Exodus från Portugal

REPORTAGE | WWW.KLASLUNDSTROM.COM

 

Om Medelhavet är ”dödens hav” för lycksökare och migrantarbetare från den afrikanska kontinenten kan Atlanten numera kallas brohuvud för södra Europas arbetslösa och deras jakt efter en ny tillvaro. Det handlar om upprepad imperialism, men i omvänd ordning. Rekordmånga portugiser emigrerar till forna portugisiska kolonier som numera hyllas för sina ekonomiska uppsving.

Män och kvinnor från Portugal och Spanien ser till att historien upprepar sig (om än med vissa tydliga skillnader): i strid ström reser de numera återigen till södra Afrika och Latinamerika för att smida sin lycka. Men européer anländer inte längre för att exploatera, utan för att inrätta sig i ett bestämt led, i en redan befintlig hierarki. I forna portugisiska kolonier som Brasilien, Angola och Moçambique finner många en fristad och ett nytt liv långt fjärran eurokrisen. Det är förståeligt. Vid sidan av Indien och Kina är Brasilien en av världens snabbast växande ekonomier – med stora prestigeprojekten sommar-OS och fotbolls-VM för dörren – och Angola har vuxit fram som södra Afrika största inversteringsobjekt för utländska energibolag.

Exodusen till de forna kolonierna medför även ändrade maktförhållanden. En 55-årig portugisisk migrantarbetare dog nyligen samman med en arbetsplatsolycka vid bygget av VM-arenan i Manaus, norra Brasilien. Den tragiska arbetsplatsolyckan ägde rum vid ett korrupt och påskyndat skrytbytte (det tredje i ordningen) och innebar en tragisk tragedi för de anhöriga, men den satte även fingret på européernas nya plats på den globala arbetsmarknaden. Trenden är mest framträdande i södra EMU-zonen där valutakrisens följder varit katastrofala: utbredd hemlöshet, skyhög arbetslöshet och IMF-initierade försämringar av EU-staters välfärdssektorer. Utvecklingen är inte unik för södra Europa, den är snarare ett mönster och en förutsättning för den globala ekonomins överlevnad. En kamp som långt ifrån alla överlever.

2012 stod det klart att det skett ett paradigmskifte: det bor numera fler portugiser i Angola än angolaner i Portugal. Fyra gånger så många, faktiskt. EU:s finanskris har därtill bidragit till att antalet portugiser som ansökt om arbetsvisum till Brasilien skjutit i höjden: bara under 2011 mottog brasilianska ambassaden i Lissabon 330 000 ansökningar. Inget pekar heller på något trendbrott, tvärtom har ett antal mindre pinsamma rekord slagits. Inte sedan 1966 – då Portugal fortfarande var diktatur – har så många arbetsmigranter lämnat landet: 121 500 personer under 2012.

Portugals största dagstidning Diário de Notícias underströk i november 2013 den viktigaste skiljelinjen mellan nu och då: ”De personer som emigrerade 1966 var företrädesvis arbetare utan högre utbildning, som skickade merparten av vad de tjänade hem till sina familjer i Portugal. Merparten av dagens emigranter är välutbildade yngre personer som lämnar efter att fått sina utbildningar bekostade av portugisiska staten.” Med andra ord uteblivna framtida skatteintäkter. I grannlandet Spanien är utvecklingen densamma, och spanjorer verksamma inom servicesektorn i forna spanska kolonier som Argentina och Uruguay blir alltfler samtidigt som alltfler latinamerikaner lämnar Spanien och åker hem.

– I Spanien finns inte längre några jobb att söka, säger Roberto, en uruguayan i 40-årsåldern, bosatt i huvudstaden Montevideo. Jag bodde i Spanien i många år och var verksam inom IT-sektorn, men i kölvattnet av finanskrisen har stora delar av det spanska samhället slagits sönder och alla slåss om dåligt betalda jobb i servicesektorn. Framtiden finns här i Sydamerika.

Kvar i södra EU:s servicesektorer står angolanska och brasilianska gästarbetare i Portugal hur de ska ta sig ur den rådande knipan. Å ena sidan har de satsat allt på ett kort och trodde att Portugals eurodrivna ekonomi var säkraste vägen till en stabil inkomst, å andra sidan är det inte säkert att det finns några jobb att ta ifall de återvänder till hemländerna.

I fiskebyn Azenhas do Mar söder om Lissabon beskriver 44-årige José från Luanda, Angola, sitt dilemma. Han kom till Portugal vid millennieskiftet som utbildad civilinjengör men har de senaste åren fått nöja sig med sommarvikariat vid en restaurang.

– När jag lämnade Angola för att komma till Portugal var det ju inte en chansning, förklarar han. Snarare en trygg investering att satsa på någon av euroländerna. Men nu känns det som att allt går åt helvete. Jag vet ju inte heller om jag har något jobb om jag återvänder till Angola, nu när så många ingenjörer från Portugal söker sig dit.

Människovågen från Europa till Latinamerika och södra Afrika väntas även medföra svåra långsiktiga följder för Portugal och Spanien, som numera tvingas blicka annorstädes för välutbildade läkare, sjuksköterskor och lärare. Det är nämligen dessa viktiga yrkesgrupper som valt att emigrera, och exodusen av välutbildade bär av till länder som tvärtemot Portugal och Spanien investerar stora summor i olika välfärdsprojekt.

– Europa i allmänhet och Spanien i synnerhet vandrar längs en väldigt farlig väg, säger Pau, en ung utbildad arkitekt från spanska Katalonien som efter några år i Shanghai bosatt sig i Jauregüiberry, en timmes körning från Uruguays huvudstad Montevideo, där han numera fått arbete som stadsplanerare.

Pau talar om en skrämmande utveckling i postkrisens Europa, med förstörda ekonomier och trasiga arbetsmarknader som blivit perfekta lundar för nyfascister att växa i. Det handlar om att aldrig lära sig av historiska misslyckanden, menar han, till exempel auktoritära system som styrde i Spanien, Portugal och Nazityskland.

– I Latinamerika finns spår av fascistregimerna kvar i länder som Uruguay, Argentina och Brasilien, men utvecklingen här är progressiv till skillnad från EU:s mer maktbevakande imperium, säger Pau.

Frågan är om det välfärdsprojekt som europeiska länder tidigare byggde verkligen kommer att finnas i framtiden.

– Just nu är Europa ingen plats jag vill leva i, summerar Pau. Här i Uruguay har jag ett okej jobb, jag och min fru trivs här och saker och ting känns mer stabila än i Barcelona, där vi bodde när finanskrisen brakade loss.

Frågan är alltså ifall emigrerade portugiser och spanjorer har någonting att återvända till. Portugals finansminister António Pires de Lima har ägnat lång tid åt att turnera runtom i EU och sälja in ett framtida Portugal vars bästa kur ut ur finanskrisens influensa stavas fortsatta privatiseringar och låga trösklar för utländska investerare, bland annat i form av sänkt bolagsskatt. Den signalerade framtidsvisionen är kortsiktig och vid sidan av IMF-initierade avknoppningar av välfärdssektorn bör portugiser förvänta sig en framtid där utländska lånepengar, precis som innan krisen, är tänkta att resa en ny stark ekonomi.

Beträffande investeringar i det allmänägda har den politiska eliten varit synnerligen fåordig. De 250 offentliga skolor som stängdes under 2013 och lämnade lärare arbetslösa och elever utelämnade åt andra lärosäten lär inte öppnas på nytt. Regeringens förväntade höstbudget tros försämra pensioner och sänka reallöner med upp till 12 procent för dem med löner på mer än 600 euros i månaden.

Brittiska The Guardian jämförde nyligen Portugal med en mellanviktboxare efter en bantningskur. Liknelsen är träffande med tanke på att Portugal ingår i en politisk union bestående av en rad tungviktare fullproppade med ekonomiska steroider. Frågan är om landet skulle orka resa sig efter ytterligare en finansiell knock-out?

Faktaruta

* Portugal är Europas västra utpost och ståtade fram till mitten av 1970-talet med en rad kolonier: Angola, Brasilien, Moçambique, Östtimor, Guinea-Bissau, Kap Verde och Macao. Kolonierna hade viktigt symbolvärde under António Salazars diktatur men var ekonomiskt krävande, och Portugal erbjöd samtliga kolonier självständighet i samband med ”nejlikerevolutionen” 1974.

* Portugal förblev ändå en av Europas fattigaste stater med hög arbetslöshet och 1986 slöt sig landet till EU, landets största exportmarknad. 2002 infördes euro som valuta.

* Arbetslösheten ligger på 15 procent, ungdomsarbetslösheten är ännu högre, kring 35 procent.

Källor: SvD, Eurostat, Ekonomifakta

 

 

Läs även Klas Lundströms reportagebok om finanskrisen i södra Europa

Portugals vinter

 

Läs även Klas Lundströms e-bok om några av södra Amerikas

socialt och politiskt mest isolerade zoner

Badlands

 

 

Läs även reportage, böcker och essäer av Klas Lundström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

E-shop

E-BOK

Boken och jag är en kärlekshistoria. Boken är en kärlekshistoria för många. Doften av en bok, känslan av att öppna den, ställa in siktet på första stycket, kanske studera baksidan och bokryggen innan du börjar.

 

Jag vurmar för den fysiska bokupplevelsen, alltså om kontakten mellan mig själv och en bok, mellan världsligt och påhittat, mellan återgivet och poesi. Men varefter jag i egenskap av författare närmat mig den digitala, "osynliga", annorlunda e-boksformen har något slagit mig: den är inte mindre verklig, synlig och uppriktig än någon annan. (Om nu någon trott det, vill säga ... Ja, jag hade av någon anledning fått för mig att jag aldrig skulle uppleva en bok på samma sätt utan att kunna känna fingrarna vidröra sidkanterna. Mänskligheten trodde å andra sidan länge att jorden var platt ...)

 

Vad jag (måhända lite väl saktfärdigt) insett är att e-boken inte är mindre bok bara för att den läses med hjälp av ett tredje redskap: dator, läsplatta, telefon, padda, anka, vad de nu kallas. "När jag läser om kvällarna" – resonerade jag – är jag också beroende av en tredje part: en lampa som skänker ljus åt bokbladen. Den är inte ett substitut för boken som vi länge känt den, den adderar något, gör det skrivna ordet en stor tjänst.

 

E-bokens plats är kanske inte så integrerad i det svenska boklandskapet – ännu – men kringflackande i USA sommaren 2013 var det emellertid något som slog mig: väldigt många läste böcker i e-form. På bussar, på barer, i hotellobbys, när de red tuben, medan de promenerade med hunden i parken eller över övergångsställena. Jag log vid tanken – för första gången i medveten harmoni – över att jag själv hösten 2013 kommer att ge ut mina böcker i e-form.

 

Och inte bara det: utan även enskilda reportage, som med lånade ord från den alltmer digitalt präglade musikbranschen kallas "singlar". På den här sidan kommer du att kunna läsa mer info om respektive e-bok och e-singel, om hur du kan läsa den, vad de handlar om, kanske ett och annat utdrag ...

 

 

Läs även

 

ROUTE USA!

 

 

 

 

E-böckerna ges ut av Telegram Bokförlag.

 

Läs även Telegram Bokförlags

presentation av Klas Lundström.

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM