RAPPORT FRÅN PORTUGAL

En reportageserie i tre delar

 

 

 

1. SALAZARS ÅTERKOMST?

 

 

I mitten av 1920-talet genomled Portugal en djupgående ekonomisk kris. Lånepaket träffades mellan den dåvarande juntan och Nationernas förbund (föregångare till FN). Villkoren var usla, rentav brutala och portugiserna upplevde paketet som

en offentlig förödmjukelse. Juntan föll snart och ersattes av en ny.

 

Dörren öppnades då för António de Oliveira Salazar som snart förvandlade Portugal till en seglivad brunkristen historia. Med katolska kyrkan som moralisk stöttepelare och fascismen som politisk grund sanerade Salazar statskassorna genom

att skära i välfärdssektorn och förbjuda kritik mot vägvalen. Fattigdomen sprang i skyn, politisk opposition utplånades

och kolonialismen i södra Afrika intensifierades.

 

År 2012 genomlider Portugal ånyo en ekonomisk kris. Lånepaketet som träffats mellan Portugal å ena sidan och EU och IMF å den andra är bundet kring hårda nypor och krav på saneringar, då som nu, i den offentliga sektorn: sjukvård, offentliganställdas löner, utförsäljningar. I Portugal talar många just nu om den pågående krisen med en fot i det förflutna. På gatorna och i tidningsspalterna. Paralleller dras utan att pekas ut med ord eller yttranden, det är snarare en kollektiv känsla.

 

Männen minns krigen i södra Afrika, dit de antingen tvångsrekryterades som soldater i fascistregimens tjänst eller undflydde och övergav för en ny tillvaro i exil. Det sägs inte rakt ut, men den nuvarande krisens spännvidd är inte svart eller vit, den uppvisar en större rymd än så. Det är vad som tycks skrämma många portugiser: eurokrisens komplexitet, dess mångsidighet, dess styrka.

 

Centralregeringen i Lissabon ser på krisen ur andra pupiller: de erhåller jakande besked från IMF och EU rörande nedskärningarna i den sociala sektorn. Alltmedan befolkningen bjuds på andra kakor: minskade anslag till den sociala sektorn, de politiska löftena om en bättre framtid har lagts på is till vidare, hela samhället andas som en spelfilm som

tryckt på pausknappen.

 

Centralregeringen väljer (förståeligt ur deras synvinkel) att se det goda av sin utsikt i eurokrisens återvändsgränd; det

goda omdömet utifrån svalkar i den kvava sommarhettan, löftena om ökade medel till att badda den blödande statskassan med skjuter liggande problem på framtiden.

 

Inifrån, från gatorna, kvarteren, parkbänkarna (där alltfler portugiser sover) och hemmen kommer ingalunda något beröm, än mindre förståelse för att problem skjuts på framtiden. Vem klandrar dem? De, till skillnad från politikerna, har inte råd att vänta på att syna nästa kvartalsrapport, än mindre nästkommande årsrapport — för dem är livet nu, i denna stund, och för många rinner det dem ur händerna, som den omringande Atlantkusten under ebb.

 

Salazar skyllde 1920-talskrisen på bristande karaktär, till och med "naturen" — läs: Guds fel. Argumentationen går igen 2012, somliga menar att Salazars spöke fortfarande svävar över Portugal. Och inte i konstruktiv mening: "naturen" är i

den rådande krisen är EU, eurosamarbetets allsmäktiga inflytande över suveräna stater. Men då makthavare varken känner eller vill känna till något annat system lär utgången av den rådande krisen bli likvärdig den som Salazar säkrade för 80 år sedan: ett samhälle som tappar färg och där blott den socialt och ekonomiskt starke överlever.

 

Eller som en man i byn Azenhas do Mar förklarar saken:

 

— Nu jobbar jag tjugo timmar om dagen, ändå är det inte säkert att jag klarar vintern.

 

 

Och den ekonomiska vintern har, är de flesta övertygade om, långt ifrån börjat töa.

 

 

2. BARNEN BETALAR PORTUGALS EMU-NOTA

 

En insändare i dagstidningen Diario de Notícias (27/7) sätter fingret på vad som alltmer har blivit en kollektiv (desperat) känsla i Portugal: "Premiärminister Passos Coelho uppmanar folket att avgå. Det gjorde Salazar också." Har Salazars politiska arv återuppstått snart 40 år efter nejlikerevolutionen? Det finns de som tror det.

 

I en annan del av tidningen står det att läsa: "Vi vill ha sol, öl och motorcyklar." Artikeln handlar om ett årligt motorcykelrace i södra Portugal. Två män diskuterar artikelns underliggande tema: eurokrisen. Den äldre mannen ser

tesen som artikelförfattaren vill få fram ur folklagren — den att portugiser inte ser problemen med den ohållbara

ekonomin utan vill fortsätta lapa sol, dricka öl och leva på lånade pengar — som krisens själva grund, dess epicentrum, dess mörka innandöme. Den yngre mannen håller inte helt med, och försöker lyfta fram sina argument som landar i realpolitikens räkenskaper där den skuldsatte lånar sig ur skulden.

 

En kris, miljontals analyser. Alla har rätt.

 

Portugal befinner sig längs den märkliga tvåfiliga motorled där mycket minskar: antalet arbetstillfällen, människors ekonomiska rörelseutrymme, hoppet inför framtiden grusas i IMF:s och EU:s krav på nedskärningar och indragna

politiska löften. På andra sidan vägen, på väg uppåt: klyftorna, trappstegen mellan den rike och fattige. Alltfler är

beroende av socialbidrag. Kyrkorna fylls numera inte blott på grund av ett gemensamt sökande efter svar, de andliga templen är i dag även den bästa platsen att gå till för att få sig en bit mat och något att dricka.

 

Men det kanske mest flagranta exemplet på att landets ekonomi är i trasor är barnfattigdomen som breder ut sig i krisens spår. Barnens värld krymper. Det är, krasst uttryckt, en realistisk politisk prioritering. Barn är inga väljare, de har ingen röst i debatten. Priset är högt: från och med hösten 2012 läggs 239 grundskolor ned. Åtstramade anslag till offentliga skolor är regeringens brutala om än cyniska förklaring. Lärare förlorar sina jobb, barnen flyttas till andra skolar, ofta längre hemifrån.

 

Ett illavarslande kretslopp har inletts för två världar: såväl barnens som de vuxnas. Större klasser och färre lärarjobb att söka. Hur kommer 239 mindre skolor påverka Portugals utbildningssektor, den som vill vara dramatisk kan drista sig och säga framtid, på lång sikt? Det får just framtiden utvisa men få tror att en slagkraftig offentlig skola i närheten av varje barns hemvist snart går att skymta i horisonten.

 

Beslutet är även fullt logiskt sett ur den Portugals politiska tradition; den befäster landets historiska maktkonstellation, en uppdelning mellan nord och syd. Merparten av de skolor som stängs återfinns i norr, bland arbetarklass och politiskt mer marginaliserade och mindre högljudda regioner. Södern, alltjämt hemvist för mäktiga markägare, intellektuella röster och sedd som det rikare hörnet, klarar sig bättre. Det vittnar inte lika mycket om politisk desperation som kallt beräknande politik. I Portugal är det barn och redan socialt trängda samhällsgrupper som ska betala för de misstag som EMU-kartellen begått med öppna ögon.

 

En man i Lissabon ser, förståeligt nog, på krisen med konspiratoriska glasögon:

 

— Det är klart att krisen är planterad. Det märks, ingen politiker är så dum och begår de misstag som våra politiker har gjort utan att ana konsekvenserna. Och eftersom samma misstag görs i land efter land i EU skönjs ett mönster.

Ekonomiska kriser dimper ner med allt jämnare intervaller. Det är, tror jag, för att de ska finna argument för att skära

i välfärden. Och inskränka demokratin.

 

 

3. I ETT STÅLBAD

 

Nyligen säkrade Portugal ett fjärde nödlån från IMF och EU i miljardklassen. Ryggdunkar från Bryssel för landets besparingsåtgärder. Andra toner hörs från gatorna, arbetsplatserna och väggarna när Feministiskt Perspektiv besöker eurokrisens senaste, och minst omnämnda, offer.

 

Sedan millennieskiftet har Portugals huvudstad Lissabon slutit sig. Bakom stängda samhälle, i så kallade Gated Communities. Medel- och överklassen har länge betraktat omvärlden inifrån resta murar långt ifrån en, i deras ögon, sönderfallande värld. På deras sida om muren fanns vad som behövdes: säkerhet, en fungerande administration, avgränsningen mot det "avvikande". Demokratin i dessa samhällen blir av sekundär art, skrev Göran Dahlberg i boken Hemliga städer (2009). Det primära är säkerheten och att alltihop fungerar.

 

Nu har världar börjat kollidera och murar att rasa. Kanske fungerade aldrig Lissabons bostadsapartheid annat än med lånade pengar? Det ekonomiska och sociala stålbad Portugal genomgår i skrivande stund i eurokrisens spår går ingen — inte ens landets välbärgade — obemärkt förbi.

 

Yolonda är "inkastare" vid en argentinsk restaurang belägen i en av Lissabons famösa och svindlande trappor i de gamla kvarteren. Utsikten från den lilla allén i trappans mittfåra är majestätisk, i båda riktningar. Yolonda är peruanska och har bott här i två år efter att ha gift sig med en portugisisk man i Brasilien. De har en son som bor hos Yolondas föräldrar i södra Peru.

— Jag jobbar tolv timmar om dagen, pendlar dagligen i två och en halv timme till och från jobbet och min man är också verksam inom servicebranschen. Barnpassaren vi anställde agade dessutom vår son så vi bestämde för att låta honom att bo hos mina föräldrar tills vidare.

 

Mellan raderna delar hon med sig av de premisser som blivit många unga pars verklighet i Portugal: de har helt enkelt inte råd att försörja sitt barn. Så hur ofta träffar Yolonda sin tvåårige son? Det beror på, svarar hon, men högst en gång om året. Allt beroende på externa faktorer — liksom Portugals servicesektor i stort.

— När euron faller tar raset med sig lönerna, berättar Yolonda.

 

Det värsta, som Yolonda ser det, är att människor uppmuntras ordna upp tillvaron på ett individuellt plan, kollektivt

saknar hon lösningar.

— Men det är ju så kriser bäst löses, säger hon: kollektivt. Och det menar jag inte nedskärningar som slår mot kollektivet, utan satsningar som lyfter kollektivet. Folket.

 

Krisens globala spännvidd får liv och luft under vingarna runt några utställda bord i Bairro Alto ovanför hamnen. Ägaren är portugis, de anställda kommer utifrån, inte sällan från Brasilien eller andra forna portugisiska kolonier i tredje världen. Dessa är ofta utbildade som nu ser sig nödgade att ta de anställningar som erbjuds i det nya Europa. Hur många familjer drabbas av den nedgående trenden i EU, den som lyser i Yolondas och andra serviceanställdas ögon?

Desperation.

— Vi skulle flytta om vi kunde, säger hon. Men det kan vi inte. Inte som det ser ut nu.

 

Med solnedgången slår fadobarerna upp sina portar. Om dagarna dröjer ekon ur vissa tidlösa sånger kvar i husväggarna. Amália Rodrigues sjunger fortfarande om havet med längtan: "Ler, dansar, lever, drömmer vid din sida."

 

"Fattigdomen i Portugal börjar i siffror hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre", menar Fernanda Mateus, kommunistpartiets ordförande och lutar sig mot instämmande räkenskaper, de som börjat dekorera landets husfasader på allvar. På en betongvägg står det att läsa: "To Buy Or Not To Buy" — Att handla eller inte handla. Det är frågan för Portugal.

 

Portugals forne diktator, António Salazar, reste sin "nya stat" (Estado Novo) kring stöd från teknokrater, fascistpolitiker och konservativa katoliker. Diktaturen föll med "nejlikerevolutionen" 1974, i en närmast oblodig kupp, men det sociala och politiska mönster som Salazars skugga lade över Portugal har ännu inte släppt sitt grepp om landets politiska tradition. De konservativa grupperna är fortsatt starka och inflytelserika och diktaturen innebar en nära nog 50 år lång och repressiv väntan för etniska, sexuella och politiska minoriteters mänskliga rättigheter.

 

I Portugal vittnar många omständigheter på att landet befinner sig i en djup sänka: en eftermiddag slog ett femtiotal

läkare upp hopfällbara bord på ett av Lissabons mest välbesökta torg och erbjöd gratis hälsokontroller. Det gjordes av ett läkarupprop i protest mot såväl nedskärningar inom vården som uppluckringarna kring anställningsskyddet. Samtidigt demonstrerades det på annat håll mot den konservativa regeringen med premiärminister Passos Coelho i spetsen och

dennes beslut att dra in kostnadsfri vård för barn under tolv år.

 

Runtom i Portugal har människor börjat gå folk ur huse för att visa sin avsky inför utvecklingen: arbetslösa, fackförbund, studentorganisationer, kvinnorörelser, till och med röster ur armén har börjat morra inför rykten om militära nedskärningar. Mobiliseringen, eller snarare de höjda rösterna som går att lyssna till på gatan, i pressen och via subtila kanaler, visar ändå att något håller på att vakna till liv i Portugal.

 

I byn Azenhas do Mar menar egenföretagaren María att portugiserna såg krisen i horisonten för länge sedan, men att demokratiska verktyg saknades för att bromsa upp dess oundvikliga ankomst.

— I Sverige fick ni folkomrösta om euron, säger hon. Det var tur för er del. Vi hade däremot inget val, vi blev påtvingade en valuta som vi förstod skulle sparka igång med hög svansföring för att sedan dala. Att binda en hel ekonomi kring en ung och relativt känslig valuta är ren idioti, och vi försökte att förvarna politikerna och ekonomerna om den saken. Men de ville inte lyssna till oss.

 

Att saxen löpt amok genom den sociala sektorns korridorer är emellertid helt i linje med EU:s och IMF:s krav på Portugal för fortsatta lånepaket: nedskärningar i välfärden och utförsäljningar av statlig egendom och statligt ägda industrier. För Portugals politiker (liksom i Grekland och Spanien) är det enklare att föra krig mot det egna folket än mot Bryssel.

 

Insatserna och ruljansen på den svarta marknaden ökar i dessa tider. Portugals geografiska plats med lång atlantkust har allt varit tacksam för smuggling, men inåt landet har även en alternativ marknad vuxit fram sida vid sida med landets skadeskjutna eurostyrda dito. Och en av de mest gynnsamma varorna på den förra är, liksom i Sverige, koppar. Kopparn stjäls från tågrälsen och orsakar kaos. På vissa håll står tågtrafiken stilla och öde medan Portugals sårbara och bärande turistindustri sliter sitt hår. Kopparn säljs sedan tillsammans med annat stöldgods som kommit dit i kölvattnet av den senaste tidens ökande stöldvåg.

— Krisen har skapat en desperation, säger Diana, ett tjugoårigt butiksbiträde utanför Sintra, väster om Lissabon.

 

Dianas butik säljer allt från tidningar till öl via kläder och krimskrams. Stölder sker i allt frekventare intervaller, berättar hon. Mer systematiskt.

— Utredningar gällande stöld har inte precis högsta prioritet här just nu, säger hon. Därför dröjer det innan vi kan reda

ut saken med våra försäkringsbolag. Och under tiden måste vi lägga ut för förlusterna som vi gör vid sidan av redan

minskade dagskassor.

 

På landets ledarsidor står den, för skribenterna, viktiga frågan snart för dörren: Vad kommer att hända med Portugals

övre samhällsklasser när sparpaket och ohållbar ekonomisk hållning hinner ifatt även landets privilegierade? Kommer

dessa samhällstrappsteg att falla samman ifall Portugals sår fortsätter att blöda i krisens EU? I portugisisk historia är detta en bekant syn; när de afrikanska kolonierna erhölls självständighet efter "nejlikerevolutionen" 1974 såg sig koloniernas överklasser bestulna på tillgångar och marker och utlovade gröna skogar. Resultatet blev en destruktiv kultur som blev startskottet för den apartheidpolitik som de tillträdande självständiga regeringarna ärvde som ett naturligt tillstånd.

 

De parallella samhällena som den vita portugisiska samhällseliten lämnade efter sig föll samman, invånarna försvann tillbaka till Portugal och tog bitterheten och rasismen med sig. Många blev nya medborgare i de högre skikten av

Portugals kvarlevande klassamhälle. Nu upplever de en ny kris — men nu utan att ha någonstans att ta vägen. (Även om många portugiser har flyttat till Brasilien, Sydamerikas ekonomiska motor.) Det är en historisk paradox: EU har tvingat

in sig i sitt allra sista hörn — vägen ut kommer troligen att ses via lånepaket, sociala åtstramningar och bugningar inför Bryssel.

 

Det är bara en tidsfråga innan Portugal försätter sin sista chans till ekonomisk hållbarhet — och ekonomisk demokrati. Revolutionen 1974 försåg landet med ett gyllene läge. Men läget försattes genom alltför många eftergifter till landets oligarki, vilka senare säkrade inflytande över parlamentet via kohandel med Socialdemokratiska partiet (landets ledande parti).

 

Kontentan? Problemen kvarstod: de orättvisa ägarförhållandena, diktaturen på arbetsmarknaden, den forne diktatorn Salazars arv som satt — sitter — kvar i väggarna. Ett tydligt arv är bristen på verklighetsförankring. Pressen beskriver sällan den tillvaro alltfler portugiser tvingas leva i. Där är liknelser som tenderar att landa i idépolitiska floskler inget värda, än mindre till någon hjälp. Många har inte ens tid att leta svar bland ledarsidornas spalter, det har bara tid för att säkra sin överlevnad.

 

Det syns att Ana Cristina har magrat mycket på kort tid. Hon ligger efter med elva månaders hyra för sin enrummare i en av Lissabons utkanter. Lika många månader har passerat sedan hon förlorade sitt arbete. Någon ny anställning tror hon heller inte på: oddsen är emot henne, redan arbetslös och snart (när bostaden glider henne ur händerna) utanför systemet.

— Nu tvingas jag gå ner på mina bara knän för allmosor. Inför främlingar jag aldrig träffat förut och som inte vet det minsta om mig eller hur jag har det eller har haft det. Socialen kan inte hjälpa mig och ingen annan utväg finns än att tigga.

 

Ana Cristina är en kvinna i medelåldern, skrudad i kläder som inte alltför länge sedan inhandlades i butiker längs

Lissabons shoppingstråk. Inte långt från den sidogata där unga backpackers med Lonely Planet-guider intar sitt morgonkaffe, och där en kvinna med besegrad blick nu sträcker ut sina händer som en absolut sista utväg för överlevnad

i krisens Portugal.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM