anläggning om en vattenkälla i en öken. Men löften och pengar finns det gott om, däremot riskerar väntan efter materiella resultat att låta ännu en spelargeneration förgå till följd av bristande förutsättningar.

 

Fifa-anläggningen är ett talande exempel på Östtimors politiska och ekonomiska prioriteringsordning: man börjar inte nedifrån, med grunden, utan hellre med toppen och det som syns utåt, det till synes viktiga. En putsad skylt och välstrukna Fifa-flaggor. Å andra sidan sänder den oceanblå fanan det obestridliga budskapet om att land 202 av 204 på Fifas världsrankning påbörjat en seriös ansats till att etablera sig på fotbollskartan.

 

Skräp, taggtråd, stenar, kullformationer och en handfull isolerade gräsplättar stirrar vakande på spelarna medan de rundar konerna eller nöter inlägg. Varför inga slantar av de miljoner dollar som Fifa stolt investerat i Östtimors fotbollsorgan tillfallit en ordentlig plan förblir en obesvarad gåta.

— Någon gång under 2012 har de sagt att de nya fotbollsplanerna ska vara klara.

Orden kommer från Jessie Pinto, den tjugoettårige kaptenen för Östtimors U-23-lag, även given i herrlandslagets a-lagstrupp. Projektet med konstgräsplaner har hämtat inspiration från andra asiatiska länder, det är också därifrån arbetskraften kommer inhämtas.

— Konstgräs är Östtimors enda alternativ, menar Jessie. Under regnperiodens långa månader förvandlas planen till en leråker och under torrperiodens diton är den i stället torr och gulnad av solen. Det blir svårt att få till någon kontinuitet.

 

Jessie växte upp i Australien med timoresiska föräldrar. Han spelar sedan fem år för Newcastle Jets och representerade Australiens U-15-lag men fattade nyligen beslutet att representera Östtimor.

— Så länge de efterfrågar mina tjänster kommer jag att ställa upp, säger han stolt.

Hans mor grät av stolthet när Jessies beslut var fattat. Nu är han tillfälligt inkvarterad på Xanana Sports Centres övervåning.

— Där.

Jessie pekar mot övervåningen och terassen där fotbollskläder hänger på tork.

 

Han har tränat med Östtimors olika landslag i över två månader, men nu har lårmuskeln sträckts och träningspasset åses från sidlinjen. Han tar rollen som kapten på stort allvar och står bredvid som moralisk stöttepelare, den som klappar om medspelarna efter träningen. När säsongen i Australien inleds i september reser han tillbaka till Newcastle Jets.

 

Assisterande landslagstränaren Alex kör armhävningar mellan de olika övningarna. Alex har ökat insikten om styrka och disciplin. Förut var det "Timor time" som gällde, erkänner Jessie.

 

— Om någon kommer för sent till träningen utan godtagbar ursäkt får han vända på klacken och gå hem igen. Så något håller på att hända. Fotbollen kan ju smitta av sig på övriga samhället.

 

Jessie var med i Nepal i juli 2011 och Östtimors dubbelmöte där segraren belönades med fortsatt förkval till VM 2014 i Brasilien. Båda matcherna spelades i Katmandu på grund av Östtimors brist på spelduglig plan. På hotellet bodde förutom Östtimors landslag även en drös uruguayanska arkitektstudenter, minns Jessie.

 

Förberedelserna inför VM-kvalmatcherna kunde ha varit bättre; ihärdigt regn gjorde planen i Katmandu omöjlig att träna på under fyra av fem träningsdagar före kvalmatcherna och den höga höjden och nerverna inför vad som var mångas första utlandsresa bidrog till att göra upplevelsen till något mycket större än bara fotbollsmässig.

 

Den första matchen var jämn men landade till slut i en knapp 2-1-seger för Nepal.

 

— Det var nära att vi fick med oss ett oavgjort resultat. Planen var miserabel men våra spelare slet verkligen och det var synd att vi inte fick ett oavgjort inför returmötet.

 

Andra matchen slutade 0-5.

— Siffrorna återspeglade inte riktigt matchen, det rann iväg i slutet och vi var väldigt trötta. Men det var en bra erfarenhet, något att bygga vidare på, helt klart.

 

Det finns medel för en ljus framtid, menar Jessie, och Fifa har investerat både prestige och pengar för att få Östtimor med på tåget. Första steget är att delta i asiatiska turneringar bland yngre åldersgrupper, därefter att försöka kasta strålkastarljuset på Östtimors unga befolkning, det vill säga att redan i unga åldrar exportera ungdomsproffs till utländska ligor.

 

Östtimors möjligheter att pensla ut sin egen framtid är begränsade. De har ingen liga (fastän planer på en har funnits i flera år), inga förutsättningar inom den kommande tioårsperioden och landet har än så länge inga meriter eller Fifa-poäng att ståta med. På grund av politiska bekymmer har politiken därtill inte hunnit investerat tillräckligt i Östtimors fotbollssektor.

 

Men det råder ingen tvekan om att Östtimors fotbollsförbund redan nu har blivit en vänthall för vänner till landets makthavare. Det finns redan nu exempel på att anställda inom FFTL har använt fotbollen som en svängdörr mellan politiken och näringslivet.

 

Ordförande för Östtimors Fifa-organ, Francisco Kalbuadi Lay, är svår att stämma träff med. Det sägs inget huruvida hans utlandsresor är arbetsrelaterade eller inte, klart är att det reses en hel del inom Östtimors Fifa-apparat. Och pengar finns, såväl Fifa som utländska investerare har skjutit till stora summor till den nyfödda fotbollsnationens utvecklingssatsning. Det långsiktiga målet är en etablerad plats på världskartan, det kortsiktiga målet tycks å andra sidan vara resultatet av den lokala Fifa-apparatens personliga önskemål, bottnade i karriärsträvande och förbättrade förhandlingspositioner.

 

Andra gången jag försöker få till stånd en träff med Fifa-ordförande — den här gången på avtalad tid — låter FFTL:s personal meddela att Kalbuadi Lay återigen befinner sig utomlands.

— Vi lät hälsa ordföranden att vi skulle komma tillbaka för att träffa honom efter hans resa till Bali, försöker jag.

— Det var ju synd. Han är nämligen i Japan nu, förklarar en ung man som säger sig vara säkerhetsansvarig för planområdet.

— När kommer han tillbaka?

— Om en vecka. Då kan han säkert ta emot er.

Ingen i chefsbefattning vill besvara frågor, bara att tacka för sig.

 

Någon har tecknat Che Guevaras trotsiga ansikte på en husfasad nära Fifa-området. Längs med planen, likt trogna supportrar, vakar palmerna över anläggningen. De verkar ha svårt att bestämma sig för vad Östtimors fotbollssatsning egentligen landar i — ett desperat långskott eller ett seriöst försök till att använda idrott som politiskt instrument i strävan efter en plats i det globala rummet. Verkligheten brukar, emellertid, rymma inslag av bådadera. Så även här.

 

Efter träningen springer några pojkar in på planen i vanlig ordning och hamstrar nya lager av små vattenflaskor innan de med kvicka fötter, i vad som ser ut att vara väl avvägda löpningar för att undvika taggtråden och de spetsiga stenarna, försvinner från Fifa-mattan med sina nyförvärv. Regnet kommer från ingenstans och bergen bortom Dili och Fifa-komplexet inbäddas i grålila moln som rör sig mot havet.

 

Utsikten från mittfältet är slående: Dilis omringande berg bildar skuggformationer framför den askgrå himlen.

 

 

Målvaktstränaren "Mark" heter egentligen något annat.

 

 

Klas Lundström har även skrivit om Östtimor i boken Krokodilernas land: Ett reportage om Östtimor.

 

 

Läs mer på samma tema!

 

Skottet i Montevideo

Ett litterärt reportage i e-form om fotboll på liv och död

[TELEGRAM BOKFÖRLAG]

Den 4 mars 1918 begår Abdon Porte, spelare i det uruguayanska laget Nacional, självmord genom ett pistolskott i hjärtat. 1950 förlorar Brasilien VM-finalen mot Uruguay och dömer målvakten Moacyr Barbosa till livslång utfrysning. 1994 deltar Colombia i fotbolls-VM och förlorar andra matchen mot värdnationen USA – försvararen Andrés Escobar gör självmål. En vecka senare, tillbaka i Medellín, var han död.

Francisco Maturana, förbundskapten för Colombia under VM-94, sätter fingret på olyckans spännvidd: ”Många tror att det var fotbollen som tog livet av Andrés Escobar. Nej – Andrés var en fotbollsspelare som mördades av samhället.”

I Skottet i Montevideo berättar Klas Lundström om den mörka sidan av världsfotbollen. Hur Pablo Escobars kokainpengar hjälpte till att lyfta latinamerikanska lag till världsklass, hur rysk gas och korruption göder dagens Chelsea och hur obefintlig djuretik och ekoförstörande foder skrivit om Blackburns fotbollspolitik efter att ha gjort två indiska män i 30-årsåldern till mångmiljonärer. Det handlar om fotboll – bokstavligen på liv och död.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM