Skogens pris

Vem ser träden för alla kalhyggen?

 

 

 

 

Foto: Klas Lundström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En ordvits lyder: "Det är svårt att se skogen för alla träd."

 

En nylagd väg utanför Stensele, utanför Storuman i södra Lappland, signalerar närvaro. Mänsklig närvaro. Och att det blir svårare att se skogen för alla fällda träd. Den gruslagda ytan leder uppför vad som förut var en mossklädd häll. Färden går rakt in i skogen. Spår syns efter någon som en kort stund uppehållit sig här för att senare försvinna och ta en del av skogen med sig. Nu stryker vind omkring, likt en stillsam vals i gryningen.

 

Det föreställer tystnaden efter en storm: kvar på marken dröjer fällda träd, uppdrivna högar med virkesrester och en och annan kvarglömd arbetshandske. En öde sågmaskin stirrar ut över en glänta. Men det är inte resultatet av en storm, det är en smal, öppnad springa till en av Sveriges viktigaste inkomstkällor: skogsindustrin.

 

Det är morgon och det ser ut att bli uppehållsväder: en grå himmel ler lite avvaktande ovanför trädtopparna. En halvtimme tidigare, på kontoret i Storuman, gick Skogsstyrelsens konsulenter Joel Reisek och Cecilia Persson igenom förutsättningarna för dagens fältarbete, att säkerställa så att de fem hektar som Svea Skog är till att avverka utanför Stensele följer rådande lagstiftning.

 

 

I takt med att urbaniseringen skjutit fart under de senaste årtiondena (såväl i Sverige som globalt sett) har skogen, Sveriges historiskt viktigaste industribrunn, förvandlats till något mytiskt, en kvarleva från något som tidigare var. Den tråden märks bland de senaste årens fackböcker på temat skogen. Bland bokbladen träder den svenska skogen fram som en urkraft på dekis, en plats som är det motsatta till staden.

 

Spelar inte den utbasunerade bilden den svenska skogslobbyn i händerna mer än något annat? Vilken är egentligen Skogs-styrelsens roll i det svenska skogslandskapet? I flera fall har det uppdagats att personal frågat sina överordnade varför de hindras från att utföra sitt arbete såsom det är bestämt.

 

Radioprogrammet Kaliber avslöjade bland annat att Stora Enso idkat påtryckningar på Skogsstyrelsen såpass effektivt att myndigheten senare mörklade sina fynd vid bolagets avverkningsplatser. Skogsbolagens ställning på den politiska kartan är mäktig, dess plats i näringskedjan ytterst nära solen. Skogsprofessor Erik Wirén varnade redan i mitten av åttiotalet för den utveckling som i dag blivit ett normalt tillstånd: Sverige höll på att ge efter för skogsbolagen. Sakta men säkert har också skogsindustrins önskningar blivit skrivningar i lagboken.

 

Joel Reisek mäter stammen av ett träd i gläntan utanför Stensele. Arbetet tar tid. Svea Skog snålar alltmer, säger han, skyddar bara det de måste.

 

— Inte mer.

 

Joel pekar ut en asp som ska lämnas. Den är för ung för att tillåtas fällas.

 

Cecilia och Joel pekar ut en glänta. En brand ägde rum här för 150 år sedan. Spår syns för Cecilias vana blick. Artrika arter reser sig som en länk bak i tiden. Ljuset når inte ner, träden är resliga, runt 80 år. I dag ska ett träd få leva i 90 år, från och med en lagändring 1993 sänktes mognadsåldern från 120 år.

 

— Nu vill de sänka ännu mer, till 70 år, säger Cecilia.

 

Det är lite som att stå i ett slakthus intill djur som anses ha uppnått avlivningsålder, intill dem står kultingar.

 

Vid fällning av för unga träd väntar böter. Men boten når sällan upp till dagsvärdet av det fällda trädet. Skogsstyrelsen kallas av elaka tungor för en tandlös förvaltningsmyndighet. Klart är att de anställda yppar en känsla av bakbundenhet.

 

— Vi gör så gott vi kan, förklarar Joel och Cecilia och fortsätter diskutera utfall. De lutar åt att klassa en yta som för ung, blott 80 år. Fältarbetet landar i att zoner ringats in, fuktiga marker och unga träd ska exkluderas från Svea Skogs planerade skörd.

 

Under trädens vakande grenar (somliga insmorda i Svea Skogs logga) framträder ett godtyckligt system där mycket lämnats till skogsbolagens godtycklighet gällande skötsel och respekt av ekologisk mångfald framför profiter på fällda träd. Men Joel är ändå hoppfull inför framtiden: det finns direktiv från Skogsstyrelsens högre orter att gå hårdare åt skogsbolagen.

 

En av orsakerna till en skarpare ton härleds till det senaste årets diskurs om skogens plats (främst stöpt av Maciej Zarembas reportageserie i Dagens nyheter under våren 2012) har antagit flera former och frågeställningar: är skogen en del av vårt kulturarv, ett appendix av landets folksjäl (i brist på bättre ordval)? Har kalhyggen blivit den nya meditationsslingan? Vilka val har egentligen den enskilde skogsägaren att själv välja vad som bör ske med dennes skog?

 

Åsikter, utlägg och analyser kommer från alla håll och kanter. Samtalet på ledar- och kultursidor, i vanlig ordning, exkluderat glesbygden från en plats i debattpanelen. Medan samtalet om skogen och människan pågår fortsätter skogsindustrin att fälla träd och expandera marknadssäkringar, rätt eller inte.

 

Har skogen ett pris?

 

Skogsindustrin är en miljardindustri utan vilken statens årliga räkenskaper skulle ha svårt att undvika kollaps. Stormen Gudruns framfart i södra Sverige i januari 2005 medförde enligt Skogsstyrelsen virkesförluster för runt 30 miljarder kronor. Det mänskliga lidandet ej inkluderat: flera skogsägare som i ett slag såg sina livsverk, sina skogar, jämnade med marker i drivor stod inte ut — de ändade sina liv i förtvivlan. Hur värderas skogen i ett sånt fall? Frågan visar på skogens plats i samhället, den värld bortom kalkyler och årsrapporter, en länk till något djupare.

 

Joel Reisek berättar om en äldre skogsägare som hade beställt skogsröjning av marker han så ömsint vårdat och skött i hela sitt liv. Mannen tänkte sluta upp senare under röjningsdagen, som för att kunna ta ett farväl av träden vars ålder, kännetecken och välstånd han nästan kunde utantill. Men när han såg sin skog fanns inte längre något kvar; allt var jämnat. Vad som hade tagit naturens kretslopp sekel att resa tog den moderna människan och dennes teknik en förmiddag att röja.

 

— Dagens teknik gör att du kan röja skog väldigt snabbt och effektivt, säger Joel. Det hade inte mannen riktigt räknat med, han blev väldigt tagen av röjningsarbetets hastighet.

 

Skogsindustrin slår liksom det övriga samhället ut med armarna inför framtidens potentiella uppförandemönster. Klimatförändringar spås medföra blötare och blåsigare vintrar.

 

"Inte bara de ökande vindarna kommer påverka hur vår skog ser ut i framtiden. När klimatet ändras kommer också flora och fauna att förändras. Träden kommer att börja klättra uppåt längs kalfjället, arter, både växter och djur, som nu bara förekommer i södra Sverige kommer att förflytta sig norrut och nya arter vandra in från söder", skriver Eva-Lotta Hultén i reportageboken Skogen vi ärvde.

 

Hultén tillägger: "Hur ska man planera odling av något som ska växa runt 100 år när man känner till så lite om hur framtiden kommer gestalta sig?"

 

Den retoriska frågeställningen sätter fingret på den ekvation som det urbana konsumtionssamhället ännu inte funnit något bra svar till. Ingen vet heller säkert vad som kommer hända med marken med marken i händerna på rådande skogsbruk. Och, menar kritiker, dess förkärlek för kalhyggen.

 

"De enskilda skogsägare som vill prova andra metoder som är mer skonsamma har inte alltid känt något stöd", menade Helena Leander, riksdagsledamot Miljöpartiet, i Studio Ett (16/5). Och det, tillade hon, trots forskningsrön som pekar på såväl ekologiska som ekonomiska vinningar. I samma radiodebatt försvarade landsbygdsminister Eskil Erlandsson skogslagstiftningen men undvek de facto att kalhyggespolitiken växt fram under de senaste decennierna.

 

 

"Varje skogsägare bestämmer hur den bäst vill sköta sin skog", summerade ministern.

 

Men så enkelt är det inte, menar många. En av dem är miljöaktivisten och den forne miljöpartisten Bernt Nordström. Han talar om industrins kompromisslösa framfart i Lappland. Inom gruvnäring och skogsindustri. Han minns hur han första gången kastade ett öga på ett kalhygge: det var ett uppslag i en tidning någon gång på femtiotalet. Ett nordamerikanskt kalhygge.

— Jag hade aldrig sett något liknande, säger han. Det var som att se något från en annan planet. Min första tanke var: vad är det där för skogstyp?

Sextio år senare stannar han till bilen vid ännu ett kalhygge. Utsikten från väg 35 upprör Bernt: marken har just röjts fri från skog. Det är tyst. Fuktigt. Djupa hjulspår vittnar om grova maskiner och visar på jordmånens färska sår. Skogs-styrelsen och skogsbolagen har vuxit samman till en och samma materia, menar Bernt.

— Varför skulle man annars tillåta avverkning som så flagrant tär på ekologin som här? Vad skogsbolagen gör mot de gamla skogarna häromkring är inget annat än en pågående tsunami.

Han beskriver hur lokala skogsägare ringer i förtvivlan och förklarar hur skogsbolagen manipulerar dem.

— Bolagen säger till skogsägaren: "Varför inte ha ett bankkonto i stället för en skog?" Med det höga träpriset vid sidan om regeringens fina miljöord är det klart att många sväljer betet. Men de flesta ångrar sig efteråt.

Ett stycke därifrån, i en brant, ligger fällda björkar i väntan på att fraktas bort. Vem som betalat markägaren för träden framkommer inte, naturen yppar inget om saken. Bernt satsar en slant på något av de stora skogsbolagen som hyser stark närvaro häromkring: SCA, Holmen eller Svea Skog. Ytterligare en bit på vägen längre fram syns en hög med granar och tycks blockera vägen för den nakna sluttningen bakom trädkropparna.

 

Bilen passerar en skylt med uppmaningen: "Kör sakta, lekande barn." Han pekar ut invånarna i husen närmast skylten. Inga barnfamiljer och har så inte varit de senaste årtiondena. Han rycker frågande på axlarna, ungefär som för att kungöra: Vem skulle springa över vägen här?

 

Skogen, markfrågan och industrin innebär i dag ett låst politiskt läge utan någon tydlig låskombination. Vem tjänar på en fastlåst politik? Enkelt svarat den som inte önskar se lagändringar eller, kanske tydligast, inte vill tvingas följa lagar rörande ekologisk mångfald.

 

Så länge ekvationen med en levande skog intill en industri på högvarv fortsätter att vandra omkring i cirklar lär många fortsätta att fråga sig vad vi egentligen ska ha skogen till. Som en plats för meditation, tystnad och ett alternativ till det urbana boendet, eller som motor för pappers- och timmerexport. Det är bara att välja, tycks alltfler överens om.

 

— Det inte möjligt att äta kakan och ha den kvar, fastslår Bernt.

 

 

Klas Lundström har även skrivit reportageboken Svarta ankungen: Ett reportage om Lapplands guldfeber och finanskrisens vinnare.

 

Läs fler reportage, essäer, ledare & böcker av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM